Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 5 Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Det har gått ett par dagar och jag sitter på sängkanten och surfar på mobilen och jag hör sen hur dörren öppnas och jag ser Sara "Så tänker du vara snäll nu?" frågar hon en aning bestämt. Jag tittar upp på henne "Ja..." suckar jag. Hon nickar "Bra, du kan gå ut nu" säger hon och går. Jag ställer mig upp och går ut från rummet och går till Esmeralda's dörr och knackar på den men ingen öppnar. "Esmeralda? Det är jag Linus" säger jag och knackar igen men ingen öppnar. "Har du inte hört? Hon åkte till en ny familj för 2 dagar sen" säger Sara och går till mig och tittar på mig. Jag tittar på henne "Va?" säger jag förvånat och stirrar på henne. Hon nickar "Men borde komma tillbaka den här veckan, hon stannar nästan aldrig så länge hos henne nya familjer" säger hon. "Men om hon åkte för 2 dagar sen, varför släppte ni inte ut mig?" frågar jag surt. "Tänkte att du kanske behövde tid på dig att tänka på vad du och Esmeralda gjorde" säger hon och tittar på mig. Jag tittar ilskett på henne och går iväg *Varför sa dem inget till mig? Och varför skickade Esmeralda inget sms om det eller ringde mig?* tänker jag och går ut och sätter mig på en bänk. Jag ringer henne men hon svarar inte och jag skickar massa sms men får heller inget svar. "Vad är det som händer? Mår hon bra?" säger jag oroligt medans jag äter i matsalen. Efter det är det lektion, jag sitter längst bak i klassrumet och klottrar i boken utan att bry mig så värst mycket om vad vi ska göra. Efter en stund kommer läraren till mig och tittar på mig "Går det bra Linus?" frågar hon. "Ja" säger jag tyst och fortsätter klottra. Hon tar pappret och tittar på det sen på mig "Men du har bara gjort 4 tal och det är 8" säger hon. "Jag kanske inte vill göra mer" säger jag en aning surt. "Men du måste göra det" säger hon i en ganska så vänlig ton och tittar på mig. "Jag vill inte sa jag ju" säger jag surt och tittar bort. "Men kom igen, sura inte nu" säger hon. Jag tittar på henne "Jag surar hur mycket jag vill" säger jag surt. Hon suckar "Nu gör du uppgifterna" säger hon. Jag reser mig upp "Jag vill inte, ni tog min kompis ifrån mig och ni lyssnar inte på mig" säger jag argt och lämnar rummet och går till mitt rum och sätter mig på sängen. Jag sitter där och surar *Jag behöver verkligen Esmeraldas hjälp nu* tänker jag och försöker lugna ner mig själv. Det går ett tag sen knackar det på dörren "Gå, jag vill vara ifred" säger jag surt. "Det är jag Sofia, får jag komma in?" säger hon. Jag svarar inte utan tittar bara på dörren "Snälla Linus" säger hon sen. Jag suckar "Okej då" säger jag. Hon öppnar dörren och går in och sätter sig bredvid mig "Du, vad hände förut på lektionen?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar ner sen upp på henne "Jag gjorde faktiskt 4 tal" säger jag och tittar på henne. Hon suckar "Ja men du gjorde inte alla, sen vart du sur på läraren. Varför då?" säger hon och tittar på mig. "Hon tjatade på mig om att jag skulle göra klart den och jag gillar inte när folk gör det. Sen så.....tog ni Esmeralda från mig. Hon är min ända vän här som förstår mig, som jag kan lita på. Förutom du såklart också men......det är något särskligt med Esmeralda. Jag känner mig lugn och trygg med henne" säger jag och tittar up på henne. Sofia nickar och tittar på mig "Jag förstår dig Linus." säger hon och nickar "Men om jag känner Esmeralda rätt så kommer hon nog tillbaka, hon har väldigt svårt med att få en ny familj" säger hon. Jag nickar "Jag vet det, jag vill att hon ska vara lycklig men jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte vara ensam" säger jag och suckar. 

Det har gått en vecka sen Esmeralda åkte och jag har varit sur och ledsen utan någon som tröstar mig förutom Sofia. Hon är den enda som visar att hon verkligen bryr sig om oss, speciellt mig men jag får inte samma känsla som jag får från Esmeralda. Jag blir inte lika lugn som Esmeralda får mig att bli. Jag går omkring på gården utanför elevhemet och har ingenting att göra, förutom att undvika från alla andra som bor här. Jag har pågrund av mitt vresiga humör gjort mig i princip gjort mig omöjlig med de andra eleverna. Men jag ser sen hur en bil svänger in och ut kliver Esmeralda. "Esmerala?" säger jag förvånat och springer till henne. Hon tittar på mig och kramar mig "Ååhh Linus jag har saknat dig" säger hon. "Jag har saknat dig med" säger jag och kramar henne tillbaka. Hon nickar och vi går efter enstund in till hennes rum och jag hjälper henne packa upp. "Förlåt så mycket Linus för att jag varken har svarat när du har ringt eller sms:at" säger hon ledsamt och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag förstår, det är lugnt" säger jag och tittar på henne. "Tack Linus men förlåt igen" säger hon och sen sätter hon sig ner i sängen och tittar på mig. Jag sätter mig bredvid "Varför gick det dåligt den här gången?" frågar jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Jo det var som vanligt, att de tyckte jag var annorlunda. Och min olustiga stämning som jag sprider bland folk" säger hon och suckar. Jag tittar på henne och kramar henne "Oroa dig inte, det kommer lösa sig" säger jag och smeker henne på ryggen. "Tack Linus, jag har saknat det här. Du finns alltid där för mig när jag behöver någon" säger hon och kramar mig. Jag ler och kramar henne "Jag har också saknat dig, du finns alltid där för mig och lugnar ner mig och får mig att känna mig lugn och tygg" säger jag. 

5 Dagar senare

Jag står och grälar med en av personalen, han stod och rabblade upp alla spratt som jag och Esmeralda hade hittat på och han tycker vi skulle fått längre och hårdare straff om det inte vorit för Sofia som hjälp oss. Vi hade gjort salttricket igen, bytt skyltar till olika rum och lagt i en plast spindel i Sara's handväska. "Får man inte hitta på något kul här eller?" säger jag surt och tittar på honom. "Jo men så länge det inte är spratt" svarar han argt och tittar på mig. "Ni har ju ingen känsla för humor" säger jag surt och tittar på honom. Vi fortsätter tjaffsa en stund "Nu räcker det Linus! Fortsätter du såhär kommer du aldrig få någon familj" skriker han sen. Jag stirrar argt på honom "Det är inte oss det är fel på, det är du" säger han argt. Jag stirrar på honom och säger inget utan jag springer iväg, jag springer in i ett rum där dem flesta tränar men den salen används sällan. Jag stannar och lägger mig ner på golvet och stirrar upp i taket. Efter en stund kommer Esmeralda "Hur mår du Linus, jag hörde det som hände" säger hon och sätter sig bredvid mig. Jag tittar på henne "Han sa att det är mig det är fel på" säger jag. Hon suckar "Det är inget fel på dig Linus" säger hon och lägger sig ner. Hon lägger sig lite längre ner så hennes huvud ungefär är vid min axel, hon suckar och tittar upp. "Jag vet hur det känns Linus, jag har varit här jättelänge och inte fått någon familj. Fast jag vet inte vart mina biologiska föräldrar är eller vilka de är." säger hon och suckar. Jag tittar ner på henne "Du vart i alla fall inte bortlämnad" säger jag och tittar på henne.

Hon nickar "ja men hellre det än att bollas fram och tillbaka mellan familjer och aldrig hamna rätt. Mitt liv är ständigt kantat av problem" säger hon suckar. Jag nickar "Mitt med, det är inte enkelt att växa upp i den här världen" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och nickar "Du är den enda som förstår mig Linus" säger hon. Jag tittar ner på henne "Du är min enda vän, och jag är glad för det" säger hon se. Jag ler lite "Tack, du är min ena vän med. Och du är den enda som förstår mig" säger jag. 

Det var avsnitt 5 av Yami 

Hoppas ni gillade den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 4 av Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den :)

Det har gått ett par dagar sen jag och Esmeralda träffades för första gången. Vi har blivit jättebra kompisar och hon kommer alltid och hjälper mig när jag blir arg. "Linus lugna dig" säger hon och håller om mig. "Men han sa ju...." säger jag surt. "Sshh" säger hon och håller om mig och försöker lugna ner mig. Jag tar några djupa andetag och tillslut är jag lugn och tittar på henen "Bättre?" frågar hon. "Bättre" säger jag och nickar. Hon ler och vi går iväg, det som hände var ett gräl jag fick igång med en av dem som jobbar här. Jag och Esmeralda satt bara här och pratade och tuggade tuggumi och sen så kommer han och säger att vi inte får tugga tuggumi här. Jag frågade då bara varför men jag skulle inte fråga så mycket sa han då. Men vad får vi se sen då går ju han och tuggar tuggumi själv och han fick det för att han är vuxen och kan ta mer ansvar. "Jag hatar vuxna som säger en sak men gör en annan. Jag HATAR dem" säger jag surt och sätter mig ner på min säng.

Esmeralda nickar och sätter sig bredvid mig "Jag vet, men försök att ta det lugnt nu" säger hon och smeker min rygg. Jag nickar och försöker lugna ner mig, vi sitter tysta en stund och tittar på varandra. Jag suckar och tar fram min svarta penna och börjar klottra på väggen igen, efter en stund hör jag esmeralda säga något "Linus, jag fick en idea" säger hon och tittar på mig. Jag klottrar klart och tittar på henne "Vad?" säger jag och sätter mig ner igen och tittar på henne. "Jo du vet ju att runt 14:00 så har ju all personal här sin berömda kafferast?" ler hon. Jag nickar "Ja det vet jag" säger jag. Hon nickar "Jo vi ska häla i salt i deras kaffe och tea" fnittrar hon onskefullt. "Ja, kom vi sticker nu" skrattar jag. Hon nickar och vi smyger ut ur rummet och går mot personal rummet. Men vi måste vänta tills det är tomt på folk, vi står utanför och väntar och låssas prata. "Väntar ni på någon?" frågar en av personalen. "Nej, vi står bara här och pratar" säger Esmeralda och tittar på henne. Hon nickar och går vidare, efter en stund är det tomt därinne och vi smyger in. "Hämta saltet fort" säger Esmeralda. Jag nickar flinandes och springer och hämtar saltet. Hon ler och tar det och häller i det i alla kaffekoppar och teamuggar. Vi står och fnissar medans hon häller i saltet "Jag tror det räcker nu" fnissar jag. Hon nickar och vi springer och gömmer oss så vi kan se reaktionerna. Efter en stund så kommer alla tillbaka och pratar och sen sätter sig ner och tar kopparna, vi fnissar "Det här kommer bli så kul" viskar jag och fnittrar. Esmeralda nickar och fnissar "Så vad tror ni? Hur länge tror ni Esmeralda kommer stanna i nästa familj?" säger en av personalen. "Jag vet inte Anna, 1 vecka kanske" svarar en man. Hon nickar "Men den där Linus då? Kommer han få ett hem?" säger Anna sen. En del skrattar till "Knappast, inte med det där humöret." säger en annan. "Det stämmer. Han måste lära sig diciplin" säger Anna sen. Jag stirrar ilskett på henne "Din jävla idiot, jag har faktiskt känslor" väser jag tyst. Esmeralda håller om mig och vi tittar på dem, sen händer det. Alla tar en klunk "men gud, vad är det för smak?" säger en. Dem dricker mer och sen hör vi hur de fräser och spottar och skriker. Jag och Esmeralda står och håller för munnen för att dämpa skrattet. Det här var det bästa sprattet ever. "Vem har gjort såhär?" skriker en och står och sköljer sin mun med vatten i köket. Vi fnissar från vårat gömställe som är i ett skåp i allrummet där alla sitter. "Måste vara en av ungdomarna, när jag hittar dem då......" säger kvinnan som visade mig till mitt rum, hennes namn är Sara. Jag och Esmeralda skrattar så vi viker oss dubbelt och sen ramlar vi ur skåpet och hamnar på golvet. De stirrar på oss, jag och Esmeralda sätter och upp och vi skrattar fortfarande. "Jaså, så det är ni som gjorde sprattet?" säger Sara och tittar på oss. "Ja det var vi" säger jag och tittar på dem "Och vi gjorde det bra" skrattar Esmeralda. "Vilken del av inga bus förstod du inte Linus?" säger Sara surt och tittar på mig. "Vi ville bara ha lite roligt" säger jag och ställer mig upp. "Plus vi får inte tugga tuggumi här men det får ni bara för att ni är vuxna" säger jag sen surt. Dem nickar "Det är ingen anledning! Ingen bra i alla fall" säger jag argt och tittar på dem. Dem suckar argt "Men det var faktiskt ganska så kul tycker ni inte det?" säger sen en av personalen och det var Sofia. Hon är en ganska så ung tjej, hon är lång. Har långt brunt hår, jeans och ett vitt linne med en svart kofta till och hon är faktiskt väldigt trevlig men bestämd när hon måste. En del håller med henne men inte alla "Nu går ni till era rum och stannar där resten av kvällen" säger Sara bestämt. Jag och Esmeralda tittar på varandra sen på dem "Va? Klockan är bara 14:30!" säger jag och stirrar på dem. "Ja men ni måste få ett straff för det ni gjorde" säger Sara argt. "Men det var bara lite salt" försöker Esmeralda. "Det spelar ingen roll och det var inte roligt för oss" säger Sara. "Gå nu" säger hon sen. "Nej" säger jag surt. Hon suckar "Du behöver verkligen lära dig kontrollera ditt humör och hur man uppför sig" säger hon. Jag tittar ilskett på henne "Du vet inte varför jag mår såhär, du förstår ingenting!" säger jag argt och tittar på henne. "Gå till era rum nu och stanna där, ni kommer få äta där också" säger hon. "Du kan inte göra såhär mot oss" säger jag surt. Hon nickar "Jo det kan jag" säger hon. Sen kommer 2 män och leder oss till våra rum. Jag stretar imot i deras armar "Släpp mig, ni kan inte göra såhär mot oss!" skriker jag argt. Han kastar in oss på våra rum "Jo det kan jag" säger jag och stänger och låser min dörr. Jag springer mot dörren och försöker öppna den, men kan inte. Jag sparkar och bankar "Öppna dörren" skriker jag argt. Ingen svarar, jag skriker av ilska och sparkar på dörren och sjunker sen ner på golvet och andas snabbt "Jag hatar dem" viskar jag surt och försöker hämta andan efter alla sparkar och allt skrikande och all ilska. Jag lägger mig sen i sängen och stirrar upp i taket och suckar. Efter en stund ringer Esmeralda mig på min mobil "Förlåt" säger hon. "För vad?" frågar jag förvånat. "För att jag satte oss i klistret" säger hon. "Det gör inget, vi fick ge igen på dem i alla fall. Och vi hade kul" säger jag och försöker få henne gladare. Jag lyckas och vi ligger och pratar en stund tills dem kommer in med mat till oss. Jag suckar och sätter mig vid skrivbordet och äter "Jag hoppas vi kan komma ut imorgon. Jag måste få träffa Esmeralda" säger jag tyst för mig själv medans jag äter. När jag är klar så tittar jag på klockan och den är 19:00. Jag suckar och lägger mig ner i sängen och stirrar upp i taket *hur kunde dem säga så om Esmeralda? Att hon inte kommer stanna länge i nästa familj, hon är världens bästa kompis. Hon finns alltid där när man behöver någon. Fast jag vill ju inte att hon ska lämna för då blir jag ensam kvar.......

Men jag vill att hon ska vara lycklig*

Så det var del 4 av Yami hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 3 av Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den^^

Jag vaknar nästa morgon och tänker att som hänt måste ha varit en mardröm, men när jag öppnar ögonen och tittar mig omkring så ser jag att det inte är en dröm. Jag är i samma rum som jag kom till igår när pappa lämnade mig på elevhemet. Jag gäspar och sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen, sen kliver jag upp från sängen och klär på mig svarta jeans, en svart tröja och en svart kort kofta. Jag går sen och sminkar mig lite och fixar mitt hår "Men vart är mina skor?" säger jag för mig själv och letar efter dem. Efter en stund hittar jag dem och tar på mig mina svarta converse, jag går sen ut ur rummet och tittar mig omkring. *Vart är det man äter då?* tänker jag och letar mig omkring i den stora byggnaden. Efter en stund hör jag röster och går dit och ser en matsal, jag går tyst in och tar en macka och tea och sätter mig vid ett bord långtifrån de andra. Jag är en inåtvänd person och gillar att vara själv, men efter en stund ser jag 2 personer slå sig ner framför mig. Jag tittar upp på dem sen ner på mitt och dricker det, "Hej jag har inte sett dig här förut, jag är Daniel och det här är min kompis Andrew" säger Daniel och pekar på sin kompis. "Tja" säger Andrew och tittar på mig. "Hej" säger jag lite tyst och dricker mitt tea. "Vad heter du?" frågar dem och tittar på mig. Jag tittar på dem "Jag heter Linus" säger jag och tittar på dem. "Snyggt namn" säger dem. Jag nickar långsamt och dricker mitt tea. Det är tyst en stund men sen hör jag hur de kommenterar min stil "Varför är du klädd sådär?" frågar Andrew. "För att jag vill det" svarar jag och tittar på dem. Dem nickar "Så....du är emo?" frågar Daniel sen. Jag nickar och dricker mitt tea och tittar på dem, sen går vi ut ur matsalen. När vi gått en bit ser jag en tjej med långt orange rött lockigt hår. Hon har jeans, en ljusgrå tröja och en mörkgrå kofta. "Vem är det?" frågar jag och pekar på henne. 

"Åh freaket?" skrattar Andrew och tittar på mig och henne. Flickan tittar på dem och går sen iväg, jag tittar surt på dem "Sluta vara så taskiga" säger jag surt. Tittar förvånat på mig "Vad? Hon sprider en sån olustig känsla. Och hon har bott här väldigt länge" säger Daniel och tittar på mig. Jag tittar på dem och går sen iväg för att leta rätt på flickan, jag letar en stund men hittar henne inte. Sen kommer kvinnan och tar tag i min arm "Vad gör du? Släpp mig" säger jag surt. Hon svarar inte och tar in mig i ett rum där andra elever sitter "Här är Linus" säger hon och sätter mig ner vid en bänk. *Va? Vad är det här?* tänker jag och tittar på alla. Och det visar sig att man måste gå på en del lektioner här "toppen" suckar jag surt och tittar ner i bänken. Efter en stund så ska vi ha grupparbete och jag hamnar inte med varken Andrew eller Daniel. Jag förstår inte uppgiften vi ska göra eller vad som händer så jag tittar mest ner och säger inget. "Så vad tror du Linus?" säger sen en av eleverna och tittar på mig. Jag tittar upp "Jag vet inte" säger jag och rycker på axlarna. "Men något förslag måste du väl ha" säger en annan. "Jag sa ju att jag inte vet" säger jag surt. Dem tittar förvånat på mig och försöker lösa uppgiften med mig "Men jag förstår inte vad jag ska göra, så låt mig vara" säger jag surt. Det slutar med att jag lämnar gruppen surt och sätter mig vid min bänk och tittar ner, när lektionen är slut går jag med raska steg till mitt rum men när jag kommer till dörren får jag syn på flickan. Det värkar som att vi bor i samma korridor. Jag går sakta mot henne men hon hinner gå in och stänger dörren *vågar jag knacka? Eller kommer det bara konstigt efter vi inte känner varandra?* tänker jag och står utanför hennes dörr. Jag beslutar mig för att gå in i mitt rum igen. Jag lägger mig ner på sängen och lyssnar på musik, efter ett par timmar jag ut och ser då att tjejen också går ut. Jag följer henne och hon går ut och sätter sig på en bänk utanför. Jag tar ett djupt andetag och går till henne och sätter mig bredvid henne "Hej.." säger jag lite tyst och tittar på henne. Hon tittar upp på mig "Hej" säger hon. "Jag heter Linus.." säger jag lite blygt och sträcker fram min hand. Hon tittar på den sen på mig "Jag heter Esmeralda" säger hon och skakar hand med mig. "Fint namn" ler jag. "Tack" ler hon och tittar på mig. "Så varför är du här?" frågar hon. Jag suckar "Jag hade problem hemma och pappa bestämde sig för att jag hade det bättre här pågrund av mitt vresiga humör. Vi hade ett stort gräl och det var det som fick honom att bestäma sig för att jag inte kunde bo hemma längre" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och tittar på mig "Så synd" säger hon "Själv är jag föräldralös, jag vet inte vart mina biologiska föräldrar är och till varje fosterfamilj jag har kommit till så har det inte gått bra. Det har bara slutat med att min tid där blir kortvarig och jag kommer tillbaka" säger hon och suckar. Jag nickar "Är det för att dem inte förstår dig?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och nickar långsamt "Samma här, ingen lyssnar eller förstår mig. Hela den här världen har ju blivit galen" säger jag och suckar surt. Hon tittar på mig och nickar lite sen börjar det blåsa kallt "Fryser du?" frågar jag och tittar på henne. "Lite" viskar hon. "Kom" säger jag och ställer mig upp och räcker henne min hand. Hon tittar på den sen på mig och tar den, jag ler och tar med henne in på mitt rum. Hon tittar sig omkring och ser sen det jag klottrat på väggen "Har du gjort det?" frågar hon och går mot väggen. Jag nickar och sätter mig i sängen och tittar på henne. "Jag tror inte hon blir så glad om hon får syn på det" säger Esmeralda och tittar på mig. "Jag bryr mig inte, jag gör som jag vill. Jag har aldrig gillat vuxna som bestämmer över mig" säger jag och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig, jag ler tillbaka "Du är modig, du vågar vara dig själv. Det gillar jag med dig Linus" säger hon och sätter sig bredvid mig.

Jag ler lite sen tittar jag på henne "Du är den första jag har varit med utan att bli arg en enda gång" säger jag. "Vad menar du?" frågar hon. "Jo nu när jag är med dig, känner jag mig trygg och lugn. Jag brukar oftast ha svårt att kontrollera min vreshet och jag har också svårt att vara lugn men med dig känner jag mig lugn även fast det är första gången vi träffas." säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Tack, du är den första som är snäll mot mig. Alla andra kallar mig för freak, helt öppet utan att bry sig." säger hon och suckar. "Varför gör dem så?" frågar jag och tittar på henne. "Jag vet inte, det är väl för att jag har varit här så länge och jag kommer snappt tillbaka när jag fått en ny familj. Så de tror väl att jag är konstig" säger hon. Jag nickar "men jag tycker inte du är konstig" ler jag. 

Den dagen vart jag och Esmeralda kompisar, hon är min enda kompis här på elevhemet. Hon får mig att känna mig trygg och lugn och det är inte alla som får mig att känna så. Hon är den enda jag kommer överens med här på elevhemet....

Så det var avsnitt 3 av Yami :)

Avsnitt 4 kommer nog imorgon :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 2 av Yami ^^ 

Hoppas ni gillar novellen^^

Det har gått ett par dagar och jag har inte gått ut från mitt rum, inte när pappa har varit hemma i alla fall. Jag ligger på sängen och lyssnar på musik när jag hör pappa helt plötsligt knackar på min dörr "Linus? Kan du komma ut? Vi måste prata" säger han och knackar igen. Jag tittar mot dörren och tar ut ena hörluren "Om vadå?" frågar jag. "Det som hände, vi kan fortsätta såhär" säger han. Jag suckar surt och stänger av musiken och följer med pappa in i köket. Jag gör tea och han gör kaffe sen sitter vi vid bordet och jag dricker mitt tea och tittar på honom "Så, vad vill du?" frågar jag och tittar på honom. Han håller om sin kopp med sina händer och suckar och tittar ner i den sen på mig "Jo, jag känner liksom att det inte fungerar längre. Att vi har disskussioner och att du alltid är vresig och sur" säger han och tittar på mig. Jag suckar surt och dricker mitt tea "Då får jag väl flytta hem till mamma då" säger jag och tittar på honom. Han skakar på huvudet och dricker sitt kaffe "Jag har faktiskt fixat ett hem till dig" säger han och tittar på mig. "Va?" säger jag förvånat. "Jag har fixat så du kan bo på ett elevhem" säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom och sätter nästan mitt tea i halsen "Va?!" säger jag chockat och stirrar på honom. "Det är bäst såhär" säger han och tittar på mig. "Nej det är inte, jag tänker inte bo på något elevhem!" säger jag surt och går tillbaka till mitt rum och låser dörren. Han suckar och knackar på dörren "Öppna nu Linus, vi ska åka snart" säger han. "Jag. Tänker. Inte. Åka" säger jag surt. "Öppna, jag måste väl inte ringa efter hjälp?" säger han surt och knackar. Jag skriker av ilska *Hur kan han göra så mot mig? Jag tänker inte åka, det kommer inte bli bättre. För ingen lyssnar ju på mig* Tänker jag surt medans jag packar en väska med grejer, jag ska rymma hemifrån. Jag öppnar dörren och tittar på pappa sen springer jag ut ur lägenheten och bort. Bort från allt. 

(ser ut som på bilden)

Jag hamnar i en skog, det är väldigt stor men vacker. *Måste vara urskogen* tänker jag och tittar mig omkring.

Jag går omkring och hittar en stor sten, nästan en klippa fast ändå inte. Jag klättrar upp på den och sätter mig där och tittar mig omkring. Men efter någon timme så hör jag röster, jag ställer mig upp och tittar mig omkring sen ser jag pappa komma springandes med polisen. "Linus, nu kommer du ner" säger pappa och tittar på mig. "Nej" säger jag surt. "Jag vill inte dit" säger jag sen surt. "Jo det ska du, du kan inte bo hemma längre. Det fungerar inte längre" säger han och tittar på mig. Jag tittar surt på honom och de andra men sen känner jag hur en av poliserna tar tag i mig och tar ner mig från stenen. "Släpp mig" skriker jag surt och försöker slita mig loss. Men det går inte, han har ett hårt grepp om mina armar. "Ni bryr er ju inte om hur jag mår, ni lyssnar ju inte på mig" skriker jag surt. Pappa tittar surt på mig och dem tar mig till pappas bil och sätter in mig i baksättet. Jag slår hårt på bilrutan av ilska *Jävla idioter* tänker jag ilksett när pappa åker iväg med mig till elevhemet. Han försöker prata med mig men jag har lyssnar inte, för ingen lyssnar ju på mig så.....varför ska jag lyssna på dem? Efter en stund är vi framme, jag tar min väska och kliver ur. Jag tittar på den stora byggnaden framför mig. Vi går in och väntar på personal som ska hjälpa oss, jag tittar ner i min mobil och lyssnar på musik. Efter en stund så kommer en kvinna med långt blond hår uppsatt i en hög hästsvans. Hon har jeans, en vit tröja och en turkos kort kofta. Hon går fram och hälsar på pappa och de står och disskuterar en stund sen går hon till mig och tittar på mig. "Så det är du som är Linus?" ler hon. Jag tittar på henne och ser direkt att det är ett falskt leende. Jag suckar surt och nickar "Jag, jag är Linus" säger jag tyst. Hon ler och nickar och visar mig och pappa till mitt rum "Så, här ska du bo" ler hon och öppnar dörren. Jag tittar in och jag ser en säng, ett skrivbord med en stol och en lampa och ett nattduksbord. Jag går långsamt in och tittar mig omkring och sätter mig på sängen och tittar på dem. "Jag hoppas du kommer trivas här" säger pappa och tittar på mig. Kvinnan nickar "Det kommer han nog, alla här på elevhemmet trivs" ler hon. "Och vi ska se till att får någonstans att bo" lägger hon till sen. Pappa nickar och går sen till mig och kramar mig, jag kramar tillbaks och tittar på honom. "Ta hand om dig" säger han och tittar på nickar. Jag suckar och nickar, han nickar "Hej då" säger han och går ut och tittar på mig. "Hej då" mumlar jag. Han tittar en sista gång på mig och går sen ut ur byggnaden och åker hem. Jag tittar omkring och sen på henne, hon tittar på mig och går till mig "Jag har hört att du har ett rätt så vresigt humör och det vill inte jag veta av här. Här ska vi vara glada och trevliga och hitta inte på några bus, här är det jag som bestämmer" säger hon och tittar på mig. Jag blänger på henne "Du bestämmer inte över mig" väser jag och tittar surt på henne. Hon suckar surt och tittar på mig "Men jag hoppas du ska trivas" lägger hon sen till och lämnar mitt rum och stänger dörren. Jag suckar surt och packar upp mina grejer och tittar mig sen omkring och väggen är alldeles tom, det finns ju ingenting. Jag tittar i min väska och hittar en svart penna och tittar på väggen och börjar klottra. Jag skriver lite av hur jag känner mig och efter en stund är jag klar. *Jag ska fylla på den varje dag* tänker jag och tittar på väggen.

(ser ut som på bilden)

Jag sätter mig ner i sängen och lutar mig mot väggen *Hur ska detta gå?* tänker jag och suckar. Jag tar fram min mobil och lyssnar på musik. *Jag kommer ju knappast och trivas. Jag har svårt att få kompisar för att jag är så tyst och svårt att kontrollera mitt humör. Och det är nästan ingen som förstår mig* tänker jag och lyssnar på musik.

Så det var avsnitt 2 av Yami

Hoppas ni gillade den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! :D

Här kommer min nya novell :)

Och den bygger på den nya serien som Yohio är med i som heter Jordskott

Så Yaoi novellen kommer senare,

Fast min novell kommer mest handla om Linus och inte allt annat och nu skriver jag om det jag upplever hur Linus är och känner sig och det man har fått reda på om hans liv och lite om honom :)

(Så inget av det jag skriver händer i serien (tror jag xD för jag skriver efter mina egna tankar och idear^^)

Hoppas ni kommer gilla min novell^^

Och den heter Yami och det är Japanska för mörker :)

Så nu börjar novellen! :D

Hej, mitt namn är Linus och jag är 16 år.. Jag bor hemma med min pappa, mina föräldrar har skilt sig och jag ärr det enda barnet hos pappa då de andra bor hos mamma. Fast det är ingen som lyssnar på mig, hur jag känner mig eller hur jag mår. Det jag avskyr mest är lismande vuxna som säger en sak men gör en annan och alla falska personer. Sen avskyr jag också personer som bestämmer över mig, säger jag vad jag ska göra. Jag avskyr sånna vuxna i almänhet och poliser i synnerhet. Jag bestämmer själv över mitt eget liv, sen säger alla att jag är så jobbig på grund av mit sura och vresiga humör....men nu ska jag inte prata längre utan det här är min berättelse, berättelsen om mig......

Jag vaknar av att jag hör hur pappa knackar på min dörr "Linus det är dags att vakna, klockan är faktiskt 11:00" säger han och knackar. Jag stönar surt och drar täcket över huvudet "Låt mig va" svarar jag surt och försöker somna om. Men det är lönlöst han fortsätter knacka och tjata, tillslut ger jag upp och går upp ur sängen "Jag är vaken du kan gå nu" säger jag surt och öppnar dörren. "Vad bra" ler han och går in i köket. Jag suckar surt och går ut till köket i min gråa natt tröja och sätter mig vid köksbordet och äter en macka och dricker tea. Sen kommer pappa in i köket och har på sig sin jacka "Jag sticker till jobbet men jag är tillbaka om några timmar" säger han och tittar på mig. "Jaha, okej" svarar jag och fortsätter äta. Han suckar och tittar på mig "Försök att vara lite gladare Linus" säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom och dricker mitt tea "Varför då? Hela jävla världen är ju galen" säger jag surt och tittar på honom. Han suckar "Vi pratar om det där sen, hej då" säger han och går ut. "Hej då" mumlar jag och dricker mitt tea. När jag är klar ställer jag undan koppen och går mot rummet och klär på mig. Jag klär på mig en mörkblå tröja och svarta jeans med ett svart bälte till. Jag sätter på mig svarta armband med nitar och sminkar mig sen i svarta färger. 

(ser ut som på bilden)

Jag går till köket och gör nytt tea och går sen runt i lägenheten och dricker mitt tea. "Vad ska jag göra?" suckar jag och dricker tea. Jag kommer inte på något så jag lägger mig i soffan och slö tittar på tv:n och dricker mitt tea sen ser jag att nyheterna dök upp och det är bara massa tråkigheter dem medelar om "Hela jävla världen är ju galen" suckar jag surt och dricker mitt tea. Efter en stund ställer jag mig upp, tar min mobil och sätter i hörlurarna och går ut och går en sväng. Jag får en del blickar på mig och jag stirrar tillbaka på dem *Vadå? Har de inte sett en emo person förut?* tänker jag och fortsätter gå. Jag hittar sen en stor ek och går dit och sätter mig under den och lyssnar på musik och tittar upp. Jag hör sen efter ett tag att några kommer mot mig och jag tittar upp och ser polisen *och vad fan vill dem då?* tänker jag surt och suckar. "Hej hur är det idag då Linus?" frågar en av dem. Dem känner igen mig för att vi har stötts på ett par gånger då de bara gått runt här för att se så allt är som det ska. Jag suckar "Jag mår bra, lämna mig ifred nu" säger jag en anning surt och tittar på dem. "Men du behöver inte vara så sur" säger den andra polisen. Jag svarar inte på det utan fortsätter titta upp, dem suckar och fortsätter prata med mig. Tillslut blir jag sur och ställer mig upp "Jag sa låt mig vara, jag gillar inte er. Ni tror ni förstår oss ungdomar men det gör ni inte. Och ni kommer och styr och ställer hela tiden om hur folk ska vara, ja är trött på det" säger jag surt och går iväg med raska steg. Jag känner sen att någon tar tag i min arm och jag tittar surt på dem "Sluta upp med det här Linus, du vet att det inte är sannt det du säger. Lägg av med det tramset nu" säger dem surt. Jag sliter loss min arm och tittar på dem "Stick och brinnn. Låt mig vara" säger jag surt och springer hem och lägger mig i sängen och tittar upp i taket. "Jävla idioter" säger jag argt och stirrar upp i taket. Efter några timmar så hör jag hur pappa kommer hem och han förbäreder maten, efter ett tag blir den klar "Linus, maten är klar!" ropar han. "Jag kommer" säger jag och går in i köket och sätter mig och äter. Han suckar och tittar på mig "jo det du sa imorse, det är inte alls så. Världen har inte alls blivit galen" säger han och äter. Jag stirrar på honom och äter "Jo det har den visst det. Du ser det inte bara" suckar jag surt och äter. Han äter och vi blir tysta en stund sen tittar han på mig "Linus....jag och vi andra skulle uppskatta om du kunde lugna ner dig lite med ditt vresiga humör" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar surt på honom "Jag är inte vresig" säger jag surt. "Jo det är du, nu t.ex" säger han och tittar på mig. Jag tittar surt på honom "Jag är sur för att hela jävla världen är galen och det är ingen som varken lyssnar eller bryr sig om mig. Alla vuxna ska bara bestämma hela tiden och ni säger en sak men gör en annan!" säger jag argt och tittar på honom. "Det är inte alls så Linus och skrik inte åt mig" säger han argt och tittar på mig. "Jag bestämmer över mig själv" säger jag argt och tittar på honom och går sen in i mitt rum och låser in mig och lägger mig på sängen. Pappa går till mitt rum och knackar på dörren "Gå!" skriker jag surt på honom. Han suckar surt och knackar "Vi kan inte ha det såhär längre" säger han surt. Jag suckar och sätter i hörlurarna och lyssnar inte på allt han säger. *Han fattar ju ingenting, det är ingen som förstår mig* T'änker jag och blundar och lyssnar på musiken.

Så det var första avsnittet av Yami :)

Hoppas ni tyckte om den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer sista avsnittet av Kuroshitsuji^^ 

Hoppas ni kommer gilla den :)

Jag sitter i mitt arbetsrum och dricker tea medans jag skriver lite. Jag tittar på min familjebild och suckar "hur ska jag kunna få en familj?" säger jag och dricker mitt tea sakta. Efter en stund så kommer Sebastian in "Du har en gäst" säger han. Jag tittar upp och ser Elizabeth komma inspringandes och kramar mig. "Hej Yohio" säger hon glatt. "Hej Elizabeth" försöker jag få fram genom den hårda men vänliga kramen. "Jag har en överraskning åt dig" ler hon och tar min hand och springer ut med mig. "Va?" säger jag förvånat. När vi kommer ut så ser jag Mey Rin, Tanaka, Finnie, Baldroy och Sebastian stå ute. "Vad är det frågan om?" säger jag och tittar på dem förvånat och Elizabeth. "Vi ska ut på pickninck" ler Elizabeth. Jag tittar på henne sen på Sebastian "Visste du om det här?" säger jag. Han nickar "Jag ville inte förstöra överraskningen" ler han. Jag nickar, Elizabeth ler och tittar på mig. Sebastian hjälper mig in i min häst och vagn medans Elizabeth och de andra åker sina egna och vi far iväg. 

(här)

Efter en stund är vi framme, Sebastian öppnar dörren och hjälper mig ut. När jag klivit ut ser jag att vi har kommit till en vacker äng med en fin bäck som rinner förbi och det är en annan äng på andra sidan. "Vad vackert det är" säger jag tyst för mig själv och tittar mig omkring. "Visst är det" ler Elizabeth. "Men känner du inte igen dig?" lägger hon sen till. Jag tittar på henne sen på ängen. Sen minns jag, min familj och hennes familj brukade ofta komma hit till den här ängen på picknick. "Jo...jag minns" säger jag lite tyst men ler ändå. Hon ler och sen efter en stund så säger Sebastian och de andra att de har fixat allting. Jag och Elizabeth nickar och går till dem och vi sätter oss ner och börjar äta. Vi har det jättemysigt och trevligt sen så ser jag att alla tittar på mig. "Vad är det?" frågar jag och tittar på dem. 

(här)

"Jo vi vill bara att du ska veta...." börjar Mey Rin. "Att vad som än händer så kommer vi alltid att finnas här för dig och ta hand om dig" säger Finnie och Tanaka. "Som en familj" säger Elizabeth sen och tittar på mig. Jag tittar på dem häpet och vet inte vad jag ska säga. "Jag kan inte tro att jag har missat det hela tiden" säger jag sen och tittar på dem. Dem tittar på mig "Hela den här tiden då jag har mått dåligt och kännt hat och ilska så har ni alltid funnits där för mig och hjälpt mig.....som en familj" säger jag och tittar på dem. 

"Mey Rin...minns du när jag kände mig ledsen och satt inne i mitt rum hela dagen?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Ja det gör jag" säger hon. "Du fanns alltid där för mig och lugnade ner mig, trots att jag var ilsken och ledsen, tack" ler jag och tittar på henne. Hon nickar och rodnar lite, "Och du Elizabeth. Varje gång jag har varit så arg och ledsen så har du alltid funnits där för mig och försökt att se det ljusa i livet även fast allt jag har kännt och letat efter varit hämnden" säger jag och tittar på henne.

(här)

Hon nickar "Jag ville bara se dig glad" säger hon och tittar på mig. Jag nickar "Men jag har inte insett det förns nu, ni har varit min familj hela tiden. Ni har alltid ställt upp för mig, funnits där för mig....som en familj ska" säger jag och tittar på dem. "Sebastian du är som en pappa, hjälper mig med allt och finns där för mig. Finnie, du har alltid funnits där för mig när jag haft det tråkigt, som en bror jag aldrig haft. Tanaka, du har alltid varit som en morfar eller farfar för mig. Varit där med svar när jag behövt veta något eller behövt prata med någon. Baldroy, du har alltid hjälpt mig som en storebror. Du har också gett mig kloka råd och svar och funnits där när jag haft det tråkigt. Mey Rin, du har alltid funnits där för mig som en stora syster när jag har varit ledsen och arg och inte vetat vad jag ska göra, du har alltid ställt upp för mig då och hjälpt mig. Och du Elizabeth, du har varit som en mor för mig. Hjälpt mig när det varit som svårast, funnits där för mig och tröstat mig. Tack allihopa" säger jag och tittar på dem med tårar som rinner ner för mina kinder. Dem ler och går till mig och kramar mig, "Vill ni vara min familj?" frågar jag och tittar på dem. "Såklart vi vill, vi har alltid varit det och kommer alltid vara en" svarar dem i kör och ler. Jag nickar och ler "Tack allihopa, ni är en underbar familj" ler jag och tittar på dem.....

Det var sista delen av Kuroshitsuji :)

Hoppas ni tyckte om den :)

Och hoppas ni kommer gilla nästa novell :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 5 av Kuroshitsuji -^.^-

Det har gått en vecka sen allt hände men jag kan fortfarande inte lugna mig. Jag har fått min hämn så varför är jag inte glad, vad är det som fattas? Jag suckar och tittar upp och ser Sebastian komma in och serverar mig tea "tack" säger jag lite tyst och tar imot koppen och dricker det sakta. 

"Vad är det som bekymrar dig min herre?" säger han och tittar på mig. Jag dricker mitt tea och tittar på honom "Jag finner ingen ro även fast jag har fått ge hämnd på alla som misshandlade mig och han som mördade min familj" säger jag och suckar. Han nickar "Jag förstår" säger han. "Vad ska jag göra då?" säger jag och dricker mitt tea. Han flinar lite "Jag tror jag vet vad det är som fattas" säger han. "Vadå?" säger jag och dricker mitt tea. "Du saknar att ha en familj" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Det stämmer....." säger jag tyst och tittar ner. 

(här)

Jag ställer mig upp och dricker mitt tea och går igenom alla rum hemma och jag kommer till min gamla barnkammare och ser då små minnen från när jag var liten och jag lekte med min familj. Jag ler lite och går vidare sen kommer jag till den stora entre trappan och det var här där jag lärde mig att gå. Platsen väcker nu så många minnen till liv sen ser jag ett ljus och när jag öppnar ögonen ser jag att jag står på som en äng och jag ser mamma och pappa. "Mamma...Pappa..?" säger jag och tittar på dem. Dem ler och nickar, jag tittar på dem sen springer jag mot dem och kramar dem gråtandes. "Jag har saknat er så mycket" gråter jag. "Jag vet, vi har saknat dig med" säger mamam tyst och smeker mitt hår. Jag gråter på hennes axel sen så tittar jag upp på dem med tårar som rinner "Varför gjorde du så?" säger mamma.

(här)

Jag vet precis vad hon menar "Jag var så arg på det som hände, på dem som gjorde så mot mig. Och jag.....jag kunde inte stå ut med att han som mördade er 2 var lös" gråter jag. Hon suckar och kramar mig igen sen tittar pappa på mig "Hämnd löser inga problem" säger han. "Men pappa.....han förråde dig och du som alltid har varit så snäll mot honom" gråter jag. Han nickar "jag vet" säger han tyst. "Men du kommer bli mycket gladare om du släpper allt det här, låter oss gå" säger mamma sen. Jag tittar på dem "Nej jan kan inte släppa taget om er, ni är min familj" gråter jag. Hon tar min hand "vi kommer alltid finnas med dig, här inne" säger hon och plaserar min hand på mitt hjärta. Jag gråter och nickar "okej, jag älskar er" säger jag gråtandes. "Vi älskar dig me" ler dem och sen försvinner dem och jag kommer tillbaka till entre trappan. Sebastian kommer springandes mot mig "Är allt som det ska?" frågar han. Jag tittar på honom och nickar "Allt har löst sig nu, jag vet vad jag måste göra för att bli bättre" säger jag. "Vad är det?" frågar han. Jag ler och tar 2 röda rosor och går till mammas och pappas grav och lägger dem där "Jag kommer aldrig glömma er, men jag glömmer det gamla hemska förflutna" viskar jag och tittar på gravarna. Men nu återstår bara en grej och det är att bilda en liten familj....

Så det var det var avsnitt 6 av Kuroshitsuji ^^

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

konnichiwa! 

Nu är det bara några avsnitt kvar av Kuroshitsuji

Så jag har börjat planera den nya novellen. 

Och det ska bli en Yaoi novell har jag bestämt ^^

Det ska vara Yohio och Jenziih ^^

Det här är första gången jag skriver en Yaoi novell så jag hoppas att den blir bra xD 

Jag har inte bestämt något namn på vad den ska heta eller så, så kommentera gärna namnförslag på novellen :)

Nu ska jag ha lektion, tänkte bara skriva lite om vad nästa novell ska handla om och så^^

Mata nee

//Kawaiitjejen