Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 3 av Dáku no himitsu ^^

Hoppas ni gillar den^^

Jag vaknar upp och tittar mig omkring, jag ligger i en säng i ett rum. Rummet har mörkblåa väggar och det finns en bokhylla, en garderob och ett skrivbord. *vart är jag?* tänkar jag och sätter mig trött upp. Jag ser att jag fortfarande har min klänning på mig men inte mina skor. Jag ställer mig upp och går ut ur rummet, jag kommer in i ett vardagsrum, det står en svart soffa mot väggen och framför är det ett bord och så hänger det en platt tv på väggen. "Godmorgon, redan vaken?" hör jag en röst säga. Jag vänder mig om och ser killen från igår, vad var det han hette? Just det, Seike. "Godmorgon" säger jag lite tyst. Han tittar på mig "Hur mår du?" frågar han. "Jo, jag mår....bra" säger jag lite tyst och sätter ena handen på huvudet. Seike tittar oroligt på mig "Är du säker? Du ser inte ut att må så bra" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom med handen på huvudet "Jo, jag försöker bara.." säger jag lite tyst och tittar ner. Han tittar på mig och tar mig till soffan och sätter mig ner "Jag är snart tillbaka" säger han och försvinner in i köket. Han kommer tillbaka efter en stund och ger mig tea "tack" ler jag och tar imot koppen och dricker sakta. Han sätter sig bredvid mig och dricker "Så vart bor du? Vart rymde du ifrån?" frågar han och dricker sitt tea. Jag dricker sakta och tittar på honom "Jo jag rymde ifrån ett mental sjukhus" säger jag tyst och dricker. Han tittar på mig och nickar. "Vad gjorde du där?" frågar han. Jag tittar på honom "Jo jag, jag dödade en person" säger jag tyst. Han tittar på mig "Det tror jag inte, varför skulle du göra det?" säger han. Jag rycker på axlarna och dricker mitt tea. Han tittar på mig och dricker sitt tea "Jo ett par kompisar till mig kommer på besök snart, är det lugnt?" säger han. Jag nickar och dricker mitt tea "Det är okej, du bor ju här" svarar jag. Han nickar sakta och ställer sig upp och går iväg för att göra sig i ordning. Jag tar mitt tea och går in i sovrummet och sätter mig på sängen och dricker och jag hör viskanden igen. "Sluta, ut ur mitt huvud" säger jag tyst och skakar. Men rösterna bara fortsätter och fortsätter, jag ställer undan tea koppen och håller händerna för huvudet och tittar ner. Jag hör mer och mer röster och jag skakar. Efter ett tag kommer Seike's kompisar och de sitter i vardagrsummet och pratar, själv sitter jag i mitt rum och skakar och försöker bli kvitt rösterna i mitt huvud. (här) Jag gungar fram och tillbaka i hörnet och skakar, "sluta prata" säger jag tyst och sätter händerna för huvudet och gungar fram och tillbaka. Tillslut blir jag galen på rösterna och börjar skratta, jag fortsätter och tillslut kommer Seike och hans 2 kompisar in och de tänder lampan och tittar på mig. "Vad är det Yohio?" säger Seike och går fram till mig. Jag tittar upp på honom och bara fnissar och skrattar. Han tittar på mig "Vad är det?" Säger han oroligt. Jag tittar på honom "De slutar inte prata" säger jag och håller händerna för huvudet. "Vilka då?" frågar han. "Rösterna, i mitt huvud" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig sen på sina kompisar. Hans kompisar tittar på varandra och skrattar sen tittar de på mig "Är du sådär galen eller?" skrattar dem. "Jag är inte galen, de viskar saker men jag förstår inte vad det är" säger jag. Seike smeker mig på huvudet "Ser du saker också?" frågar han. Jag nickar "Jag ser skuggor" säger jag och skakar. Han håller om mig "De finns inte, de ska inte skada dig" säger han. Jag nickar sakta och tittar ner, det blir sen kväll och hans kompisar ska sova över. De står och fixar sig ner de hör mig börja sjunga tyst "Vad är det?" säger seike. De rycker på axlarna och går sakta ut ur köket och jag går sakta igenom hallen mot fönstret och tittar på månen och sjunger tyst (här) De står och stirrar på mig och Seike ställer sig sakta bredvid mig och tittar på mig "Yohio?" säger han tyst. Jag tittar upp på månen och vänder mig sen sakta om och tittar på honom. "Vad är det?" frågar han. Jag svarar inte och fortsätter titta upp på stjärnhimlen. Han tittar på mig och sen på de andra, de tittar på honom sen på mig. Jag tittar upp på månen och hör hur den viskar. Jag fnissar tyst och tittar på den och sen tar Seike in mig till sovrumet. "Du måste sova nu" säger han. Jag tittar på honom "måste jag?" frågar jag. Han nickar "Okej" säger jag tyst och börjar byta om. Jag ligger sen i sängen och försöker sova även fast jag har så många röster i huvudet. 

Seike's Perspektiv

Jag sitter i sängen och tittar på mina kompisar. "Vad?" säger jag och tittar på dem. De tittar på mig "Han är ju läskig ju" säger dem. Jag suckar och lägger mig ner i sängen, de lägger sig ner på sängarna och tittar på mig. "Han är läskig Seike, inse bara det. Han hör röster i sitt huvud, han ser saker och går och sjunger läskiga sånger och skrattar och fnissar åt ingenting" säger Anton och tittar på mig. Jag tittar på dem "Han är som vilken person som helst, han är bara...speciell" säger jag och tittar på dem. De suckar och rycker sen till, jag hör hur Yohio skriker ifrån sitt rum. Jag går in till honom och han sitter i sängen och skakar. "Vad är det?" säger jag oroligt och tittar på honom. Han svarar inte utan fortsätter. Jag sätter mig bredvid honom och håller om honom "Shhh, såja såja lugn. Jag är här" säger jag och försöker lugna honom. Han slutar efter en stund och tittar på mig. Jag tittar på honom "Vad är det?" frågar jag oroligt. "Rösterna i mitt huvud, de....vill att jag ska göra en sak..." säger han tyst. "Göra vad?" frågar jag. Han tittar ner sen tittar han på mig oroligt.

Så det var avsnitt 3 av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

Det har gått flera dagar och jag sitter på sängen och tittar mig omkring, "Kan jag inte få komma ut?" säger jag och ställer mig up och tittar ut igenom fönstret. Jag suckar men sen börjar jag höra viskanden "Vem där?" säger jag och vänder mig om men jag ser ingen. *Men, jag hörde ju någon* tänker jag och tittar mig omkring. Jag hör mer viskanden och jag tittar mig oroligt omkring men ser ingen "Sluta! Ut ur mitt huvud!" skriker jag och håller händerna för huvudet. Susan springer in "Vad är det?" frågar hon. "Det är någon här, jag hör några som viskar" säger jag och tittar mig omkring. Hon suckar och tittar på mig "Det är ingen här" säger hon. Jag tittar på henne "Jo du måste tro mig, jag hör viskanden" säger jag. Hon suckar och skakar på huvudet "Jag kommer med mat snart, då kan du få medecin som lugnar dig" säger hon och går ut och låser dörren. Jag springer mot dörren och bankar på den "Lämna mig inte här!" skriker jag och bankar på dörren. Inget svar, jag vänder mig om och ser då en skugga gå igenom rumet och sen försvinner den. Jag tittar runt och gnuggar mig i ögonen *Jag är nog bara trött, jag hör inte röster och jag ser inte saker* tänker jag. Jag ser den sen igen *Jag är inte galen, jag ser inte saker. Jag hör inte saker* tänker jag. Skuggan tittar på mig och den viskar obegripliga saker. "Sluta, försvinn!" skriker jag och backar in i ett hörn och sätter mig ner och skakar. Efter en stund kommer Susan in och tittar på mig och ställer matbrickan på bordet "Vad är det?" frågar hon. Jag tittar skakandes på henne "Det är något här, jag såg en skugga gå här" säger jag skakandes. Hon går till mig "Det finns inget här" säger hon och försöker lugna ner mig. "Jo det gör det visst" säger jag sen ser jag skuggan igen, "Där är den! Titta!" skriker jag och pekar mot ett hörn. Hon tittar dit men ser den inte "Jag ser inget" säger hon. "Men den är där, jag lovar!" säger jag skakandes. Hon suckar och kommer med vatten och en tablett "Här, ta det här" säger hon. Jag tittar på det sen på henne "Vad är det där?" frågar jag och tittar på henne. "Det här lugnar ner dig bara, det är inget farligt" säger hon. Jag tar tabletten och sväljer ner det med vatten hon smeker mig på huvudet och går sen ut. Jag tittar mig omkring och går sen till bordet och äter maten jag fick. Jag tittar mig sen omkring och jag har inget att göra, jag suckar och lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Jag ligger där dag ut och dag in, dagarna blir sen till veckor och jag hör mer och mer röster och ser mer och mer saker. Jag sitter sen några veckor senare i ett hörn och skakar. Det är så många röster i mitt huvud, det tar aldrig slut. Jag skakar och håller mina händer för huvudet, efter en stund kommer Erik in. "Vad är det?" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp "Jag hör röster i mitt huvud" säger jag och skakar. Han tittar på mig "Du är ju galen" säger han och skrattar lite. Jag ställer mig upp "Sluta, de kan höra dig!" säger jag och skakar. Han tittar på mig och går mot mig, han lägger sina händer på mina axlar "Lugna dig" säger han. Jag sliter mig loss från hans grepp "Jag måste härifrån!" skriker jag och springer ut ur rummet. Men han hinner ifatt mig och håller ett hårt grepp om mig, "Susan hjälp till här" ropar han. Susan kommer och försöker hjälpa till. Jag skriker och försöker slita mig loss "Släpp mig!" skriker jag. Jag sparkas och försöker komma loss men det hjälper inte vad jag än gör. De tar tag i mig och sätter på mig någon jacka och jag kan inte röra mig, sen stänger de in mig i ett mörkt rum. "Snälla släpp ut mig!" skriker jag och gråter. Inget svar, jag skakar och gråter och rösterna ekar fortfarande i mitt huvud. Jag somnar sen, efter ett tag så öppnas dörren och jag ser Erik komma in. Han sätter sig på huk framför mig och lyfter upp min haka "Har du lugnat ner dig nu? Tänker du lyssna?" frågar han. Jag nickar sakta "Snälla släpp ut mig" säger jag skakandes. Han nickar och tar av mig jackan och tar mig till mitt rum. 

Det går en väcka och jag sitter på sängen och tittar ut igenom fönstret. 

(ser ut som på bilden)

*Jag kan inte stanna här längre, jag måste ut* tänker jag. Jag går sakta mot fönstret och tittar på månen, jag hör hur den kallar på mig. Jag sätter handen på fönstret och sen slår jag sönder fönstret med handen. Dörren öppnas och Susan ser mig "Yohio, vad gör du?" säger hon och stirrar på mig. (här) Jag skrattar och tittar på henne och hoppar ut och springer iväg. Jag springer igenom den mörka skogen och jag vet inte vart jag är påväg men jag är påväg bort. Bort från det där stället. Jag stannar sen och tittar på månen och den viskar något, jag vet inte vad det betyder. Jag skrattar och tittar mig omkring och fortsätter gå. Jag kommer sen in i en stad och jag vet inte vart jag är eller vart jag ska. Jag har ingenstans att ta vägen, jag sätter mig ner och tittar ner i marken och det börjar blåsa kallt. "hur mår du?" hör jag sen en röst säga. Jag tittar upp och ser en kille i svart kort hår med en rosa slinga, han har svarta kläder och en hel del piercings runt munnen. Jag svarar inte och tittar ner, han sätter sig på huk bredvid mig. "Jag heter Seike, vad heter du?" frågar han. Jag tittar upp "Jag heter Yohio" svarar jag. Han nickar "Har du någonstans att gå?" frågar han. Jag skakar på huvudet "Nej, jag har rymt" säger jag. Han nickar och tittar sig omkring sen på mig "Kom, du kan bo hos mig" säger han och ler och ger mig sin hand. Jag ler och nickar och tar hans hand.

Så det var del 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer första avsnittet av min nya novell :)

Och den heter Dáku no himitsu (mörka hemligheter)

Hoppas ni gillar den :)

"Men det var en olycka!" ropar jag och tittar på dem. De lyssnar inte utan fortsätter skrika på mig "Mördare.." skriker några. "Dig kan man inte lita på!" skriker några andra. "Sluta, det var en olycka!" skriker jag och håller händerna för huvudet och tittar ner. Jag var för någon månad sen ute och gick med min lilla syster i barnvagnen men jag halkade på en isfläck och vagnen ramlade ner i sjön. Jag dök i och försökte hjälpa henne, hjälp kom ganska snabbt men hon drunknade. Sofie, skolans populäraste tjej såg allt men spred ett rykte på skolan om att jag hade mördat min lilla syster. Alla gick på det, men min familj är de ända som vet att det var en sorglig olycks händelse......

Jag är påväg hem från skolan när jag hör några ropa efter mig och det är Anton och hans gäng. *Tänk inte på dem, utan fortsätt gå* tänker jag för mig själv.

(ser ut som på bilden)

"Ska du hem och mörda din andra syster?" ropar Anton och skrattar. Hans kompisar skrattar med honom och tillslut orkar jag inte mer utan vänder mig om och stirrar på dem "Jag dödade inte henne! Det var en olycka!" skriker jag och tittar på dem. "Säkert" skrattar Anton och tittar på mig. Jag tittar på dem och de fortsätter reta mig och skrattar tillslut tappar jag kontrollen och puttar ner Anton på marken. "Sluta" skriker jag. Han tittar på mig förvånat "Vad gör du?" säger han. Jag hoppar på honom och stryper honom, hans kompisar försöker stoppa mig men jag fortsätter. Men sen känner jag någon dra bort mig och det är pappa "Vad tusan håller du på med Yohio?" säger han argt. Jag försöker slita mig loss "Han håller på och kalla mig mördare, de säger att jag dödade min lilla syster" säger jag argt. Han suckar och tar hem mig, mamma och pappa skickar in mig på mitt rum och låser dörren. Jag skriker och sparkar på dörren och sätter mig sen på sängen "De fattar ingenting!" säger jag argt och lägger mig på sängen. "Jag är ingen mördare" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp och tar fram en låda och hittar en liten fält kniv som jag stoppar i fickan. Varför vet jag inte, det är som om någon konstig sida i mig kommer fram och tar över. Jag öppnar fönstret och hoppar ut och springer ut i mörkret. Jag kommer in i en skog och kommer fram till en väg mitt i skogen, det ända som lyser är gatlamporna och månen. Jag ser sen Sofie stå en bit bort och prata i sin mobil, hade det inte varit för henne och det dumma ryktet så hade jag inte mått dåligt som jag gör nu. *Jag måste bli kvitt henne* tänker jag. Jag tar sakta upp en pinne och går mot henne, jag slår henne i bakhuvudet och hon svimmar. Jag tar sen henne in i skogen och sticker kniven i hennes hjärta. Jag tittar på hennes livlösa kropp och sen på min hand som är full av blod. "jag gjorde det, jag är kvitt henne. Inga fler rykten" säger jag sakta och börjar känna mig konstig. Jag hör sen hur någon är ute och går och jag gömmer mig. Det är hennes pojkvän och han hittar henne och ringer polisen. Polisen kommer snabbt och börjar sen leta efter mig. *Åh nej* tänker jag och springer tyst iväg och jag gömmer mig. Men de hittar mig och tar hem mig. Jag försöker slita mig loss och när mamma öppnar dörren stirrar hon på mig "Vad har hänt?" säger hon oroligt. "Vi hittade honom i skogen och han har dödat Sofie" säger han och tittar på henne. Hon stirrar på dem sen på mig. "Gjorde jag inte alls" fräser jag. "hur förklarar du då blodet på din hand och kniven?" säger polisen. Jag blir tyst och tittar ner men nickar sen, mamma tittar på mig shockat och brister ut i gråt. Pappa kommer sen och får reda på vad som hänt. Han blir arg och tittar på dem "Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Gör vad som är bäst för honom, han behöver hjälp" säger han argt och suckar. Jag tittar ilskett på honom "Du vet ju vad dem gör mot mig i skolan! Ni har aldrig tagit tag i problemet, jag mördade ju aldrig min lilla syster!" skriker jag argt och försöker slita mig loss från deras grepp. Han svarar inte utan suckar argt, polisen går iväg med mig och det är sent och jag somnar. 

Jag vaknar nästa dag och ser att jag är påväg någonstans "Vart är jag? Vad är det som händer?" säger jag förvånat. "Du ska bo här" svarar en kvinna och vi kör in på en gård. Jag ser ett stort vit hus omringat av en skog. Ur kliver 2 personer, en kvinna med långt blont hår uppsatt i hästsvans och en kille i brunt kort hår. Båda har vita kläder *Kul, verkar som jag har hamnat på något slags vårdhem eller nåt* tänker jag och suckar. Dem går fram mot mig och nickar mot polisen "Vi tar över nu" säger dem. Polisen nickar och går iväg och de andra tar in mig. "Jag heter Susan och det här är Erik" säger kvinnan och tittar på mig. Jag nickar "Jaha? Och varför är jag här? Vart är jag?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du är på ett mental sjukhus för att få hjälp, du dödade ju Sofie" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag kan inte vara här, hon och de andra höll ju på och säga att jag mördade min lilla syster när jag inte gjort det!" skriker jag och tänker gå ut men de stoppar mig och sätter in mig i ett rum och låser dörren. Jag sparkar på dörren och tittar mig sen omkring, allt jag ser är en säng och ett skrivbord med en stol. Jag suckar och lägger mig på sängen "Hur ska detta gå då?" säger jag för mig själv och suckar. 

Så det var första avsnittet av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiigirl   

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 10 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar avsnittet^^ 

Jag sitter i soffan i Jessickas hus och lyssnar på när hon försöker förklara för sin mamma om vad som hänt. Först vill hon inte tro på det Jessicka säger men sen när hon ser mig så börjar hon och tro henne. "Du sa att Sebastian gjorde VAD mot Yohio?" hör jag henne sen ryta. Jessicka suckar och nickar "Han gjorde allt det där för att han ser honom som inget annat än ett experiment" säger hon tyst och tittar på sin mamma. Hon tittar på Jessicka och sen på mig och går mot mig "Är du säker på att du mår bra?" säger hon oroligt och tittar på mig. Jag nickar sakta "Eller jo fast....det gör ganska ont" säger jag tyst och tittar ner. Hon tittar på mig och Jessicka sätter sig bredvid mig "Vart gör det ont?" frågar Jessicka och tittar på mig. Jag tittar på dem "Överallt" säger jag tyst. Hon tittar på mig, jag drar upp tröjärmarna och visar sår efter alla slag och sprutor. Jessicka tittar på mig och suckar och kramar mig. Jag kramar tillbaka "Ååhh när jag hittar den där Sebastian ska jag...." ryter hennes mamma ilskett och ställer sig upp. Vi tittar på henne. "vi går till polisen nu så vi får det här gjort" säger hennes mamma och går ut. Jag och Jessicka tittar på varandra och går ut och följer med. "Vänta här" säger hennes mamma när vi kommer fram och hon går in. Jag tittar på Jessicka "Tack för att ni hjälper mig" säger jag och tittar på henne blygt. "Såklart vi hjälper dig" säger hon och kramar mig. Jag ler och kramar tillbaka när jag sen hör någon ropa på mig "YOHIO!" ropar någon och jag vänder mig om och ser Sebastian komma mot mig. Han har en ilsken blick och går med tunga kliv mot mig. Jag skakar av rädsla och kan inte röra mig. Han går mot mig och tar tag i mitt hår och jag skriker "Släpp mig!" skriker jag och försöker ta bort hans händer. "Nu kommer du med mig och det är inte kul för dig när vi kommer tillbaka" ryter han. "Släpp honom!" hör jag någon säga och det är Jessicka som försöker ta bort honom. Men efter en stund kommer hennes mamma ut med 2 poliser och de ser vad som händer och tar Sebastian bort från mig. "Hur gick det?" säger hennes mamma oroligt och tittar på mig. "Det gick bra, jag vart inte skadad" säger jag och håller mit tätt intill Jessicka. De 2 poliserna håller ett hårt grepp om Sebastian "Du är här med gripen för gravplundring och misshandel" säger den ena polisen och håller honom. "Va?" säger Sebastian och stirrar på henne. "Du har tagit en kropp ifrån dess grav och sen väkt personen till liv och gjort experiment på den. Man får inte experimentera med människor och du har desutom misshandlat den stackars pojken" säger polisen argt. Han stirrar på henne och sen på mig "Du berättade! Det är inte kul för dig när jag kommer ut!" skriker Sebastian argt. "När du kommer ut? Det blir nog livstids fängelse för dig, du har brytit mot 3 lagar" säger polisen och de tar in honom. Vi tittar efter honom sen tittar jag på Jessicka och hennes mamma "Har du någonstans att bo?" frågar hennes mamma. Jag skakar på huvudet "Jag dog för 15 år sen så jag är rätt säker på att mina föräldrar är döda eller så lever de än. Och om de skulle leva så skulle det bara skrämma dem om jag kom tillbaka" säger jag och tittar på henne. Hon nickar långsamt "Jag förstår men skulle du vilja bo med oss?" frågar hon. Jag tittar på henne och Jessicka "Får jag det?" säger jag förvånat. Hon nickar "Ja det får du" säger hon och ler. Jag ler "Tack så mycket" säger jag. Jessicka ler och kramar mig, jag kramar tillbaka och vi går hem till dem. Jessicka tar mig till hennes rum och sätter ner mig på sängen. "Jag är snart tillbaka" säger hon och försvinner ut i sitt badrum och kommer efter en stund tillbaka med bomullstussar och en flaska med någon vätska. "Det här kan göra lite ont" säger hon och häller lite på bomullstussarna. Jag börjar skaka och tittar på henne och hoppar iväg en bit i sängen då detta påminner så mycket om alla prover jag fick genomgå i Sebastians labb. "Lugn Yohio" säger hon och går mot mig. Jag skakar med tårar "Skada mig inte" säger jag och skakar. Hon kramar mig och smeker mig på ryggen "Sshhh lugn, lugn" säger hon och kramar mig. Jag lugnar ner mig efter en stund och tittar sen på henne "Jag ska bara tvätta dina sår" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och nickar sakta "Okej" säger jag. Hon nickar och tvättar lite försiktigt och efter en stund är hon klar. Vi ligger sen på sängen och myser och pratar. Det känns så skönt att få bo i en riktig familj nu och jag känner mig äntligen älskad och jag känner mig som en riktig människa. 

Så det var sista avsnittet av Nikkó :)

Hoppas ni gillade denna novell :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 9 av Nikkó

Hoppas ni gillar den :)

Jag har varit inne i mitt rum i mer en 1 vecka nu. Jag vägrar gå ut till Sebastian igen, de enda gångerna jag går ut är när jag vet att Sebastian inte är hemma.

(ser ut som på bilden)

Jag ligger i sängen och stirrar upp i taket och jag känner hur jag börjar bli hungrigare. Jag sätter mig långsamt upp i sängen och tittar mot dörren sen springer jag mot fönstret *Bra, hans bil är inte hemma* tänker jag och går sen mot dörren och öppnar den och tittar mig omkring. Jag ser inte Sebastian någonstans så jag smiter ner i köket och gör mat och sätter mig sen ner och äter. När jag ätit upp diskar jag undan allt och gör mig sen lite tea, jag går omkring i lägenheten och dricker och tittar omkring. Jag tittar sen ut igenom fönstret men märker inte att Sebastian kommit hem. "Jag trodde aldrig du skulle komma ut" säger han och skrattar. Jag vänder mig om och stirrar på honom "låt mig va" fräser jag och dricker mitt tea. Han skrattar "Seså, va inte så sur" säger han och går mot mig. Jag går undan "Jag sa låt mig va, du äger inte mig" säger jag och tittar på honom. Han skrattar och tittar på mig "Såklart jag gör" skrattar han sen tar han mig till sitt labb och sätter mig ner. "Jag vill inte göra några tester" säger jag argt. Han svarar inte och kommer sen med en spruta "Det här kan kännas lite" säger han och skrattar lite. Jag ställer mig upp och ska springa mot övervåningen men han stoppar mig "Spring inte iväg nu" säger han. "Jo det ska jag, du äger inte mig" säger jag argt och försöker slita mig loss. Han skrattar och håller ett stadigt grep och försöker sticka mig med sprutan. "Jag sa sluta" skriker jag och sparkar honom på benen och försöker få honom att släppa mig. Han tappar sprutan och tittar sen ilskett på mig och slår mig och jag faller till marken och faller ner på knän. Han stallar sig bakom mig och tar ett hårt grepp om håret på min nacke och lyfter upp mitt huvud. Jag skriker "Släpp mig" skriker jag. Han ställer mig upp och släpper och tittar på mig och ger mig en hård örfil och jag kvider till. Han hämtar sen sprutan igen och jag springer upp till övervåningen han springer efter och jag backar "sluta jag vill inte" säger jag. Han lyssnar inte utan fortsätter gå mot mig och jag hamnar mot väggen och jag har ingenstans att fly. Jag vänder mig om och ser då min tea kopp stå bredvid mig. "Du har ingenstans att fly, och sluta springa iväg nu" säger han. Jag tittar på honom "Jag hatar dig och du äger inte mig" skriker jag och kastar teat på honom och han backar och håller händerna för ansiktet och skriker. Jag springer mot dörren och springer ut "Kom tillbaka! Jag kommer hitta dig och då är det inte kul för dig!" skriker Sebastian. Jag springer och springer så fort mina ben orkar bära mig. Jag springer sen in i någon och vi faller till marken. "förlåt mig, jag såg inte dig" säger jag och hjälper henne upp och ser då att det är Jessicka. "Jessicka?" säger jag och tittar på henne. "Yohio?" säger hon och tittar på mig. "Vad gör du här ute?" frågar hon sen. Jag tittar ner och hon ser mina sår "Åh nej, kom här. Nu ska du bo hos mig" säger hon och tar mig hem till sig.

Så det var avsnitt 9 av Nikkó

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 8 av Nikkó^^

Hoppas ni gillar den :)

Jag vaknar nästa morgon och ser att jag ligger i sängen, jag sätter mig upp i sängen *Det var nog säkert en dröm bara, en riktigt hemsk dröm* tänker jag och går mot garderoben och klär på mig.

(ser ut som på bilden)

Jag ska sen sminka mig och fixa håret men ser då hur röd jag är på min ena kind och att jag har ett litet sår på ena mungipan. *Det var alltså ingen dröm* tänker jag och suckar ledsamt men fixar håret och sminket. Jag ska sen ner till köket och ser då hur Sebastian fixar med saker och mins då vad han sa dagen innan. *Jag är inget experiment, jag tänker inte följa med* tänker jag och går in i köket och gör tea. Sebastain kommer sen in "Är du redo för våran tripp?" frågar han. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "jag ska inte med, jag är inget experiment" säger jag surt. Han suckar och går mot mig "Jag skapade dig och du ska med" säger han. Jag skakar på huvudet "Du äger inte mig" säger jag surt. "Du bor hos mig, och jag väkte dig" säger han bara. Jag stirrar på honom och går mot mitt rum och låser dörren och sätter mig på sängen. Jag dricker upp mitt tea och ställer koppen på nattduksbordet *Vad ska jag göra? Ja, jag ringer Jessicka* tänker jag och tar fram mobilen och ska precis ringa men då börjar Sebastian banga på dörren. "Öppna, vi ska åka nu" säger han. "Jag ska inte med" säger jag surt. "Jo det ska du, jag ska bara visa upp dig" säger han. "Jag är inte ditt jävla experiment och jag skiter i om det går dåligt för dig" säger jag surt. Då sparkar han in dörren och tar upp mig och trycker upp mig mot väggen. Jag skakar och tittar på honom "Du ska med, du är mitt experiment. Du är min" säger han argt och tittar på mig. Jag skakar och tittar på honom med tårar "Jag är inte din jävla docka som du kan hålla på med" säger jag och tittar på honom. Han svarar inte utan tar tag i min arm och tar mig till bilen och trycker in mig och åker iväg. När vi kommer fram är vi de sista som kommit, när vi går fram så trycker han in mig mot väggen "Bråka inte och lyssna på mig nu, okej?" säger han argt och blänger på mig. Jag nickar med tårar "Okej" säger jag tyst med tårar. Han nickar men ger mig en örfil och går in, jag tittar ner och följer sakta efter. Vi kommer in i en stor lokal med massa folk, jag tittar mig omkring. *Jag är nog den enda levande varelsen* tänker jag men ser sen en liten hamster i en bur. Jag går mot den och ser ingen där och jag plockar upp hamstern "Hej lilla, det är visst bara du och jag här som har det dåligt" säger jag och klappar den. "Använder någon här dig också mot din egen vilja?" säger jag sen och tittar på den. Jag står en stund och gosar med den men sen hör jag någon ropa på mig. "Hey, vad gör du?" ropar en man med brunt kort hår och går mot mig. Jag tittar på honom "hur kan du skada en stackars liten hamster bara för tester?" säger jag och stirrar på honom. Han stirrar på mig "Det är bara en hamster" säger han och skrattar. Jag backar och håller den närmare mig, efter en stund hör Sebastian vårt gräl och tar hamstern och ger den till mannen och håller mig sen med hårt grepp. "Försök hålla koll på din son" säger mannen. Sebastian skrattar "Han är inte min son, han är mitt experiment" säger han. Mannen stirrar på honom "Man får inte experimentera på folk" säger han förvånat. "Jag vet, men jag väckte honom från de döda" skrattar han. Mannen tittar på honom "Va? Det kan man inte" säger han förvånat. "Dra upp ena tröjärmen" säger Sebastian och tittar på mig. Jag blänger på honom "Jag vill inte" säger jag. "Gör det" väser han. Jag drar upp ena tröjärmen och mannen stirrar på min bleka och livlösa hud. "Hur är detta möjligt?" säger han häppet. Sebastian flinar "Det får du snart veta, jag är Sebastian förresten" säger han och tar fram handen. "Jag är Erik" säger mannen och de skakar hand med varandra sen tittar Erik på mig "Har du något namn?" skrattar han. "Jag är Yohio" väser jag. Han skrattar och går sen iväg med de andra mot scenen, Sebastian tar tag i min arm och släpar med mig. Efter långa visningar blir det vår tur och han släpar upp mig trots att jag stretar imot. Han pratar länge sen tar han fram mig "Och nu kommer jag fram till jag vill säga, jag har väkt honom från de döda" säger han och pekar på mig. Vetenskapsmännen blir shockade och börjar mumla med varandra. Sebastian börjar sen visa hur han gjorde och visar andra tester trots att jag stretar imot. "Jag vill inte, sluta" skriker jag och försöker komma loss från hans grepp men han lyssnar inte. Efter ett tag blir vi klara och ska hem men många vill prata med honom och titta på mig. "Släpp mig" säger jag och puttar undan dem. Sebastian suckar och tar hem mig och när vi kommer hem går han in i köket och gör kaffe och stirrar sen på mig. "Vilken del av bråka inte och lyssna på mig förstod du inte?" säger han och tittar argt på mig. Jag tittar på honom "Jag sa att jag inte ville följa med, och du har ingen rätt att behandla mig såhär" säger jag och tittar på honom. Han suckar surt och dricker sitt kaffe. Jag stirrar på honom "Jag är inget experiment" säger jag surt. Han går mot mig "Jag väkte dig till liv, och du bor hos mig" säger han. Jag tittar på honom "Men du sa ju när du väkte mig till liv att jag var.....som en son för dig" säger jag tyst och tittar på honom. Han skrattar "Och?" säger han och dricker sitt kaffe. Jag får tårar i ögonen "Var det en lögn?" säger jag med tårar. Han skrattar "Hur skulle jag annars få dig att våga lita på mig?" skrattar han. Jag tittar på honom med tårar och han smeker min kind "Du är bara en docka och du är min" säger han och skrattar. Jag slår bort hans hand och stirrar på honom "Du är ond och jag hatar dig" säger jag med tårar och springer in på mitt rum och låser dörren. Jag tittar mig omkring och börjar gråta och slänger mig på sängen och begraver huvudet i kudden och gråter.

Det var del 8 av Nikkó^^

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 7 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar den^^ 

Timmara går och jag sitter fortfarande kvar i labet där Sebastian lämnade mig "Snälla släpp mig, jag är ledsen för det jag gjorde" gråter jag men får inget svar. "Snälla förlåt mig Sebastian, jag vet inte vad som flög i mig" gråter jag. Jag försöker ta mig loss men det är lönlöst. Jag sitter och gråter och hoppas att han ska komma in och ta loss mig men han kommer aldrig. Jag sitter och gråter och skriker och försöker komma loss efter en stund kommer han in och tar tag i min käke "Sluta skrika!" säger han argt och tittar på mig. Jag skakar och gråter och tittar på honom "Snälla låt mig gå, jag menade inte att slå dig. Förlåt mig" gråter jag och tittar på honom. "Så sa du sist också då du slog mig" säger han argt och tittar på mig. "Men det var en olyckshändlse, jag svär" säger jag och gråter. Han suckar argt och släpper min käke, jag fortsätter gråta och tittar ner. "Snälla sluta" säger han argt och suckar. Jag slutar inte utan fortsätter, jag är så rädd och ledsen och vet inte vad jag ska göra. "Jag sa sluta!" skriker han argt och slår mig så jag faller åt sidan och ner på marken och jag kvider till och gråter. Han tar upp stolen igen och tittar på mig, jag är sårig på sidan av ansiktet som träffade golvet och jag blöder lite på ena mungipan. "Jag ska gå och göra några ärenden nu" säger han och tittar på mig. Jag nickar och gråter tyst och skakar av rädsla "Snälla släpp mig" säger jag och skakar. Han svarar inte och går ut ur labbet och går iväg på sitt ärende. Jag tittar ner och gråter och efter ett tag hör jag hur ytterdörren öppnas och stängs. "Sir?" säger jag och gråter tyst. Ingen svarar men efter en stund kommer någon in i labbet och tänder fler lampor "Yohio?" säger en röst förfärat. Jag tittar upp och ser Jessicka "Jessicka?" säger jag och gråter tyst och tittar på henne. Hon stirrar skräckslaget på mig och springer fram till mig "Vad har hänt?" säger hon oroligt. Jag tittar på henne och börjar gråta igen och tittar ner. Hon tittar på mig och får mig att titta på henne "Säg vad som har hänt, snälla Yohio" säger hon oroligt. Jag nickar och lugnar ner mig lite och berättar snyftandes om vad som hänt. Hon stirrar på mig "Varför gör han så?" säger hon förvånat. "Jag vet inte" säger jag gråtandes och tittar ner. "Oroa dig inte, jag ska ta loss dig" säger hon och ställer sig bakom mig för att ta loss repen men då kommer Sebastian in i labbet. "Jessicka, vad har jag sagt om att gå in i labbet utan min tillåtelse?" säger han och tittar på henne. "Jag vet, men jag tänkte bara gå in och städa lite men hittade nu Yohio såhär. Varför skadar du honom?" säger hon och ställer sig upp. "Det har inte du med att göra" säger han och tittar på henne. "Jo det har jag visst, han är min bästa vän" säger hon och stirrar ilskett på honom. Han suckar och tittar på henne "Han är lika mycket människa som du och jag" säger hon argt och tittar på Sebastian. Han tittar på henne "Ja men han behöver lära sig hur man uppför sig" fräser han och tittar på henne sen på mig. "Det var en olycka, jag menade inte att skada dig" gråter jag och tittar på honom. Han stirrar på mig utan att säga något, Jessicka stirrar argt på honom. "Ta loss honom" säger hon. "Gå" säger han och suckar. Hon ska precis säga något men han avbryter henne "Bara gå" säger han och viftar iväg henne. Hon stirrar på honom och tittar sen på mig men går ut ur labbet och lämnar ledsamt huset. Jag tittar ner skakandes och hör sen ett skrapande ljud och ser Sebastian sitta framför mig på en pall. Jag tittar gråtandes upp på honom "Snälla förlåt mig, jag menade aldrig att skada dig. Jag lovar" snyftar jag. Han suckar och tar fram en bommuls tuss och börjar tvätta mina sår. "Jag förlåter dig" säger han och fortsätter tvätta mina sår. Jag nickar och tittar på honom "Men vi ska iväg på en liten tripp imorgon du och jag" säger han sen. "Ska vi? Vart då?" säger jag och tittar på honom. Han nickar och flinar "Vi ska till mitt jobb och till de andra vetenskapsmännen på en uppvisning." säger han. "Vad ska vi göra där?" säger jag förvånat. "Jo jag ska visa upp dig som mitt experiment" säger han. Jag stirrar på honom "Jag är inte ditt experiment och jag vill inte visas upp. Jag vill inte det, jag vill vara en normal tonåring" säger jag och börjar skaka igen. "Du kommer inte skadas, jag ska bara prata om det jag kommit fram till när jag gjort alla tester och berätta hur jag lyckades väcka dig till liv" säger han och tittar på mig. "lovar du?" frågar jag. "Jag lovar" säger han och nickar. 

Så det var avsnitt 7 av Nikkó

Hoppas ni gillar den ^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer del 6 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar den ^^ 

Jag vaknar nästa dag och tänker på allt jag fick reda på igår. Jag kliver upp ur sängen och går mot garderoben och tar på mig kläder och fixar sen mitt hår och smink och tittar mig i spegeln. 

(ser ut som på bilden)

Jag suckar och tittar på mig själv "Jag ser ju inte mänsklig ut alls" säger jag tyst och ledsamt och går sen ner till köket och gör tea och en macka och sätter mig vid bordet och äter sakta. Efter en stund kommer Sebastian in och gör kaffe "Godmorgon Yohio, sovit gott?" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Godmorgon, jo jag sov väl gott" säger jag lite tyst och äter upp min macka och dricker sen mitt tea. Han nickar och sätter sig framför mig och dricker sitt kaffe, vi sitter tysta en stund sen tittar jag på honom. "Du sa att jag var där i 15 år va?" säger jag och tittar på honom och dricker mitt tea. Han nickar "Ja hurså?" frågar han och dricker sitt kaffe. "Jo jag är ju med dig så mycket och du lär mig saker så jag undrar hur kunde jag vara i skogen så länge utan att min kropp förstördes?" frågar jag och dricker mitt tea. Han ställer sig upp och dricker sitt kaffe och tar med mig till labbet och han ställer sig vid bordet och börjar ta fram massa papper och tidningar. Han håller sen i några papper och tittar på mig "Här är papper från när man undersökte dig" börjar han och tar en klunk av sitt kaffe. Jag nickar och dricker mitt tea och fortsätter lyssna. "Jo din kropp låg på ett ganska så kallt ställe i skogen och konstigt nog så när man hittade dig så lågt det ett lager med is på dig så att det hade bevarat kroppen. Och man kunde konstatera att isen var 15 år gammal och det märkliga är att man hittade ingen nyare is så den måste ha varit kvar där med över sommaren. Vilket är väldigt märkligt" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Låter som om någon ville bevara mig" säger jag och ler lite. Han tittar på mig "Ja jo men det måste vara något annat för jag tror inte på såna där gudar och allt vad det nu är. Det finns inga vetenskapliga bevis på att han finns" säger han. Jag skrattar lite tyst "Vad var det annars då?" säger jag tyst för mig själv och ler. Jag sitter en stund senare och går igenom alla tidningar om mitt försvinnande. Efter några timmar kommer Sebastian in "Sitter du fortfarande kvar här och läser?" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom och dricker tea "Men sir?" säger jag och tittar på honom. "Ja vad är det Yohio?" frågar han och sätter sig på en pall bredvid mig. Jag dricker lite och tittar på honom "Jo kan du fixa mig?" frågar jag. "hur menar du?" frågar han och tittar på mig. "Jo göra så jag blir......som alla andra" säger jag lite tyst och tittar på honom. Han suckar och tittar på mig "Du är ju som alla andra" säger han och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "det är jag inte alls, min kropp är full av sur och blek och kall. Mitt hjärta slår sakta och jag ser inte levande ut" säger jag och tittar ledsamt på honom. Han suckar och nickar "Det må stämma men du har en kropp som vi andra." börjar han och tittar på mig. "Du har händer" säger han och tar mina händer och tittar på mig. Jag tittar på våra händer sen på honom "Och vad känner du nu?" säger han och tar min hand och sätter det på mitt bröst. Jag tittar på honom "Mitt. Hjärta?" säger jag och tittar på honom. Han ler och nickar och sätter sen min hand på hans bröst "Och vad känner du nu?" säger han och ler. "Ditt hjärta" säger jag. Han nickar "Du är precis som oss andra, du är inte ett dugg annorlunda" säger han och ler. Jag ler och tittar på honom "Tack sir" säger jag och ler. Han ler och nickar och smeker mig på huvudet "Tänk inte så mycket på dit utseende" säger han och ler. Jag nickar "Jag ska försöka" säger jag. Sen tänker jag en stund "Men om jag inte är så annorlunda från de andra så kan jag väl......gå ut till de andra?" säger jag och ler. Han suckar och skakar på huvudet "De är inte redo än" säger han. "Redo för vad? Du sa ju nyss att jag inte är annorlunda" säger jag och tittar på honom. Han suckar och nickar "jo jag vet men..." börjar han men jag avbryter honom. "Du sa allt det där bara för att göra mig glad eller hur?" börjar jag och ställer mig upp. "Yohio lyssna det är inte som du tror" säger han och ställer sig upp. "Jo det är det visst, du tycker jag är läskig och ful som de andra" säger jag och börjar gråta. "Nej det gör jag inte alls, jag vill bara beskydda dig" säger han och går mot mig för att lugna ner mig. Jag gråter och slänger muggen i golvet så den går sönder. "Yohio nu lugnar du ner dig" säger han och håller om mig. Jag skriker och gråter "Släpp mig!" skriker jag och försöker slita mig ur hans grepp. "Sshh, lugna dig Yohio" säger han och håller om mig och försöker låta lugn. "Jag vill inte lugna mig!" skriker jag och gråter och puttar undan honom. Han tittar på mig "Det är inte som du säger du vet ju det, du måste bara lugna dig så jag kan förklara varför jag säger såhär" säger han lugnt och går mot mig för att lugna ner mig. "Jag vet precis varför du säger så" skriker jag och gråter. Han går mot mig "Kom inte hit" gråter jag. Han ställer sig framför mig för att krama mig men jag tittar på honom och gråter "Jag sa kom inte hit" skriker jag och gråter och drämmer till honom hårt på kinden och smällen ekar i rummet. Han blir röd på kinden och håller handen på kinden där jag drämde till honom, jag andas snabbt och tittar ner och tittar sen på honom och har lugnat ner. Jag inser då vad jag gjort och ångrar det "Åh sir, förlåt mig. Jag vet inte vad som flög i mig, jag....." börjar och skakar i kroppen och tittar på honom och tårarna kommer igen. Han tittar ilskett på mig "Det här var droppen" säger han och ger mig en örfil med och jag faller till marken. Jag gråter tyst och tittar ner och sätter mig på knän "Förlåt mig, jag menade inte sir......" säger jag och börjar gråta igen. Han tar tag i mig och sätter mig på stolen och binder fast mig igen "Snälla förlåt mig, jag menade inte sir. Snälla" gråter jag och skakar och tittar på honom. Han tittar på mig ilskett och spänner åt hårdare och jag kvider till. "Nu får du stanna här och tänka på vad du gjort" säger han och går mot dörren. "Snälla lämna mig inte här. Jag är ledsen" säger jag och gråter. Han lyssnar inte och trycker på en knapp och lämnar rummet. Jag gråter och tittar ner med händerna fastbundna bakom stolen med ett repp och ett bälte runt kroppen. "Jag vill inte känna mig som något monster..." säger jag tyst och gråter och en tår faller ner på mitt knä. 

Så det var avsnitt 6 av Nikkó 

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen