Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 5 Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den^^ 

Det har gått ett par dagar och jag sitter på sängkanten och surfar på mobilen och jag hör sen hur dörren öppnas och jag ser Sara "Så tänker du vara snäll nu?" frågar hon en aning bestämt. Jag tittar upp på henne "Ja..." suckar jag. Hon nickar "Bra, du kan gå ut nu" säger hon och går. Jag ställer mig upp och går ut från rummet och går till Esmeralda's dörr och knackar på den men ingen öppnar. "Esmeralda? Det är jag Linus" säger jag och knackar igen men ingen öppnar. "Har du inte hört? Hon åkte till en ny familj för 2 dagar sen" säger Sara och går till mig och tittar på mig. Jag tittar på henne "Va?" säger jag förvånat och stirrar på henne. Hon nickar "Men borde komma tillbaka den här veckan, hon stannar nästan aldrig så länge hos henne nya familjer" säger hon. "Men om hon åkte för 2 dagar sen, varför släppte ni inte ut mig?" frågar jag surt. "Tänkte att du kanske behövde tid på dig att tänka på vad du och Esmeralda gjorde" säger hon och tittar på mig. Jag tittar ilskett på henne och går iväg *Varför sa dem inget till mig? Och varför skickade Esmeralda inget sms om det eller ringde mig?* tänker jag och går ut och sätter mig på en bänk. Jag ringer henne men hon svarar inte och jag skickar massa sms men får heller inget svar. "Vad är det som händer? Mår hon bra?" säger jag oroligt medans jag äter i matsalen. Efter det är det lektion, jag sitter längst bak i klassrumet och klottrar i boken utan att bry mig så värst mycket om vad vi ska göra. Efter en stund kommer läraren till mig och tittar på mig "Går det bra Linus?" frågar hon. "Ja" säger jag tyst och fortsätter klottra. Hon tar pappret och tittar på det sen på mig "Men du har bara gjort 4 tal och det är 8" säger hon. "Jag kanske inte vill göra mer" säger jag en aning surt. "Men du måste göra det" säger hon i en ganska så vänlig ton och tittar på mig. "Jag vill inte sa jag ju" säger jag surt och tittar bort. "Men kom igen, sura inte nu" säger hon. Jag tittar på henne "Jag surar hur mycket jag vill" säger jag surt. Hon suckar "Nu gör du uppgifterna" säger hon. Jag reser mig upp "Jag vill inte, ni tog min kompis ifrån mig och ni lyssnar inte på mig" säger jag argt och lämnar rummet och går till mitt rum och sätter mig på sängen. Jag sitter där och surar *Jag behöver verkligen Esmeraldas hjälp nu* tänker jag och försöker lugna ner mig själv. Det går ett tag sen knackar det på dörren "Gå, jag vill vara ifred" säger jag surt. "Det är jag Sofia, får jag komma in?" säger hon. Jag svarar inte utan tittar bara på dörren "Snälla Linus" säger hon sen. Jag suckar "Okej då" säger jag. Hon öppnar dörren och går in och sätter sig bredvid mig "Du, vad hände förut på lektionen?" frågar hon och tittar på mig. Jag tittar ner sen upp på henne "Jag gjorde faktiskt 4 tal" säger jag och tittar på henne. Hon suckar "Ja men du gjorde inte alla, sen vart du sur på läraren. Varför då?" säger hon och tittar på mig. "Hon tjatade på mig om att jag skulle göra klart den och jag gillar inte när folk gör det. Sen så.....tog ni Esmeralda från mig. Hon är min ända vän här som förstår mig, som jag kan lita på. Förutom du såklart också men......det är något särskligt med Esmeralda. Jag känner mig lugn och trygg med henne" säger jag och tittar up på henne. Sofia nickar och tittar på mig "Jag förstår dig Linus." säger hon och nickar "Men om jag känner Esmeralda rätt så kommer hon nog tillbaka, hon har väldigt svårt med att få en ny familj" säger hon. Jag nickar "Jag vet det, jag vill att hon ska vara lycklig men jag vill inte vara utan henne. Jag vill inte vara ensam" säger jag och suckar. 

Det har gått en vecka sen Esmeralda åkte och jag har varit sur och ledsen utan någon som tröstar mig förutom Sofia. Hon är den enda som visar att hon verkligen bryr sig om oss, speciellt mig men jag får inte samma känsla som jag får från Esmeralda. Jag blir inte lika lugn som Esmeralda får mig att bli. Jag går omkring på gården utanför elevhemet och har ingenting att göra, förutom att undvika från alla andra som bor här. Jag har pågrund av mitt vresiga humör gjort mig i princip gjort mig omöjlig med de andra eleverna. Men jag ser sen hur en bil svänger in och ut kliver Esmeralda. "Esmerala?" säger jag förvånat och springer till henne. Hon tittar på mig och kramar mig "Ååhh Linus jag har saknat dig" säger hon. "Jag har saknat dig med" säger jag och kramar henne tillbaka. Hon nickar och vi går efter enstund in till hennes rum och jag hjälper henne packa upp. "Förlåt så mycket Linus för att jag varken har svarat när du har ringt eller sms:at" säger hon ledsamt och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag förstår, det är lugnt" säger jag och tittar på henne. "Tack Linus men förlåt igen" säger hon och sen sätter hon sig ner i sängen och tittar på mig. Jag sätter mig bredvid "Varför gick det dåligt den här gången?" frågar jag och tittar på henne. Hon suckar och tittar på mig "Jo det var som vanligt, att de tyckte jag var annorlunda. Och min olustiga stämning som jag sprider bland folk" säger hon och suckar. Jag tittar på henne och kramar henne "Oroa dig inte, det kommer lösa sig" säger jag och smeker henne på ryggen. "Tack Linus, jag har saknat det här. Du finns alltid där för mig när jag behöver någon" säger hon och kramar mig. Jag ler och kramar henne "Jag har också saknat dig, du finns alltid där för mig och lugnar ner mig och får mig att känna mig lugn och tygg" säger jag. 

5 Dagar senare

Jag står och grälar med en av personalen, han stod och rabblade upp alla spratt som jag och Esmeralda hade hittat på och han tycker vi skulle fått längre och hårdare straff om det inte vorit för Sofia som hjälp oss. Vi hade gjort salttricket igen, bytt skyltar till olika rum och lagt i en plast spindel i Sara's handväska. "Får man inte hitta på något kul här eller?" säger jag surt och tittar på honom. "Jo men så länge det inte är spratt" svarar han argt och tittar på mig. "Ni har ju ingen känsla för humor" säger jag surt och tittar på honom. Vi fortsätter tjaffsa en stund "Nu räcker det Linus! Fortsätter du såhär kommer du aldrig få någon familj" skriker han sen. Jag stirrar argt på honom "Det är inte oss det är fel på, det är du" säger han argt. Jag stirrar på honom och säger inget utan jag springer iväg, jag springer in i ett rum där dem flesta tränar men den salen används sällan. Jag stannar och lägger mig ner på golvet och stirrar upp i taket. Efter en stund kommer Esmeralda "Hur mår du Linus, jag hörde det som hände" säger hon och sätter sig bredvid mig. Jag tittar på henne "Han sa att det är mig det är fel på" säger jag. Hon suckar "Det är inget fel på dig Linus" säger hon och lägger sig ner. Hon lägger sig lite längre ner så hennes huvud ungefär är vid min axel, hon suckar och tittar upp. "Jag vet hur det känns Linus, jag har varit här jättelänge och inte fått någon familj. Fast jag vet inte vart mina biologiska föräldrar är eller vilka de är." säger hon och suckar. Jag tittar ner på henne "Du vart i alla fall inte bortlämnad" säger jag och tittar på henne.

Hon nickar "ja men hellre det än att bollas fram och tillbaka mellan familjer och aldrig hamna rätt. Mitt liv är ständigt kantat av problem" säger hon suckar. Jag nickar "Mitt med, det är inte enkelt att växa upp i den här världen" säger jag och tittar på henne. Hon suckar och nickar "Du är den enda som förstår mig Linus" säger hon. Jag tittar ner på henne "Du är min enda vän, och jag är glad för det" säger hon se. Jag ler lite "Tack, du är min ena vän med. Och du är den enda som förstår mig" säger jag. 

Det var avsnitt 5 av Yami 

Hoppas ni gillade den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 4 av Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den :)

Det har gått ett par dagar sen jag och Esmeralda träffades för första gången. Vi har blivit jättebra kompisar och hon kommer alltid och hjälper mig när jag blir arg. "Linus lugna dig" säger hon och håller om mig. "Men han sa ju...." säger jag surt. "Sshh" säger hon och håller om mig och försöker lugna ner mig. Jag tar några djupa andetag och tillslut är jag lugn och tittar på henen "Bättre?" frågar hon. "Bättre" säger jag och nickar. Hon ler och vi går iväg, det som hände var ett gräl jag fick igång med en av dem som jobbar här. Jag och Esmeralda satt bara här och pratade och tuggade tuggumi och sen så kommer han och säger att vi inte får tugga tuggumi här. Jag frågade då bara varför men jag skulle inte fråga så mycket sa han då. Men vad får vi se sen då går ju han och tuggar tuggumi själv och han fick det för att han är vuxen och kan ta mer ansvar. "Jag hatar vuxna som säger en sak men gör en annan. Jag HATAR dem" säger jag surt och sätter mig ner på min säng.

Esmeralda nickar och sätter sig bredvid mig "Jag vet, men försök att ta det lugnt nu" säger hon och smeker min rygg. Jag nickar och försöker lugna ner mig, vi sitter tysta en stund och tittar på varandra. Jag suckar och tar fram min svarta penna och börjar klottra på väggen igen, efter en stund hör jag esmeralda säga något "Linus, jag fick en idea" säger hon och tittar på mig. Jag klottrar klart och tittar på henne "Vad?" säger jag och sätter mig ner igen och tittar på henne. "Jo du vet ju att runt 14:00 så har ju all personal här sin berömda kafferast?" ler hon. Jag nickar "Ja det vet jag" säger jag. Hon nickar "Jo vi ska häla i salt i deras kaffe och tea" fnittrar hon onskefullt. "Ja, kom vi sticker nu" skrattar jag. Hon nickar och vi smyger ut ur rummet och går mot personal rummet. Men vi måste vänta tills det är tomt på folk, vi står utanför och väntar och låssas prata. "Väntar ni på någon?" frågar en av personalen. "Nej, vi står bara här och pratar" säger Esmeralda och tittar på henne. Hon nickar och går vidare, efter en stund är det tomt därinne och vi smyger in. "Hämta saltet fort" säger Esmeralda. Jag nickar flinandes och springer och hämtar saltet. Hon ler och tar det och häller i det i alla kaffekoppar och teamuggar. Vi står och fnissar medans hon häller i saltet "Jag tror det räcker nu" fnissar jag. Hon nickar och vi springer och gömmer oss så vi kan se reaktionerna. Efter en stund så kommer alla tillbaka och pratar och sen sätter sig ner och tar kopparna, vi fnissar "Det här kommer bli så kul" viskar jag och fnittrar. Esmeralda nickar och fnissar "Så vad tror ni? Hur länge tror ni Esmeralda kommer stanna i nästa familj?" säger en av personalen. "Jag vet inte Anna, 1 vecka kanske" svarar en man. Hon nickar "Men den där Linus då? Kommer han få ett hem?" säger Anna sen. En del skrattar till "Knappast, inte med det där humöret." säger en annan. "Det stämmer. Han måste lära sig diciplin" säger Anna sen. Jag stirrar ilskett på henne "Din jävla idiot, jag har faktiskt känslor" väser jag tyst. Esmeralda håller om mig och vi tittar på dem, sen händer det. Alla tar en klunk "men gud, vad är det för smak?" säger en. Dem dricker mer och sen hör vi hur de fräser och spottar och skriker. Jag och Esmeralda står och håller för munnen för att dämpa skrattet. Det här var det bästa sprattet ever. "Vem har gjort såhär?" skriker en och står och sköljer sin mun med vatten i köket. Vi fnissar från vårat gömställe som är i ett skåp i allrummet där alla sitter. "Måste vara en av ungdomarna, när jag hittar dem då......" säger kvinnan som visade mig till mitt rum, hennes namn är Sara. Jag och Esmeralda skrattar så vi viker oss dubbelt och sen ramlar vi ur skåpet och hamnar på golvet. De stirrar på oss, jag och Esmeralda sätter och upp och vi skrattar fortfarande. "Jaså, så det är ni som gjorde sprattet?" säger Sara och tittar på oss. "Ja det var vi" säger jag och tittar på dem "Och vi gjorde det bra" skrattar Esmeralda. "Vilken del av inga bus förstod du inte Linus?" säger Sara surt och tittar på mig. "Vi ville bara ha lite roligt" säger jag och ställer mig upp. "Plus vi får inte tugga tuggumi här men det får ni bara för att ni är vuxna" säger jag sen surt. Dem nickar "Det är ingen anledning! Ingen bra i alla fall" säger jag argt och tittar på dem. Dem suckar argt "Men det var faktiskt ganska så kul tycker ni inte det?" säger sen en av personalen och det var Sofia. Hon är en ganska så ung tjej, hon är lång. Har långt brunt hår, jeans och ett vitt linne med en svart kofta till och hon är faktiskt väldigt trevlig men bestämd när hon måste. En del håller med henne men inte alla "Nu går ni till era rum och stannar där resten av kvällen" säger Sara bestämt. Jag och Esmeralda tittar på varandra sen på dem "Va? Klockan är bara 14:30!" säger jag och stirrar på dem. "Ja men ni måste få ett straff för det ni gjorde" säger Sara argt. "Men det var bara lite salt" försöker Esmeralda. "Det spelar ingen roll och det var inte roligt för oss" säger Sara. "Gå nu" säger hon sen. "Nej" säger jag surt. Hon suckar "Du behöver verkligen lära dig kontrollera ditt humör och hur man uppför sig" säger hon. Jag tittar ilskett på henne "Du vet inte varför jag mår såhär, du förstår ingenting!" säger jag argt och tittar på henne. "Gå till era rum nu och stanna där, ni kommer få äta där också" säger hon. "Du kan inte göra såhär mot oss" säger jag surt. Hon nickar "Jo det kan jag" säger hon. Sen kommer 2 män och leder oss till våra rum. Jag stretar imot i deras armar "Släpp mig, ni kan inte göra såhär mot oss!" skriker jag argt. Han kastar in oss på våra rum "Jo det kan jag" säger jag och stänger och låser min dörr. Jag springer mot dörren och försöker öppna den, men kan inte. Jag sparkar och bankar "Öppna dörren" skriker jag argt. Ingen svarar, jag skriker av ilska och sparkar på dörren och sjunker sen ner på golvet och andas snabbt "Jag hatar dem" viskar jag surt och försöker hämta andan efter alla sparkar och allt skrikande och all ilska. Jag lägger mig sen i sängen och stirrar upp i taket och suckar. Efter en stund ringer Esmeralda mig på min mobil "Förlåt" säger hon. "För vad?" frågar jag förvånat. "För att jag satte oss i klistret" säger hon. "Det gör inget, vi fick ge igen på dem i alla fall. Och vi hade kul" säger jag och försöker få henne gladare. Jag lyckas och vi ligger och pratar en stund tills dem kommer in med mat till oss. Jag suckar och sätter mig vid skrivbordet och äter "Jag hoppas vi kan komma ut imorgon. Jag måste få träffa Esmeralda" säger jag tyst för mig själv medans jag äter. När jag är klar så tittar jag på klockan och den är 19:00. Jag suckar och lägger mig ner i sängen och stirrar upp i taket *hur kunde dem säga så om Esmeralda? Att hon inte kommer stanna länge i nästa familj, hon är världens bästa kompis. Hon finns alltid där när man behöver någon. Fast jag vill ju inte att hon ska lämna för då blir jag ensam kvar.......

Men jag vill att hon ska vara lycklig*

Så det var del 4 av Yami hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen