Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 3 av Yami :)

Hoppas ni kommer gilla den^^

Jag vaknar nästa morgon och tänker att som hänt måste ha varit en mardröm, men när jag öppnar ögonen och tittar mig omkring så ser jag att det inte är en dröm. Jag är i samma rum som jag kom till igår när pappa lämnade mig på elevhemet. Jag gäspar och sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen, sen kliver jag upp från sängen och klär på mig svarta jeans, en svart tröja och en svart kort kofta. Jag går sen och sminkar mig lite och fixar mitt hår "Men vart är mina skor?" säger jag för mig själv och letar efter dem. Efter en stund hittar jag dem och tar på mig mina svarta converse, jag går sen ut ur rummet och tittar mig omkring. *Vart är det man äter då?* tänker jag och letar mig omkring i den stora byggnaden. Efter en stund hör jag röster och går dit och ser en matsal, jag går tyst in och tar en macka och tea och sätter mig vid ett bord långtifrån de andra. Jag är en inåtvänd person och gillar att vara själv, men efter en stund ser jag 2 personer slå sig ner framför mig. Jag tittar upp på dem sen ner på mitt och dricker det, "Hej jag har inte sett dig här förut, jag är Daniel och det här är min kompis Andrew" säger Daniel och pekar på sin kompis. "Tja" säger Andrew och tittar på mig. "Hej" säger jag lite tyst och dricker mitt tea. "Vad heter du?" frågar dem och tittar på mig. Jag tittar på dem "Jag heter Linus" säger jag och tittar på dem. "Snyggt namn" säger dem. Jag nickar långsamt och dricker mitt tea. Det är tyst en stund men sen hör jag hur de kommenterar min stil "Varför är du klädd sådär?" frågar Andrew. "För att jag vill det" svarar jag och tittar på dem. Dem nickar "Så....du är emo?" frågar Daniel sen. Jag nickar och dricker mitt tea och tittar på dem, sen går vi ut ur matsalen. När vi gått en bit ser jag en tjej med långt orange rött lockigt hår. Hon har jeans, en ljusgrå tröja och en mörkgrå kofta. "Vem är det?" frågar jag och pekar på henne. 

"Åh freaket?" skrattar Andrew och tittar på mig och henne. Flickan tittar på dem och går sen iväg, jag tittar surt på dem "Sluta vara så taskiga" säger jag surt. Tittar förvånat på mig "Vad? Hon sprider en sån olustig känsla. Och hon har bott här väldigt länge" säger Daniel och tittar på mig. Jag tittar på dem och går sen iväg för att leta rätt på flickan, jag letar en stund men hittar henne inte. Sen kommer kvinnan och tar tag i min arm "Vad gör du? Släpp mig" säger jag surt. Hon svarar inte och tar in mig i ett rum där andra elever sitter "Här är Linus" säger hon och sätter mig ner vid en bänk. *Va? Vad är det här?* tänker jag och tittar på alla. Och det visar sig att man måste gå på en del lektioner här "toppen" suckar jag surt och tittar ner i bänken. Efter en stund så ska vi ha grupparbete och jag hamnar inte med varken Andrew eller Daniel. Jag förstår inte uppgiften vi ska göra eller vad som händer så jag tittar mest ner och säger inget. "Så vad tror du Linus?" säger sen en av eleverna och tittar på mig. Jag tittar upp "Jag vet inte" säger jag och rycker på axlarna. "Men något förslag måste du väl ha" säger en annan. "Jag sa ju att jag inte vet" säger jag surt. Dem tittar förvånat på mig och försöker lösa uppgiften med mig "Men jag förstår inte vad jag ska göra, så låt mig vara" säger jag surt. Det slutar med att jag lämnar gruppen surt och sätter mig vid min bänk och tittar ner, när lektionen är slut går jag med raska steg till mitt rum men när jag kommer till dörren får jag syn på flickan. Det värkar som att vi bor i samma korridor. Jag går sakta mot henne men hon hinner gå in och stänger dörren *vågar jag knacka? Eller kommer det bara konstigt efter vi inte känner varandra?* tänker jag och står utanför hennes dörr. Jag beslutar mig för att gå in i mitt rum igen. Jag lägger mig ner på sängen och lyssnar på musik, efter ett par timmar jag ut och ser då att tjejen också går ut. Jag följer henne och hon går ut och sätter sig på en bänk utanför. Jag tar ett djupt andetag och går till henne och sätter mig bredvid henne "Hej.." säger jag lite tyst och tittar på henne. Hon tittar upp på mig "Hej" säger hon. "Jag heter Linus.." säger jag lite blygt och sträcker fram min hand. Hon tittar på den sen på mig "Jag heter Esmeralda" säger hon och skakar hand med mig. "Fint namn" ler jag. "Tack" ler hon och tittar på mig. "Så varför är du här?" frågar hon. Jag suckar "Jag hade problem hemma och pappa bestämde sig för att jag hade det bättre här pågrund av mitt vresiga humör. Vi hade ett stort gräl och det var det som fick honom att bestäma sig för att jag inte kunde bo hemma längre" säger jag och tittar på henne. Hon nickar och tittar på mig "Så synd" säger hon "Själv är jag föräldralös, jag vet inte vart mina biologiska föräldrar är och till varje fosterfamilj jag har kommit till så har det inte gått bra. Det har bara slutat med att min tid där blir kortvarig och jag kommer tillbaka" säger hon och suckar. Jag nickar "Är det för att dem inte förstår dig?" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig och nickar långsamt "Samma här, ingen lyssnar eller förstår mig. Hela den här världen har ju blivit galen" säger jag och suckar surt. Hon tittar på mig och nickar lite sen börjar det blåsa kallt "Fryser du?" frågar jag och tittar på henne. "Lite" viskar hon. "Kom" säger jag och ställer mig upp och räcker henne min hand. Hon tittar på den sen på mig och tar den, jag ler och tar med henne in på mitt rum. Hon tittar sig omkring och ser sen det jag klottrat på väggen "Har du gjort det?" frågar hon och går mot väggen. Jag nickar och sätter mig i sängen och tittar på henne. "Jag tror inte hon blir så glad om hon får syn på det" säger Esmeralda och tittar på mig. "Jag bryr mig inte, jag gör som jag vill. Jag har aldrig gillat vuxna som bestämmer över mig" säger jag och tittar på henne. Hon ler och tittar på mig, jag ler tillbaka "Du är modig, du vågar vara dig själv. Det gillar jag med dig Linus" säger hon och sätter sig bredvid mig.

Jag ler lite sen tittar jag på henne "Du är den första jag har varit med utan att bli arg en enda gång" säger jag. "Vad menar du?" frågar hon. "Jo nu när jag är med dig, känner jag mig trygg och lugn. Jag brukar oftast ha svårt att kontrollera min vreshet och jag har också svårt att vara lugn men med dig känner jag mig lugn även fast det är första gången vi träffas." säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Tack, du är den första som är snäll mot mig. Alla andra kallar mig för freak, helt öppet utan att bry sig." säger hon och suckar. "Varför gör dem så?" frågar jag och tittar på henne. "Jag vet inte, det är väl för att jag har varit här så länge och jag kommer snappt tillbaka när jag fått en ny familj. Så de tror väl att jag är konstig" säger hon. Jag nickar "men jag tycker inte du är konstig" ler jag. 

Den dagen vart jag och Esmeralda kompisar, hon är min enda kompis här på elevhemet. Hon får mig att känna mig trygg och lugn och det är inte alla som får mig att känna så. Hon är den enda jag kommer överens med här på elevhemet....

Så det var avsnitt 3 av Yami :)

Avsnitt 4 kommer nog imorgon :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 2 av Yami ^^ 

Hoppas ni gillar novellen^^

Det har gått ett par dagar och jag har inte gått ut från mitt rum, inte när pappa har varit hemma i alla fall. Jag ligger på sängen och lyssnar på musik när jag hör pappa helt plötsligt knackar på min dörr "Linus? Kan du komma ut? Vi måste prata" säger han och knackar igen. Jag tittar mot dörren och tar ut ena hörluren "Om vadå?" frågar jag. "Det som hände, vi kan fortsätta såhär" säger han. Jag suckar surt och stänger av musiken och följer med pappa in i köket. Jag gör tea och han gör kaffe sen sitter vi vid bordet och jag dricker mitt tea och tittar på honom "Så, vad vill du?" frågar jag och tittar på honom. Han håller om sin kopp med sina händer och suckar och tittar ner i den sen på mig "Jo, jag känner liksom att det inte fungerar längre. Att vi har disskussioner och att du alltid är vresig och sur" säger han och tittar på mig. Jag suckar surt och dricker mitt tea "Då får jag väl flytta hem till mamma då" säger jag och tittar på honom. Han skakar på huvudet och dricker sitt kaffe "Jag har faktiskt fixat ett hem till dig" säger han och tittar på mig. "Va?" säger jag förvånat. "Jag har fixat så du kan bo på ett elevhem" säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom och sätter nästan mitt tea i halsen "Va?!" säger jag chockat och stirrar på honom. "Det är bäst såhär" säger han och tittar på mig. "Nej det är inte, jag tänker inte bo på något elevhem!" säger jag surt och går tillbaka till mitt rum och låser dörren. Han suckar och knackar på dörren "Öppna nu Linus, vi ska åka snart" säger han. "Jag. Tänker. Inte. Åka" säger jag surt. "Öppna, jag måste väl inte ringa efter hjälp?" säger han surt och knackar. Jag skriker av ilska *Hur kan han göra så mot mig? Jag tänker inte åka, det kommer inte bli bättre. För ingen lyssnar ju på mig* Tänker jag surt medans jag packar en väska med grejer, jag ska rymma hemifrån. Jag öppnar dörren och tittar på pappa sen springer jag ut ur lägenheten och bort. Bort från allt. 

(ser ut som på bilden)

Jag hamnar i en skog, det är väldigt stor men vacker. *Måste vara urskogen* tänker jag och tittar mig omkring.

Jag går omkring och hittar en stor sten, nästan en klippa fast ändå inte. Jag klättrar upp på den och sätter mig där och tittar mig omkring. Men efter någon timme så hör jag röster, jag ställer mig upp och tittar mig omkring sen ser jag pappa komma springandes med polisen. "Linus, nu kommer du ner" säger pappa och tittar på mig. "Nej" säger jag surt. "Jag vill inte dit" säger jag sen surt. "Jo det ska du, du kan inte bo hemma längre. Det fungerar inte längre" säger han och tittar på mig. Jag tittar surt på honom och de andra men sen känner jag hur en av poliserna tar tag i mig och tar ner mig från stenen. "Släpp mig" skriker jag surt och försöker slita mig loss. Men det går inte, han har ett hårt grepp om mina armar. "Ni bryr er ju inte om hur jag mår, ni lyssnar ju inte på mig" skriker jag surt. Pappa tittar surt på mig och dem tar mig till pappas bil och sätter in mig i baksättet. Jag slår hårt på bilrutan av ilska *Jävla idioter* tänker jag ilksett när pappa åker iväg med mig till elevhemet. Han försöker prata med mig men jag har lyssnar inte, för ingen lyssnar ju på mig så.....varför ska jag lyssna på dem? Efter en stund är vi framme, jag tar min väska och kliver ur. Jag tittar på den stora byggnaden framför mig. Vi går in och väntar på personal som ska hjälpa oss, jag tittar ner i min mobil och lyssnar på musik. Efter en stund så kommer en kvinna med långt blond hår uppsatt i en hög hästsvans. Hon har jeans, en vit tröja och en turkos kort kofta. Hon går fram och hälsar på pappa och de står och disskuterar en stund sen går hon till mig och tittar på mig. "Så det är du som är Linus?" ler hon. Jag tittar på henne och ser direkt att det är ett falskt leende. Jag suckar surt och nickar "Jag, jag är Linus" säger jag tyst. Hon ler och nickar och visar mig och pappa till mitt rum "Så, här ska du bo" ler hon och öppnar dörren. Jag tittar in och jag ser en säng, ett skrivbord med en stol och en lampa och ett nattduksbord. Jag går långsamt in och tittar mig omkring och sätter mig på sängen och tittar på dem. "Jag hoppas du kommer trivas här" säger pappa och tittar på mig. Kvinnan nickar "Det kommer han nog, alla här på elevhemmet trivs" ler hon. "Och vi ska se till att får någonstans att bo" lägger hon till sen. Pappa nickar och går sen till mig och kramar mig, jag kramar tillbaks och tittar på honom. "Ta hand om dig" säger han och tittar på nickar. Jag suckar och nickar, han nickar "Hej då" säger han och går ut och tittar på mig. "Hej då" mumlar jag. Han tittar en sista gång på mig och går sen ut ur byggnaden och åker hem. Jag tittar omkring och sen på henne, hon tittar på mig och går till mig "Jag har hört att du har ett rätt så vresigt humör och det vill inte jag veta av här. Här ska vi vara glada och trevliga och hitta inte på några bus, här är det jag som bestämmer" säger hon och tittar på mig. Jag blänger på henne "Du bestämmer inte över mig" väser jag och tittar surt på henne. Hon suckar surt och tittar på mig "Men jag hoppas du ska trivas" lägger hon sen till och lämnar mitt rum och stänger dörren. Jag suckar surt och packar upp mina grejer och tittar mig sen omkring och väggen är alldeles tom, det finns ju ingenting. Jag tittar i min väska och hittar en svart penna och tittar på väggen och börjar klottra. Jag skriver lite av hur jag känner mig och efter en stund är jag klar. *Jag ska fylla på den varje dag* tänker jag och tittar på väggen.

(ser ut som på bilden)

Jag sätter mig ner i sängen och lutar mig mot väggen *Hur ska detta gå?* tänker jag och suckar. Jag tar fram min mobil och lyssnar på musik. *Jag kommer ju knappast och trivas. Jag har svårt att få kompisar för att jag är så tyst och svårt att kontrollera mitt humör. Och det är nästan ingen som förstår mig* tänker jag och lyssnar på musik.

Så det var avsnitt 2 av Yami

Hoppas ni gillade den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! :D

Här kommer min nya novell :)

Och den bygger på den nya serien som Yohio är med i som heter Jordskott

Så Yaoi novellen kommer senare,

Fast min novell kommer mest handla om Linus och inte allt annat och nu skriver jag om det jag upplever hur Linus är och känner sig och det man har fått reda på om hans liv och lite om honom :)

(Så inget av det jag skriver händer i serien (tror jag xD för jag skriver efter mina egna tankar och idear^^)

Hoppas ni kommer gilla min novell^^

Och den heter Yami och det är Japanska för mörker :)

Så nu börjar novellen! :D

Hej, mitt namn är Linus och jag är 16 år.. Jag bor hemma med min pappa, mina föräldrar har skilt sig och jag ärr det enda barnet hos pappa då de andra bor hos mamma. Fast det är ingen som lyssnar på mig, hur jag känner mig eller hur jag mår. Det jag avskyr mest är lismande vuxna som säger en sak men gör en annan och alla falska personer. Sen avskyr jag också personer som bestämmer över mig, säger jag vad jag ska göra. Jag avskyr sånna vuxna i almänhet och poliser i synnerhet. Jag bestämmer själv över mitt eget liv, sen säger alla att jag är så jobbig på grund av mit sura och vresiga humör....men nu ska jag inte prata längre utan det här är min berättelse, berättelsen om mig......

Jag vaknar av att jag hör hur pappa knackar på min dörr "Linus det är dags att vakna, klockan är faktiskt 11:00" säger han och knackar. Jag stönar surt och drar täcket över huvudet "Låt mig va" svarar jag surt och försöker somna om. Men det är lönlöst han fortsätter knacka och tjata, tillslut ger jag upp och går upp ur sängen "Jag är vaken du kan gå nu" säger jag surt och öppnar dörren. "Vad bra" ler han och går in i köket. Jag suckar surt och går ut till köket i min gråa natt tröja och sätter mig vid köksbordet och äter en macka och dricker tea. Sen kommer pappa in i köket och har på sig sin jacka "Jag sticker till jobbet men jag är tillbaka om några timmar" säger han och tittar på mig. "Jaha, okej" svarar jag och fortsätter äta. Han suckar och tittar på mig "Försök att vara lite gladare Linus" säger han och tittar på mig. Jag stirrar på honom och dricker mitt tea "Varför då? Hela jävla världen är ju galen" säger jag surt och tittar på honom. Han suckar "Vi pratar om det där sen, hej då" säger han och går ut. "Hej då" mumlar jag och dricker mitt tea. När jag är klar ställer jag undan koppen och går mot rummet och klär på mig. Jag klär på mig en mörkblå tröja och svarta jeans med ett svart bälte till. Jag sätter på mig svarta armband med nitar och sminkar mig sen i svarta färger. 

(ser ut som på bilden)

Jag går till köket och gör nytt tea och går sen runt i lägenheten och dricker mitt tea. "Vad ska jag göra?" suckar jag och dricker tea. Jag kommer inte på något så jag lägger mig i soffan och slö tittar på tv:n och dricker mitt tea sen ser jag att nyheterna dök upp och det är bara massa tråkigheter dem medelar om "Hela jävla världen är ju galen" suckar jag surt och dricker mitt tea. Efter en stund ställer jag mig upp, tar min mobil och sätter i hörlurarna och går ut och går en sväng. Jag får en del blickar på mig och jag stirrar tillbaka på dem *Vadå? Har de inte sett en emo person förut?* tänker jag och fortsätter gå. Jag hittar sen en stor ek och går dit och sätter mig under den och lyssnar på musik och tittar upp. Jag hör sen efter ett tag att några kommer mot mig och jag tittar upp och ser polisen *och vad fan vill dem då?* tänker jag surt och suckar. "Hej hur är det idag då Linus?" frågar en av dem. Dem känner igen mig för att vi har stötts på ett par gånger då de bara gått runt här för att se så allt är som det ska. Jag suckar "Jag mår bra, lämna mig ifred nu" säger jag en anning surt och tittar på dem. "Men du behöver inte vara så sur" säger den andra polisen. Jag svarar inte på det utan fortsätter titta upp, dem suckar och fortsätter prata med mig. Tillslut blir jag sur och ställer mig upp "Jag sa låt mig vara, jag gillar inte er. Ni tror ni förstår oss ungdomar men det gör ni inte. Och ni kommer och styr och ställer hela tiden om hur folk ska vara, ja är trött på det" säger jag surt och går iväg med raska steg. Jag känner sen att någon tar tag i min arm och jag tittar surt på dem "Sluta upp med det här Linus, du vet att det inte är sannt det du säger. Lägg av med det tramset nu" säger dem surt. Jag sliter loss min arm och tittar på dem "Stick och brinnn. Låt mig vara" säger jag surt och springer hem och lägger mig i sängen och tittar upp i taket. "Jävla idioter" säger jag argt och stirrar upp i taket. Efter några timmar så hör jag hur pappa kommer hem och han förbäreder maten, efter ett tag blir den klar "Linus, maten är klar!" ropar han. "Jag kommer" säger jag och går in i köket och sätter mig och äter. Han suckar och tittar på mig "jo det du sa imorse, det är inte alls så. Världen har inte alls blivit galen" säger han och äter. Jag stirrar på honom och äter "Jo det har den visst det. Du ser det inte bara" suckar jag surt och äter. Han äter och vi blir tysta en stund sen tittar han på mig "Linus....jag och vi andra skulle uppskatta om du kunde lugna ner dig lite med ditt vresiga humör" säger han sen och tittar på mig. Jag tittar surt på honom "Jag är inte vresig" säger jag surt. "Jo det är du, nu t.ex" säger han och tittar på mig. Jag tittar surt på honom "Jag är sur för att hela jävla världen är galen och det är ingen som varken lyssnar eller bryr sig om mig. Alla vuxna ska bara bestämma hela tiden och ni säger en sak men gör en annan!" säger jag argt och tittar på honom. "Det är inte alls så Linus och skrik inte åt mig" säger han argt och tittar på mig. "Jag bestämmer över mig själv" säger jag argt och tittar på honom och går sen in i mitt rum och låser in mig och lägger mig på sängen. Pappa går till mitt rum och knackar på dörren "Gå!" skriker jag surt på honom. Han suckar surt och knackar "Vi kan inte ha det såhär längre" säger han surt. Jag suckar och sätter i hörlurarna och lyssnar inte på allt han säger. *Han fattar ju ingenting, det är ingen som förstår mig* T'änker jag och blundar och lyssnar på musiken.

Så det var första avsnittet av Yami :)

Hoppas ni tyckte om den :)

//Kawaiitjejen