Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 6 av Ransom

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Det har gått 1 dag och jag är ute och leker lite med mamma och pappa. Jag skrattar och har kul men känner hur det svider i handen igen "Är du okej? Är det handen?" frågar mamma. Jag nickar "Det svider lite" säger jag. Hon nickar och solen kommer sen fram lite mer och jag kisar med ögonen "Är dina ögon fortfarande känsliga?" säger pappa. Jag nickar och gnyr lite "Här" säger han och ger mig mina solglasögon. Jag tar på mig dem och det blir bättre, mina ögon är fortfarande känsliga för ljus sen jag hade tejp för ögonen i nästan mer än en vecka. Pappa går sen in och jag är kvar ute med mamma. 

Tommy's Perspektiv

Jag är påväg ut igen tillbaka till de andra när jag ser mannen som räddade Yohio. "Hej förlåt för att jag bara klampar in såhär" säger han. "Det är lugnt, jag hade endå tänkt prata med dig" ler jag och släpper in honom. "Så hur mår Yohio?" frågar han. "Han mår bra, det kommer bara ta en stund innan han blir helt bra" säger jag. Han nickar och tittar på mig "Förlåt om jag säger fel men skulle vi inte ses på måndag? Det kanske är jag som är förrvirad" säger jag. "Jo vi sa på måndag men jag hoppas du inte får fel intryck av mig men jag hoppades vi kunde göra det här idag" säger han. "Det är ju mycket runt mig nu presses, media och allt" säger han. "Nej det är lugnt, vi kan fixa det nu" säger jag och går mot ett rum för att skriva över pengar till honom. Jag sätter mig vid bordet och tar fram en pärm med checkar "Så vad är namnet? James? Jimmy?" säger jag. "Sebastian" säger han. Jag nickar och skriver ner alltig på den. "Får jag fråga dig något" säger han sen. Jag tittar upp på honom "Visst" säger jag. "Varför betalade du inte lösensumman?" säger han. Jag tittar på honom "För att jag slogs med en galning" säger jag. "Ett kontrakt skulle inte ha fungerat. Det roliga är att jag hade betalat 10 gånger så mycket mer en det han ville ha" säger jag sen. "verkligen?" frågar han. Jag nickar. 

Yohio's Perspektiv

Jag är inne och letar efter pappa för att fråga något, jag hör hur han pratar med något från ett av hans kontor. *vem pratar han med?* tänker jag men jag känner igen rösten så väl. Jag ställer mig bakom ett av hörnen vid dörren och tittar in utan att någon ser mig, jag ser sen att det är Sebastian. *Vad gör han här?* tänker jag och stirrar skräckslaget på honom och börjar skaka av rädsla. Jag skakar och tårarna börjar rinna och jag ser att pappa tittar på mig och jag skakar och kissar på mig av rädsla och backar. Han tittar oroligt på mig och jag ser att han fattar att jag är rädd för Sebastian och vet att något är fel. Jag ser sen hur mamma kommer in och de pratar och hon kramar om Sebastian. Jag tittar skräckslaget och undrande på henne. Varför kramar hon honom? Det var han som kidnappade mig och gjorde mitt liv till en mardröm. "Du måste ju få träffa Yohio" hör jag henne säga sen. "Jag hämtar honom" säger hon. Jag tittar på pappa och skakar på huvudet med tårar "Nej" säger han. "Det har hänt så mycket för honom, låt honom få lite andrum" säger han. Jag tittar på pappa och backar bakåt och springer in till mitt rum. 

Tommy's Perspektiv

Jag tittar på Sebastian och ser att han märker att jag börar bete mig konstigt. Jag ska precis skriva under min namnteckning på checken, men gör det inte. Jag kan ju inte ge honom pengarna, det var ju han som tog min son. Men jag skriver under en slarvig namnteckning och river ut den och ger den till honom "Varsågod" säger jag. Han tar imot den och tittar på den sen på mig och jag går för att öppna dörren men han slänger checken på golvet "Den checken är värdelös Tommy" säger han och jag ser att han har tagit fram en pistol. "Sätt dig" säger han. Jag går mot stolen och sätter mig ner "säg det igen, varför betalade du inte lösensumman?" säger han. "Jag sa ju det" säger jag. "Du sa att jag var en vad?" säger han. "Du hade min son" säger jag. "men vart är alla? Vart är din son och fru?" säger han och går iväg. "Jag betalar nu" säger jag. "Bra, ge mig pengarna" säger han. "Okej, vi går till en bank och jag tar ut pengarna åt dig" säger jag. Han nickar "Vi går till banken men inget får gå snett. För om det gör det så kommer Yohio's liv vara i fara varje gång han lämnar huset. Varje gång han går ut för en konsert, ska handla eller träffa en kompis så kommer du undra är det idag han dör? För jag kommer och tar honom då" säger han. Jag nickar sakta och går iväg till banken med honom.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter intryckt i ett hörn av burspråket bland alla kuddar och en filt och skakar, mamma kommer in och tittar oroligt på mig "vad är det hjärtat?" säger hon. Jag skakar av rädsla och tittar på hennne "Jag såg honom" säger jag skakandes. "Vem?" frågar hon. "Mannen som tog mig, varför kramade du honom?" säger jag och skakar. "Men han räddade dig hjärtat" säger hon. Jag skakar på huvudet "Han gjorde det för att kunna få pengar, han sa att jag var hans biljett ennu en gång till pengarna" säger jag och skakar. Hon tittar oroligt på mig när telefonen ringer och hon springer iväg och svarar och jag gömmer mig under filten skakandes. 

Tommy's Perspektiv

Jag går in i banken med Sebastian för att ta ut pengarna och alla tittar på oss och många går fram och hälsar och hyllar Sebastian. *Om de bara visste vilken lögnare och hemsk person han är* tänker jag argt. Men jag märker hur det låter som en walkietalkie från hans rock. *Vad är det han döljer? Varför sänker han den hela tiden?* tänker jag undrande och tittar på honom medans vi följer mannen för att ta ut pengarna åt Sebastian. "Det är bara att trycka på den gröna knappen så får du pengarna" säger mannen. Jag nickar sakta, men jag kan inte trycka. Jag hoppas att Andreas kommer snart. Sebastian trycker på knappen och han får pengarna, "Kom nu" säger han. Jag nickar och vi går ut från banken. "Hey Sebastian. Vad är det frågan om? Jag fick nyss ett medelande över radion" säger en polis och går mot honom. "Hey, jag fyller ju år. Det är bara ett bus" ler han men jag ser att han är nervös. "Hey, kan vi prata en stund. Jag fick också medelandet" säger en annan polis. Men Sebastian drar ut sin ena pistol och skjuter ena polisen. Jag hoppar på Sebastian och vi rullar ut på bilvägen och börjar brottas, jag slår honom flera gånger. Efter en stund kommer en polisbil "Han är här!" skriker jag men Sebastian puttar undan mig och försöker fly. Jag springer efter honom och försöker ta honom. Han ska inte få fly, inte efter vad han har gjort mot min son. Jag får tag i honom och han försöker komma loss men jag puttar in honom mot en vägg och han svimmar av. Efter ett tag kommer alla poliser och står vid oss. Jag håller i Sebastian's pistol riktad mot honom. "Släpp den!" ropar Anton. Jag tittar på honom och de andra poliserna "Släpp den!" ropar dem. Jag tittar mot Sebastian som blöder och han kan knappt stå på sina ben, jag tittar mot poliserna igen och ser Sara komma springandes med Yohio. Jag stirrar argt på Sebastian men sänker min pistol "bra Tommy, gå nu därifrån sakta" säger Andreas. Jag ska gå men ser Sebastian ta fram en annan pistol och jag skjuter honom och Andreas skjuter honom också. Sebastian faller ihop på marken och rör sig inte. Jag tappar pistolen och stirrar på honom *Vad har jag gjort?* tänker jag och stirrar på den livlösa kroppen. Sara springer mot mig och håller om mig hårt. Jag kramar tillbaka och smeker henne på ryggen. Jag känner sen hur någon tittar på mig, jag ser då Yohio stå och skaka. Jag går mot honom och håller om honom "Kommer han kunna ta mig igen?" säger han skräckslaget. "Nae, han är borta nu för all framtid. Han kommer inte kunna ta dig igen" säger jag och håller om honom hårt. Andreas kommer sen och hjälper oss hem igenom den stora folkmassan. 

Sen den dagen har jag aldrig släppt min blick ifrån Yohio och har alltid funnits där vid hans sida. 

Så det var sista avsnittet av Ransom

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Ransom^^ 

Hoppas ni gillar den! :)

Sara's Perspektiv

Jag går in i byggnaden personen ville att jag skulle gå till, det är övergivet och massa saker omkring.

Jag sätter mig ner på en bänk "Klockan är 14:00, han borde komma snart" säger jag tyst och tittar på klockan. Jag hör sen fotsteg bakom mig och jag vänder mig om och får ett slag i ansiktet och faller ner mot golvet med ett stön. Mannen hoppar på mig och tittar på mig. Han har en mask för huvudet och allt jag ser är hans ögon och mun. "Det är väldigt enkelt. Vi är trötta på eran lek, be din man att ta tillbaka det han sa och ge oss pengarna. Eller så kommer ni hitta delar av eran son över hela stället. Okej?" säger han och håller ett grepp om min hals. "Det är inte så svårt, vi har en knif och pistol" säger han och täcker sen något över mitt huvud och lämnar stället. Jag hostar och tar bort det han la över mitt huvud men stelnar sen till.

Jag kommer hem gråtandes och berättar vad som hänt, Tommy håller om mig och lugnar ner mig. Han tittar sen på bordet och stirrar på tröjan. Det är Yohio's tröja som har massa hål och blod. "hur pratade mannen?" frågade Andreas. "Han viskade bara, bara viskade" säger jag snyftandes. Andreas tar på sig plasthandskar och lägger ner tröjan i en genomskinlig plastpåse. Jag tittar sen på Tommy "Du betalde för att vara med i programet på tv:n, varför kan du inte betala för din son?" säger jag med tårar och tittar på honom. Han tittar på mig sen på Andreas "Det kan få din son tillbaka" säger Andreas och lämnar rummet. Tommy suckar och tittar på mig och är tyst i ett par minuter sen tittar han på mig "Förlåt" säger han ledsamt. "Jag hoppas, att du kan förlåta mig för det här. Och för vad jag ska göra nu" säger han och tittar på mig och lännar sen rummet.

Tommy's Perspektiv

Jag lämnar rummet och går ut, "Tommy vart ska du?" säger Andreas och går mot mig. Jag lyssnar inte utan går "Vänta, tänk innan du agerar" säger han. Jag fortsätter gå och går iväg, pressen ser mig och alla omringar mig med kameror och frågor. Jag tittar på dem "Jag skulle vilja säga en sak" säger jag. "Och det är att jag tänkte fel förut på det jag sa och jag höjer lösensumman på mannen som tog min son" säger jag. "Jag höjer den med 2 miljoner kr till" säger jag sen och alla häpnar. "Jag vill ha tillbaka min son" säger jag sen och går sen tillbaka in. 

Sebastian's Perspektiv

Jag suckar av ilska när jag hör det Tommy sa på tv:n *Kan inte han bara betala pengarna för sin son?* tänker jag ilskett och ställer mig upp och sparkar iväg stolen och går ut. Jag går till gömstället när jag ser Agnes gå ut "hej, vart ska du?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar huvudet och tittar på mig, jag går mot henne och tar hennes arm "du förstår mitt liv" väser hon och sliter till sig armen och går iväg. "Vem tror du att jag gör det här för?" säger jag och tittar på henne. 

Tommy's Perspektiv

Jag hör hur det ringer och jag springer mot telefonen och svarar och alla poliser sitter vid sina platser och lyssnar på samtalet via datorerna. "Vill du prata med din son?" säger han. "Såklart jag vill" svarar jag. "Pappa? Är du där?" hör jag Yohio säga svagt och oroligt sen försvinner rösten igen. "Åh Yohio" säger jag oroligt. "Så det var allt" säger mannen. "Nej, snälla låt mig prata med honom mer" säger jag. "Du fick prata med honom. Men nu lyssnar du" säger han sen. "Du har en till schans att betala, annars får du aldrig se honom igen" säger han. "Så vilket väljer du? Fortsätter du eller ska du betala?" säger han. Jag tittar mig omkring sen på Sara, hon tittar på mig oroligt och skakar på huvudet. "Nej" svarar jag. "Du kan inte vara så elak som du påstår, du kan inte röra honom. Du kan inte skada honom, vet du hur mycket pengar jag kan sätta på dit huvud?" säger jag. "Titta på din fru, titta på hennes oroliga ansikte" säger han. Jag tittar på Sara "Du vet vad jag kan göra med din son" säger han. "Vart är det du håller min son? I en håla? I ett mörkt rum? Du kommer få behöva vänja dig vid sona platser för jag kommer skaffa landets bästa poliser efter dig och jag kommer ägna resten av mitt liv att jaga dig" säger jag argt. "Hey, hey hey! Tror du att du kan spåra mig? Vem tror du att du är? Ge mig dina pengar!" skriker han argt. "Glöm det" säger jag argt. 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter på golvet och skakar av rädsla medans jag hör hur Sebastian går fram och tillbaka och pratar med pappa i telefonen och han skriker och är arg. "Du fattar inte i vilken sits han sitter i, om jag inte får pengarna inom en timme så är pojken död!" skriker han. Jag skakar och tårarna bränner i ögonen *Snälla rädda mig* tänker jag och skakar mer. "Din idiot, du lyssnar ju inte. Jag dödar honom nu!" hör jag honom sen skrika och jag hör hur han går imot mig "Vill du ha honom? Vill du ha honom?" hör jag honom skrika. "Pappa!" skriker jag oroligt sen avlossas ett skott och jag hör mammas och pappas röster skrika ifrån telefonen.

Tommy's Perspektiv

Jag släpper telefonen i marken i samma sekund jag hörde skottet avlossas "Åh nej, vad har jag gjort?" säger jag och skakar. Jag står med huvudet ludad mot väggen och gråter och bankar i väggen "Vad har jag gjort?" skriker jag och gråter. Jag tittar sen på Sara och hon springer fram mot mig gråtandes och slår mig på kinden "vad har du gjort?! Han är död" skriker hon och gråter. Jag gråter och tittar på henne och 2 poliser tar bort henne. Andreas tittar på mig ledsamt.

Yohio's perspektiv

Jag skakar och tårarna bränner i ögonen på mig och någon lyfter upp mig. "Släpp mig" gråter jag. "Vad gör vi med pojken?" hör jag någon säga och jag hör hur de börjar packa sina saker. "Det är inte mitt problem längre" säger Axel. De lägger in mig i rummet igen och kedjar fast mig med handbojorna och lämnar rummet. Efter några minuter hör jag hur dörren öppnas och någon tänder lamporna, jag hostar och tittar upp även fast jag inte ser något. 

Sebastian's Perspektiv

Jag ser hur Axel och Erik packar in grejerna i bilen och jag ser inte Agnes någonstans. Jag flinar och tittar på dem, sen jag hemligt gick med i polisen så är det här min schans att få pengarna på ett annat sätt. Jag tar fram mobilen och ringer "hallå, jag tror jag har en möjlig kidnappning här" säger jag och ger dem adressen. "Bra, vi kommer snart" säger dem. "Okej, uppfattat" svarar jag och lägger på och går sen ut mot Axel och Erik. Jag tar fram pistolen och tittar på dem. De sitter i bilen och tittar på mig, jag tar fram polisbrickan "Polis!" skriker jag. Erik sätter då på motorn för att köra iväg, de kör mot mig och jag skjuter de båda. Jag går sen fram och torkar ordentligt av pistolen och lägger den i handen på Erik så det ser ut som han skjutit Axel och sig själv. Jag blir sen skjuten i axeln, jag vänder mig om och ser Agnes med en pistol. Hon ska skjuta mig igen men jag skjuter henne, jag haltar fram till henne och skyndar mig då jag hör poliserna komma. Hon ligger död på marken och jag tittar på henne. Poliserna kommer fram och jag skyndar mig in. Jag springer in och går in i rummet till Yohio, han ligger fastspänd i sängen och har tejpen kvar för ögonen. Jag flinar "Tack grabben, nu är du ennu en gång min biljett till pengarna" säger jag med ett flin och sätter mig ner bredvid honom på golvet. Jag hör hur dörren sparkas upp och poliserna stormar in, 2 kommer sen in till oss "Släpp vapnet" skriker dem. "Hey ta det lugnt, jag är polis" säger jag och visar brickan. 

Tommy's Perspektiv

Jag sitter i sovrummet och gråter och håller om Sara. Sen kommer Andreas in "Tommy, Sara" säger han och tittar på oss. Jag snyftar och tittar upp, han ler "vi har hittat honom. Han lever" säger han. Jag flyger upp av lättnad och gråter igen. Andreas tar oss till platsen som ligger mitt i stan och media samlas runt omkring oss. "Låt oss komma igenom, jag är fbi agent" säger Andreas och tar oss igenom folkmassan och in mot huset. "Yohio? Yohio?" ropar jag och följer efter Andreas. Vi går in och han ligger på sängen utmattad och smutsig i ansiket och trött. "Vem är det?" säger han trött. "Ta det lugnt, det är pappa" säger jag och tittar på honom. "Pappa" säger han och sträcker fram sin hand mot mig som är invirad i ett bandage. "Får jag hålla honom? Kommer han bli bra?" säger jag och tittar på läkaren. "Det är bra, han kommer klara sig. Han har bara ett riktigt fult sår på handen" säger han. Jag tar upp Yohio och håller honom i min famn och han tittar på mig med trötta ögon. "Ta det lugnt, mamma och pappa är här" säger jag och håller om honom. Sara tittar på honom och smeker honom på huvudet "Oroa dig inte hjärtat" säger hon med tårar. "Jag vill hem" säger han svagt. 

Yohio's Perspektiv

Jag hänger över pappas axel och håller om mina händer över hans hals. Media flockas omkring oss och jag tittar ner och försöker vänja mina ögon vid ljuset. De tar mig till sjukhuset och jag får sjukhuskläder och de lägger mig på sängen och sitter bredvid mig. Jag ska sen somna och pappa släcker lampan "Nej! Tänd lampan, tänd lampan!" skriker jag och skakar. Han tänder lampan fort och mamma håller om mig "Jag är rädd för mörkret, jag vill inte tillbaka till mörkret" säger jag och skakar. "Det är lugnt, mamma är här" säger hon och håller om mig. Jag nickar sakta och lägger mig sen ner och försöker lugna ner andningen. Jag somnar och vaknar sen nästa morgon och en läkare står bredvid mig "Är han alvarligt sjuk?" frågar mamma oroligt. Doktorn tittar på sina papper sen på oss "Han har förlorat en hel del näring och gått ner lite. Men annars är det inget livshotande" säger han och nickar. De nickar och mamma smeker mig på huvudet "Se bara till att han får i sig mycket nu och äter rätt. Hans sår på handen måste ni också rengöra" säger doktorn sen. "okej" säger mamma. Han nickar och går ut, jag tittar på mamma "När får jag gå hem?" frågar jag och tittar på henne. "Snart hjärtat, du måste bara bli bra först" säger hon. Jag nickar sakta och tittar sen ut och mamma smeker mig över håret. 

Så det var avsnitt 5 av Ransom

Hoppas ni tyckte om den^^ 

//Jonna

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 4 av Ransom^^ 

Hoppas ni gillar den :)

Tommy's Perspektiv

Jag går mot bilen och packar ner väskorna, jag hoppar sen i och åker iväg. Medans en annan åker iväg den vanliga vägen för att locka bort alla journalister som fått reda på vad som hänt. Jag märker inte att en journalist och hans kameraman han fått syn på mig och åker efter. Men efter en stund ser jag dem i backspegeln *Tusan* tänker jag och försöker skaka av mig dem. Tillslut stannar jag och kliver ut och går till deras bil och öppnar dörren och tar bilnyckeln och slänger iväg den "Sluta följa efter mig! Ni sabbar min schans att få tillbaka min son!" skriker jag argt och går tillbaka med arga kliv till bilen och hoppar i och kör iväg.Det blir sen rött ljus och jag stannar och väntar på att få köra, jag tittar sen in mot en affär och en tv är på och de pratar om att Yohio blivit kidnappad. Jag suckar och tittar på tv:n och fäller en tår när de visar klipp på honom och man ser hans glada ansikte och fina leende. Jag märker inte att det blir grönt ljus och bilar tutar bakom mig. Men jag hör sen att min mobil ringer och jag svarar "Är du där snart?" frågar mannen. "Jag vet inte" svarar jag. "Kör dit nu" säger han. Jag svarar inte utan fortsätter titta på tv:n "Är du där? Tommy?" säger mannen. "hallå?" ropar han sen. Jag tittar på tv:n "Ändrade planer" säger jag sen. "va?" säger han förvånat. "Sätt på din tv, kanal 4 och fortsätt titta" säger jag. "Det tar nog inte så lång tid" säger jag sen. Han blir tyst "Fattar du vad jag säger?" säger jag. "din..." säger han och jag lägger på och kör iväg. Efter en stund stannar jag och rnger till Andreas och ber honom ringa ett viktigt samtal åt mig. 

En timme senare sitter jag i en tv studio och väntar på att kamerorna ska gå igång. "5,4,3,2,1, Kör!" ropar en kameraman och allt börjar. "hej, vi är här med stora nyheter. Ni vet ju att Yohio kidnappades sen 4-5 dagar tillbaka, och nu har hans pappa något att säga" säger programledaren och tittar sen mot mig. Jag tar ett djupt andetag och tittar mot kameran, "Hela världen vet nu att min son är kidnappad sen 5 dagar tillbaka bara för att en man ska få pengar." säger jag och suckar. "Yohio ser du det här, vi älskar dig" säger jag sen. "Och det här, är det som du vill ha som tog min son. Det här är din lösensumma" säger jag och pekar på alla 2 miljoner kronor som ligger på ett bord framför mig. "2 miljoner kronor i sedlar. Precis som du ville ha dem" säger jag. "Men, det här är det närmsta du kommer åt dem" säger jag sen. "Du kommer inte få en enda sedel av de här pengarna, det finns ingen lösensumma som kan betala för min son." säger jag. "Inte en sedel, inte en krona. Istället, så erbjuder jag den här summan på ditt huvud." säger jag. "Om du är levande eller död spelar ingen roll" säger jag sen. "Så jag gratulerar dig, du har precis blivit ett 2 miljoners kronor pris på lotto" säger jag. "Så vart du en går, vad du en gör så kommer de här pengarna följa efter dig för resten av livet" säger jag. "Och för att göra det hela intressantare så kommer jag påminna om det i tidningen varje söndag" säger jag sen. "Och det här är din sista chans, ge mig min son tillbaka levande och inte skadad, så kanske det blir en bra tid för dig i fängelset." säger jag. "Men du kommer inte få en enda sedel, det här är det närmsta du kommer åt dem" säger. "Du har en schans att göra det rätta, men sumpar du den schansen. Så må gud vara med dig, för ingen annan på jorden kommer vara det" säger jag sen och tittar in i kameran. Jag ställer mig sen upp och går iväg och plockar ihop pengarna på bordet och lägger tillbaka dem i väskorna. 

När jag kommer hem ser jag Sara sitta på soffan med tårar som rinner och hon håller i en tea kopp "Jag var tvungen" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet och ställer undan koppen "Det behövde du inte" säger hon med tårar. Jag sätter mig på huk framför henne "Jag var tvungen, jag vet att han skulle ha dödat Yohio om han fick pengarna. Jag vet det" säger jag. "tänk efter, han är smart. Han vet vad han säger, han vet vad han gör" säger jag.

Yohio's Perspektiv

Jag hör hur dörren öppnas och någon sliter upp mig och tar loss handbojorna från mina händer och fötter. "Kom här!" skriker Agnes och går iväg med mig. Jag skakar "Vart tar du mig?" säger jag och skakar. "Tyst!" skriker hon och ger mig en örfil. Jag skakar och gråter, jag är trött och svag i kroppen. Jag har inte fått mat eller vatten på 5 dagar och jag är yr. Hon slänger sen in mig i en bil och åker iväg. Jag försöker sätta mig upp men orkar inte och jag ramlar bakåt. Efter en stund stannar hon och kliver ur och går iväg med mig, jag hör att någon annan är med och jag tror det är Martins bror Axel. Det är kallt och jag hör löv som prasslar, vi måste vara ute i en skog. Hon slänger ner mig mot marken och jag kvider till. Jag hör sen hur något hårt sätts ner mot marken, det låter som om någon gräver ett hål. "Nej, sluta!" skriker jag och försöker ställa mig upp. "Axel, gör något" säger Agnes. Han tar tag i mig och sätter tejp för min mun och knyter mina händer bakom ryggen. Jag gråter och skakar och ligger på marken. "Vad håller ni på med?" hör jag någon skrika. Det är Sebastian som kommer och jag hör hur han sparkar till Axel på benet "Vi måste sluta med den här lösensumman" säger Agnes. "Ingen slutar det här uppdraget" säger Sebastian och jag hör sen hur han går iväg. Jag skakar och gråter och tittar ner. 

Tommy's Perspektiv

Jag sitter i soffan och Andreas kommer in och sätter sig bredvid mig "Du, du har satt din son i en stor fara nu. Gå tillbaka och ta tillbaka det du sa. Betala honom bara och efter det så fångar vi in den jäveln och sätter honom i fängelset" säger han och tittar på mig. "Jag vet att vi kommer få din son tillbaka, tro mig" säger han och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag tar inte tillbaka det, jag vet vad jag gör. Tro mig" säger jag och ställer mig upp och går iväg. 

Yohio's Perspektiv

De tar mig tillbaka och Agnes knuffar ner mig i sängen och jag faller ner mot sängen med ett stön. Hon sliter av mig tejpen från munnen och jag kvider till. "ät" säger hon och matar mig med något. Jag sväljer "tack" säger jag tyst och svagt. Hon slutar ställer sig upp och kedjar fast mig med handbojorna igen och lämnar rummet. 

Tommy's Perspektiv

Jag tittar på tv:n och många människor påstår att jag riskerar min sons liv, de säger att de själva skulle betala. Så tänkte jag först med att jag skulle betala han som tagit min son, men jag vet hur han tänker. Jag vet vad jag gör, de skulle också tänka likadant om samma sak hände dem själva. Jag ser sen hur Sara står och pratar med någon som jobbar här och hon håller i en lapp där det står "Sara, ensam. 14:00". Jag tittar på henne. 

Yohio's Perspektiv

Jag hör hon någon tänder lamporna i taket och någon kommer in. Jag försöker sätta mig upp och tittar mig omkring. "Vem är det?" säger jag svagt och jag hör sen ett knäppande ljud som om någon fäller upp någonting. 

Så det var avsnitt 4 av Ransom^^ 

Hoppas ni gillade avsnittet^^ 

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 3 av Ransom^^

Hoppas ni gillar den :)

Tommy's Perspektiv

Jag går mot bilen med Andreas och Sara efter mig "kom ihåg att ta det lugnt nu, okej?" säger Andreas och tittar på mig. Jag nickar "Kom ihåg, han gör det här för pengarna. Tänk att han är en vanlig affärsman, om du tänker det så kommer allt gå bra. Okej?" säger han sen. "Okej" säger jag och nickar och sätter mig i bilen. Jag startar motorn och Sara går fram till mig "Ta hem honom" säger hon med tårar i ögonen. Jag nickar och kör iväg, jag kör in i stan och sen ringer min telefon och jag svarar. "Hallå?" säger jag. "Okej lyssna noga nu, jag säger allt det här bara en gång." säger personen. "okej, jag lyssnar" svarar jag. "Nu ska du köra hela sträckan rakt fram, stanna vid gymmet och gå in där och in mot en bassäng. Hoppa i och där ska det finnas en nyckel till ett skåp, personer där kommer hålla ögonen på dig. Du kan inte se dem, men de kan se dig" säger han. "När du har nyckeln, så har du bara 7 min på dig att öppna skåpet" säger han. "Okej, jag kommer göra som du säger men säg allt igen så jag vet vad jag ska göra" säger jag. "7 minuter" säger han och lägger på. "Men, herre gud" säger jag och suckar argt och försöker fokusera på vad han sa. Jag fortsätter köra tills jag kommer fram, jag hoppar sen ur och tar båda väskorna med pengarna och går in. "ursäkta, men vart är bassängen?" säger jag när jag kommer in. "Den är därborta" säger en kvinna och pekar. "Okej, tack" säger jag och går dit. Efter en stund kommer jag fram till en stor bassäng, jag ställer ner väskorna och tittar mig omkring sen hoppar jag i. Jag simmar ner mot botten *Vart är den där nyckeln då?* tänker jag. Tillslut ser jag den och simmar ner och tar den och simmar tillbaka upp. Jag går sen in mot omklädnings rummet för att hitta skåpet, jag tittar mig omkring men hör sen att en telefon ringer. Jag springer mot ett av skåpen och öppnar med nyckeln och svarar sen i telefonen "Du var sakta, men nu får du skynda dig på" säger mannen. "Använd kläderna som finns i skåpet, sen går du ner för trapporna vid duschen. Lägg i pengarna i de nya väskorna och kör till adressen jag gav dig. Och försök inte med några trix, vi ser allt du gör" säger han sen och lägger på. Jag suckar och byter om till de torra kläderna och lägger i pengarna i de nya väskorna och går ner för trapporna. Jag ser sen en bil och går till den och lägger i pengarna och hoppar in. Jag åker sen iväg, jag kör länge när telefonen sen ringer och jag svarar "Vad vill du nu då?" säger jag. "Så hur var simturen? hur mår du?" skrattar han. "Inte illa, hur mår du då?" säger jag. "Bara bra du" skrattar han. "Hur mår Yohio?" säger jag sen. "Han mår bra, han lever livet" skrattar han. Jag suckar argt "Varför jag? Varför valde du mig?" säger jag. "Varför jag valde dig? För du köper dig ur dina problem, eller hur? Jag läste om det som hände, och jag vet att du betalde för att komma ur problemet" säger han. "Så du har gjort det en gång, och du kan göra det igen" säger han sen. Jag tar ett djupt andetag och suckar och fortsätter köra. Det blir kväll och det börjar mörkna, "Så nu ska du köra tills vägen delar sig, ta den till höger och kör där" säger han sen. "Ja okej men hur ska jag få tillbaka min son?" fräser jag argt och är trött på hans årder hela tiden. "Du ger mig väskorna och jag ger dig en adress. Lycka till" säger han sen. Jag suckar och kör efter hans vägbeskrivning, jag kommer sen fram till en arbetsplats. Jag kör och tittar mig omkring, efter en stund kommer en man på en fyrhjuling.Han hoppar av och går mot mig, jag kliver ur "sätt dig" skriker han. Jag sätter mig i bilen och tittar på honom "ge mig väskorna" säger han. Jag ger honom dem "Ge mig adressen" säger jag och hållar tar i väskorna. "Ge mig väskorna" säger han. "Inte förns du har gett mig adressen" säger jag. "Va?" säger han och jag ser hur han tittar förvånat på mig. Han tar sen väskorna och springer mot fyrhjulingen "Ge mig adressen" säger jag argt och springer efter. Han puttar ner mig mot marken och sätter sig på fyrhjulingen för att åka iväg. "Ge mig adressen" säger jag argt. Jag bländas sen av ett starkt ljus och jag ser helikoptrar över oss "Det här är polisen. Ni kan inte fly!" ropar en man i en mikrofon. Killen tittar på mig men åker iväg på fyrhjulingen "Stanna!" skriker jag och springer efter. Jag springer efter så snabbt mina ben orkar bära mig medans polisen jagar honom i helikoptern. Jag hör sen ett pistolskott, jag springer fram och ser killen som satt på fyrhjulingen ligga på marken och det är blod på marken. Jag skakar honom och tittar på honom "Vart är han?" skriker jag. Han tittar på mig och försöker få luft och hostar. "Va? Kom, igen säg det" säger jag och tittar på honom. Han försöker få fram orden och tittar på mig sen drar en polis bort mig "Nej, sluta. Han försöker säga vart min son är" säger jag. "Du måste tyvärr gå" säger dem. "Men han försöker ju berätta!" protesterar jag. Dem sätter sig runt killen och försöker stoppa blödningen och rädda honom. "Nej!" hör jag en av poliserna skrika. "Vad?" säger jag. De tittar på mig och skakar på huvudet, jag tittar på killen och han ligger livlös på marken. "Är han död?" säger jag. "hur ska jag hitta Yohio nu?" säger jag och stirrar på dem. En av poliserna tittar sorgsett på mig "Du tog bort en schans för mig att få tillbaka min son" säger jag och tittar på polisen som sköt killen. 

Yohio's Perspektiv

""

Jag hör hur det smäller i en av ytterdörrarna och sen blir det tyst, jag skakar och försöker höra vad som har hänt. "Hur kunde du låta det hända?" hör jag en av killarna skrika. "Ta det lugnt, sätt ner telefonen" säger Sebastian. "nej, mamma måste få reda på att hennes son har dött" skriker han. Sebastian suckar "Han var bara ett barn" säger killen sen och snyftar. Jag hör sen hur han slår sönder saker därute "Ta det lugnt" säger Sebastian. "Ta det lugnt?" skrattar killen. "Vill du att jag ska ta det lugnt, när Martin precis har blivit skjuten!" skriker han. "Jag slutar, vi skiter bara i pengarna och gör oss av med killen" säger han sen. "Tyst" säger Sebastian. "Men han har rätt" säger Agnes. "Tyst allihopa" säger Sebastian. "Killen kommer att dö när vi inte längre behöver honom" säger han. Jag skakar och försöker slita mig loss, *Jag vill inte vara här, jag måste hem* tänker jag och försöker slita mig loss. "gå och titta till killen" hör jag sen Sebastian säga. Jag fortsätter försöka ta mig loss och jag ser sen att ena biten av tejpen har lossnat från mitt vänstra öga. Jag öppnar ögat sakta och försöker vänja mig vid ljuset, jag ser sen hur dörren öppnas och jag ser Agnes stå vid dörren och hon tittar på mig. "Du är ju..." säger jag tyst och tittar på henne. "Du vet inte vem jag är" väser hon "titta inte på mig" väser hon sen och trycker tillbaka tejpen på mitt öga. Jag kvider till "Sluta" säger jag och skakar. "Ingen kommer att komma för att hämta dig, okej" säger hon argt. Jag hör sen hur hon hämtar mig tejp och sätter det över den andra tejpen på mina ögon. "ingen kommer att hämta dig" väser hon igen och ger mig en örfil och går ut och stänger dörren. Jag skakar och känner hur tårarna bränner i ögonen på mig "Pappa vart är du?" snyftar jag. 

Tommy's Perspektiv

Jag sitter hemma och gör pappersarbete och försöker komma på hur vi ska göra för att få tillbaka Yohio medans poliserna jobbar med samma sak och försöker lista ut vem mannen är som har gjort allt det här. Jag tittar på skrivbordet och ser sen en bild på mig och Yohio, jag suckar ledsamt och tittar på bilden. "Oroa dig inte, pappa ska få hem dig" viskar jag. 

(bilden han tittar på)

Jag går sen ut ur rummet och in i köket och tittar på Andreas "Vad är det Tommy?" säger han och tittar på mig. "Varför skulle..." börjar jag och tänker lite. "Varför skulle sånna människor som dem låta min son gå?" säger jag och tittar på honom. "Jag menar de kommer inte släppa honom vare sig de får pengar eller inte" säger jag. "Vad menar du?" säger Sara och går in i köket och tittar på mig. "Jag tror inte vi får Yohio tillbaka ävne om den här mannen får pengarna, om nu Yohio lever till och börja med" säger jag. Andreas suckar "Tommy, menar du att vi inte ska betala honom?" säger han. "Nej, vi ska betala den här mannen" säger Sara. "Vänta lite, lyssna på mig. Han sa att en kille skulle ge mig en adress till Yohio när jag skulle lämna över pengarna. Han sa att jag skulle ge honom pengarna, jag bad om adressen först innan han skulle få pengarna. Ni skulle ha sett hans ansikte, han fatta inte ett ord av vad jag menade. Han var ett levande frågetecken, han visste inte någonting om att jag skulle få en adress." säger jag och tittar på dem. "Okej, vänta iite" börjar Andreas men jag avbryter honom. "Vi kan inte ge honom pengarna" säger jag. "Lyssna vi kommer få tillbaka honom, han vill ju ha pengarna" säger han. "Nej, gör vi som han säger så dödar han min son" säger jag. "Jag har jobbat med det här i 15 år, vi får tillbaka barnen varje gång vi betalat" säger han. Jag stirrar på honom "även de som dött?" säger jag. Han stirrar på mig, jag suckar och går ut ur köket. Men det dröjer inte länge förns telefonen ringer igen. Jag tar upp den och svarar och alla sitter vid sina platser "Tror du att du kan lura mig?" säger mannen. "Nej, allt var under kontroll" säger jag. "Jag gjorde som du sa" säger jag sen. "Gjorde du?" säger han. "Jag sa inga poliser och att du skulle betala och allt skulle gå bra men nu är det ju rena rama cirkusen där ute pågrund av all media" säger han argt. Jag suckar "Okej, säg vad du ska säga" säger jag. Han ger mig en adress "Låt mig prata med min son först" säger jag. "Nej åk dit" säger han. "Jag vet att han är död" säger jag. "Du vet ingenting" säger han. "Jo det vet jag, gå och dö" väser jag och lägger på. "Vad gjorde du?" säger Sara och stirrar på mig. Jag fattar sen vad jag gjorde och sätter händerna i huvudet "Åh nej, vad har jag gjort? Snälla ring upp, ring upp" säger jag. 

Yohio's Perspektiv

Jag hör hur dörren sparkar upp och någon sliter upp mig i tröjan och tar loss mig och går iväg med mig, "Släpp mig" säger jag skakandes. "Hallå?" hör jag sen någon säga och det är pappas röst. Jag andas snabbt "Pappa?" säger jag oroligt. "Yohio!" ropar han. Någon sätter sen en hand för min mun och går iväg med mig. Jag skriker och försöker slita mig loss. *Han letar efter mig* tänker jag och personen lägger sen tillbaka mig i rummet och kedjar fast mig i sängen igen och går sen ut och stänger dörren. 

Tommy's Perspektiv

"Pappa?" hör jag min son säga sen försvinner hans röst "Nu lyssnar du, åk till adressen jag gav dig och ge mig mina pengar annars kommer din son aldrig då se dagens ljus igen" säger han argt och lägger på. Jag tittar på de andra och ser hur Sara går iväg sen kommer hon tillbaka med väskorna med pengarna i. Poliserna diskuterar om hur vi ska göra för och jag tittar på dem "Jag går ensam" säger jag. De slutar prata och tittar på mig "Inga poliser, inga helikoptrar, inga mikrofoner. Bara jag, okej?" säger jag och tittar på dem.

Så det var avsnitt 3 av Ransom^^ 

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Ransom

Hoppas ni gillar den^^

Tommy's Perspektiv

Vi står och pratar en stund när telefonen plötsligt ringer, jag slänger mig över den men Andreas stoppar mig "Kom ihåg ställ mycket frågor nu. Vart är han? Mår han bra? Okej?" säger han och tittar på mig. Jag nickar snabbt "Och glöm inte att vara lugn" säger han sen. Jag nickar och svarar men det är ingen där "Hallå? Han la på" säger jag och suckar ledsamt och sätter mig ner med händerna på huvudet. "Är han död?" säger jag ledsamt. Andreas stirrar på mig "Säg aldrig död" säger han. Han sätter sig sen bredvid mig "Vi har fler schanser, den här personen kommer ringa dig igen. Vi kommer få tillbaka din son jag lovar" säger han. Jag tittar på honom och nickar men kan inte sluta tänka på Yohio och hur han mår. 

Yohio's Perspektiv

Jag hör hur dörren öppnas och stängs och någon kommer in, jag tittar mig oroligt omkring även fast jag inte kan se något. Den höga musiken sänks och jag hör hur någon sätter sig på en stol bredvid mig, jag vänder huvudet dit och skakar. Jag hör sen prasslande pappers ljud, "öppna munnen" säger en manlig ung röst. Jag tvekar men öppnas sakta munnen "oroa dig inte, det är bara mat" säger rösten. Jag öpnnar och får in något i munnen och jag känner smaken av Daim choklad och jag tuggar sakta på den. "Varför kan man inte börja äta choklad? De hade bara massa makor på affären" säger han och skrattar lite. Jag ler lite och börjar undra vem han är, han verkar trevlig och inte alls farlig. "Vad gör du?" hör jag en röst säga och det är kvinnan som kom in tidigare. Jag sväljer snabbt chokladbiten och skakar, "du är ju helt otrolig" hör jag henne säga till killen sen går hon ut. Han suckar och jag hör sen hur han lämnar rummet och stänger dörren men jag hör samtalet utanför. "du är ju helt otrolig" säger kvinnan. "Hallå, jag gav pojken bara choklad vad är det för fel med det?" säger killen. "Vadå ska du bli kompis med honom nu? Lära känna honom? Tror du att det kommer bli lättare eller svårare för oss då?" snäser hon. "Göra vad lättare?" säger killen. "Martin kom här" hör jag en annan kille säga. "Vad?" säger Martin. "Du kan inte bli kompis med honom, då blir det inte lättare att göra uppdraget" säger han. "Vadå? Vad tror du att pojken kan säga?" säger Martin. Killen suckar "Du gör det inte lättare Martin" säger han. "Vadå lättare, jag kan inte skada någon. Du sa inget om att skada honom" säger Martin argt. "Du Martin" säger kvinnan sen. "Vad vill du nu då Agnes?" säger Martin. "Du leker inte med den pojken, du pratar inte med honom, du går inte till honom. Han är inte ditt husdjur" säger Agnes. "Hey Agnes, ska du prata med min bror ska du vara snäll. Du är inte bossen" säger killen. Agnes skrattar "Jag är inte bossen, min man är bossen här" säger Agnes. 

Martin's Perspektiv

Jag går ut från huset som ligger gömt mitt i skogen och åker ut till stan. Det börjar blåsa kallt och jag går in i en affär, *Vad kan den killen tycka om då?* tänker jag. Jag köper några chokladkakor och ser sen några japanska godisar och drycker och köper det, men inte så långt ifrån mig står Agnes man Sebastian. Det var han som startade allt det här, det var hans plan att kidnappa Yohio för att få pengar. Jag tittar lite på honom och försöker lossas om att jag inte är där, jag har aldrig gillat honom och hans planer. Men jag måste vara med om jag vill ha någonstans att vara då min bror Axel är med i hans gäng. Jag går fram och betalar allt och går sen sakta ut ur affären, jag går snabbt därifrån och ser hur Sebastian tittar efter mig. När jag kommer tillbaka går jag och lägger mig och jag har rumet bredvid Yohio. Jag sover men vaknar av att jag känner något mot mitt huvud, jag tittar upp och ser Sebastian titta på mig med en pistol mot mitt huvud. Jag tänker skrika men han håller en hand för min munn. "Var du inne i affären förut? Skaka eller nicka på huvudet" säger han. Jag stirrar på honom men nickar, "Såg du inte all polis utanför och de letar efter en pojke som försvunnit. Du är ju galen" säger han. Sen tar han bort handen och tittar på mig "Vad ska du med alla anime filmer till förresten? Killen har ju för tusan tejp för ögonen" säger han och tittar på mig. "Jag tänkte att han kunde lyssna på det" säger jag. Sebastian skrattar och skakar på huvudet "Gå inte dit igen, annars åker vi fast" säger han och går ut ur rummet. 

Tommy's Perspektiv

Jag sitter i sovrummet och går igenom massa papper från när andra barn försvunnit för att kunna komma på hur vi ska göra för att få tillbaka Yohio. "Har du hittat något?" hör jag någon säga. Jag tittar upp och ser Sara "Ja, jag har hittat saker vi vet, saker vi inte vet och saker du inte vill veta" säger jag och suckar. Hon tittar på mig "Jag ser det fortfarande framför mig hur han ligger där i sängen med handbojor och tejp för ögonen och jag kan inte hjälpa honom" säger jag och tittar på henne. Jag lägger ner papperna i lådorna när jag sen hör hur det ringer i telefonen. Jag ställer mig snabbt upp "Det ringer i vardagrsrummet" säger jag. "Kom nu, skynda dig" säger Andreas och tittar på mig. Jag nickar och följer med till vardagrsrummet och Sara springer efter. Andreas slänger telefonen till mig och jag fångar den och svarar "Hallå?" säger jag. Andreas och de andra poliserna lyssnar på samtalet genom datorerna och försöker se vart personen ringer ifrån "Har du pengarna?" säger den mörka rösten. "Ja, ja det har jag" svarar jag. "Bra kan du möta mig här?" säger han och ger mig en adress. Jag tittar på Andreas och han skriver upp den och tittar på mig och nickar "Ja det kan jag" svarar jag. "Bra, kom ensam" säger personen sen. "Men jag har inte alla pengar en jag behöver tid" säger jag. "Ljug inte" säger personen. "Men låt mig prata med min son" säger jag. "kom ensam" säger han sen. "Men hur får jag tillbaka min son?" säger jag. "Kan du betala?" säger rösten. "Ja det kan jag" svarar jag. "Bra, då borde det inte vara något problem" säger rösten och lägger på. "Nej hallå, vänta!" säger jag. Jag tittar på Andreas "fick ni allt?" säger jag. Han nickar "Vi fick med allt" säger han. Jag nickar och fixar mig iordning och tar väskorna för att göra mig i ordning att lämna pengarna till den mannen som tog min son. "du borde låta någon annan göra det här Tommy. Jag stoppar inte dig, men jag säger bara att vi inte vet vem den här mannen är, vi vet inget om honom och vi kan inte skydda dig" säger Andreas medans en annan hjälper till att gömma små mikrofoner i kläderna på mig. "Jag klarar mig, jag vill bara få det här understökat och se min son" säger jag och tittar på dem.

Yohio's Perspektiv

Jag hör hur dörren öppnas och den höga musiken sänks och någon går mot mig och det är Martin "Det är snart dags nu, jag ska snart få dig tillbaka till din familj" säger han. "Ska du?" säger jag oroligt. "Jag lovar" säger han och höjer sen musiken och går ut. Jag försöker sätta mig upp och titta efter honom men jag ramlar bakåt i sängen igen. 

Så det var avsnitt 2 av Ransom

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 1 av min nya novell :)

Hoppas ni gillar den^^

Yohio's Perspektiv

Jag bor i en stor stad som heter Hoshi, jag bor där i ett stort hus tillsammans med min mamma Sara och med min pappa Tommy. Tommy är inte bara min pappa utan också min maneger, jag har hållt på med musik enda sen jag var liten och när jag började mer och mer med musik så vart pappa min maneger och det har gått bra för mig. 

Jag vaknar av att mamma kommer in och väcker mig, "Godmorgon" säger hon och ler. "Godmorgon" gäspar jag och sätter mig trött upp i sängen. "Klä på dig och kom ner sen, frukosten är färdig" ler hon. "Okej" säger jag och nickar. Hon ler och går ut ur rummet och ner till köket, jag ställer mig upp och klär på mig och fixar mig i ordning. 

(ser ut som på bilden)

Jag går sen ner till köket och sätter mig vid bordet och äter frukost. "Vart är pappa?" frågar jag och tittar mig omkring. "Han är nere på torget för att fixa iordning allt till festen" säger hon. "Okej" säger jag och nickar. Varje år på sommaren så har vi en fest i stan och det är pappa som håller i den. Och mamma jobbar med att hålla ordning och reda i staden. När vi har ätit upp våran frukost och fixat oss i ordning så går vi till bilen och åker in mot staden. När vi kommit fram så är det fultl av folk och man kan köpa massa saker, vi går fram mot scenen och där står pappa. "Hej pappa" ler jag och går mot honom. "Hej Yohio" ler han och kramar mig. Jag ler och kramar tillbaka "Redo att gå upp scen?" säger han och ler. "Såklart" ler jag. Mamma går upp på scenen och ställer sig vid micken "Hej, kul att ni är här igen på Hoshi's årliga sommarfest." säger hon och ler. Publiken ler och jublar "Hoppas ni kommer ha det kul, och nu välkommnar jag min son Yohio upp på scen" säger hon sen. Publiken jublar mer, hon ler och går av scenen. Jag ler och tar mickrofånen och börjar sjunga Heartbreak Hotel, sen sjunger jag Our Story och Don't Let go. Jag avslutar sen med låten Sky Limit. "Tack så mycket!" ler jag efter konserten och sträcker upp handen. Publken jublar mer och en del skriker. Jag ler och hoppar av scenen, "Det där gjorde du bra" ler pappa och kramar mig. "Tack" ler jag och kramar tillbaka. "Jag går omkring lite" säger jag sen och tittar på honom. "Vänta lite så följer jag med" säger han. "Pappa, jag är 17. Jag klarar mig" säger han. Han suckar och tittar på mig "Ja, du har nog rätt. Men ring om det händer något" säger han. "Jadå" ler jag och går iväg. Jag går omkring och det finns massor man kan köpa och det är massa folk över allt. Jag går sen en bit ifrån och kommer till en liten å som rinner igenom staden. Jag ler och tittar mig omkring när jag sen hör någon som går bakom mig "Pappa?" säger jag och ska vända mig om när 2 män tar tag i mig "Släpp mig!" skriker jag men de håller tag i mig. Någon sätter sen något papper runt min mun, jag stretar imot när jag sen känner hur jag blir tröttare och tröttare och allt svartnar. 

Tommy's Perspektiv

Jag och Sara åker tillbaka hem och går in i vardagsrummet "Vart är Yohio?" frågar Sara och tittar på mig. "Han är nog i rum, jag lät honom gå själv en stund på festen" säger jag. "Okej" säger hon och nickar när det börjar ringa. Jag tittar på henne och tar upp telefonen "Du har ett mejl" säger rösten. Jag lägger på och går mot datorn "Vem var det?" frågar Sara. "Inget speciellt, jag fick bara ett medelande om att jag har fått mejl" säger jag och sätter på datorn och öppnar min mejl. Jag öpnnar mejlet och video laddas upp, när den öppnas sätter jag handen för munnen och Sara tappar sitt glas i golvet och skriker. Jag ser hur Yohio ligger i en säng med händerna och fötterna fastspända med handbojor i sängen och han har tejp för ögonen. "Hej Mr Rehn, jag vill ha 2 miljoner kr, du får inte kontakta polisen för då dödar jag honom. Du får inte köra med några trix eller lura mig för då dödar jag honom. Du har 48 timmar på dig att ge mig pengarna, jag hör av mig" säger en väldigt mörk röst och sen slutar videon. Jag stirrar på skärmen och sen på Sara och håller om henne. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger fastkedjad i ett rum och jag ser ingenting och det är hög musik på i rummet, jag hör sen hur någon kommer in i rummet och tar bort handbojorna från mina händer och sätter mig upp. "Öppna munnen" säger en kvinnlig röst och håller en hand runt min käke. Jag skakar och öppnar munnen och jag känner hur hon häller i mig någon dricka. "Svälj det" säger hon och fortsätter. Jag försöker svälja men jag spottar sen upp det på henne "Din idiot" säger hon surt och lägger ner mig i sängen och spänner fast mig och går ut och stänger dörren. Jag skakar "Pappa vart är du?" säger jag med en skakande röst och försöker slita mig loss. 

Tommy's Perspektiv

Jag ser hur Sara sitter med telefonen och ringer, jag springer fram och stoppar henne och lägger på samtalet "Sara, vem ringer du?" säger jag. "Vem tror du?" säger hon med tårar. "Han sa ring inte polisen" säger jag och tittar på henne. "Men vad ska vi göra då?" säger hon med tårar. Jag tittar på henne "Jag vill inte förlora honom" säger jag. "Ring FBi" säger hon. "Men.." säger jag. "Gör det" säger hon gråtandes. Jag suckar och nickar och ringer, efter en stund kommer dem "Hej, jag är Tommy" säger jag och skakar hand med en av dem. "Hej, jag är Andreas" säger mannen. Dem fixar och donar länge och sätter sig sen vid ett bord och alla har datorer " Så, när mannen ringer dig igen så kommer vi kunna se vart han befinner sig och höra samtalet" säger Andreas. Jag nickar "kommer vi få tillbaka Yohio" säger jag oroligt. De tittar på varandra sen på mig och Sara "Vi hoppas det, av 10 barn som försvinner så får vi tillbaka 7" säger han. Jag tittar på honom "Men vad händer med de andra 3?" frågar jag. Han tittar ner sen på mig "De brukar försvinna med personen som tog dem" säger han. Jag lägger handen för munnen och tittar på honom och Sara gråter och kramar mig. Andreas går mot mig och lägger sin hand på min axel "Oroa dig inte, vi får tillbaka honom" säger han.

Så det var avsnitt 1 av Ransom^^

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer sista avsnittet av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Rösterna ekar mer och mer i mitt huvud, "sluta!" skriker jag och håller händerna runt huvudet och skakar. "Sshh, lugna dig" säger Seike och håller om mig. Jag skakar "Rör mig inte, jag vill inte skada dig" gråter jag. "du kommer inte skada mig" säger han och håller om mig. Jag skakar och gråter och rösterna fortsätter och fortsätter, tillslut tar de över mig och jag börjar puttas och sparkar. Han håller om mig mer och försöker lugna ner mig, jag gråter och puttar tillslut bort honom, jag går sen mot honom och trycker in honom mot en vägg. *Sluta snälla, jag vill inte! Ut ur mitt huvud!* tänker jag och försöker slita imot. Rösterna lyssnar inte utan fortsätter styra mig, "Sluta, det här är inte du!" säger Seike och försöker ta bort mina händer från hans hals. Jag gråter och tittar på honom och försöker sluta. Anton ser sen vad som händer och springer ut ur rummet till närmsta telefon och ringer efter hjälp. "Snälla, det här är inte du" säger Seike med svag röst och tittar på mig. Jag gråter och släpper sen taget och backar bakåt. Han faller mot golvet och hostar. Jag gråter och tittar på honom "Förlåt Seike, jag menade inte att...." gråter jag och snyftar. Han tittar på mig och hostar "Jag vet" säger han och försöker hämta andan. Jag sjunker ner på golvet och gråter, rösterna eker fortfarande i mitt huvud och jag gråter "snälla sluta" gråter jag. De fortsätter och jag blir tillslut galen på dem och börjar skratta igen. Jag känner sen en arm omkring mig och tittar upp och det är Seike. "lugn, jag är här" säger han och kramar mig. Jag nickar och gråter, sen öppnas dörren och jag ser Anton. "Där är han" säger han och pekar på mig. 2 personer i vita kläder går in, och det är Susan och Erik. De går mot mig, jag skakar och trycker mig närmare mot Seike. "Vilka är ni?" säger Seike. "Vi är Susan och Erik, vi är här för att hämta Yohio" säger Susan. Seike skakar på huvudet och ställer mig bakom honom och står framför mig "Ni får inte ta honom" säger han. "Men han är farlig för sig själv och för andra." säger hon. "Jag bryr mig inte" svarar han. Anton stirrar på honom "Men han ströp ju mig och nu dig" säger han. "Han kan inte rå för det, rösterna tvingar honom" säger Seike. Susan suckar "Det är därför vi ska ta honom. Det är bara han som hör dem, inte vi" säger hon. Jag tittar på Seike skakandes "förlåt" gråter jag. "Det är lugnt" svarar han. Susan och Erik tar bort Seike och går mot mig "Kom här" säger dem. "Nej, sluta" gråter jag och backar. De tar mig tillslut och går ut med mig "Nej, sluta. Jag vill inte!" gråter jag och försöker slita mig loss. "Nej, ta honom inte snälla" ropar Seike och springer efter. Anton håller mig medans Susan tittar på Seike, hon suckar "Vi kan inte lämna honom här. Han måste få hjälp" säger hon. "Men jag tar hand om honom" säger han. Hon suckar "Du såg ju hur det gick när han var här." säger hon. "Men, han behöver mig. Snälla" säger han. Hon tittar på mig "Jag vill inte tillbaka" säger jag och gråter. Hon suckar och tittar på mig sen på honom "Okej, för den här gången. Men! du måste gå med på vissa saker och skriva under ett par saker" säger hon. "Ja, jag gör vad som helst" svarar han. Hon nickar "Bra, du måste kontakta mig varje dag och berätta vad som händer. Han får aldrig lämnas ensam hemma, lås undan vassa föremål och han får inte gå ut själv" säger hon. Seike nickar och tittar på henne, hon tar sen fram ett papper och penna och ger det till honom. Han skriver under och lämnar tillbaka det, "Och han måste ta sina medeciner varje dag" säger hon. Han nickar och hon ger honom medeciner. Anton släpper mig sen, jag springer till Seike och kramar honom hårt. "Förlåt Seike, jag lovar att inte göra om det" gråter jag. Han nickar och smeker mig på huvudet "Jag vet, det är lugnt nu" säger han och håller om mig. 

5 månader senare

Det har gått 5 månader och mycket har hänt, men jag har blivit bättre. Ända sen de lät mig stanna hos Seike och han har hjälpt mig nu mer och mer så hör jag inte röster längre och jag ser inga skuggor längre häller. 

Jag sitter ute på balkongen och tittar mig omkring och dricker tea, Seike går in och tittar på mig "Dags för din medecin" säger han och ger mig 2 tabletter. Jag nickar och tar dem och sväljer dem med mitt tea. Han ler och smeker mig på huvudet "hur mår du idag då?" frågar han. "Bra, jag har inte hört eller sätt något" svarar jag och dricker mitt tea. Han nickar och ler sen ringer hans mobil och han svarar, han går tillbaka in och pratar. Jag tittar efter honom och dricker sakta. Efter en stund kommer han tillbaka och tittar på mig "Vem var det?" frågar jag. "Det var Susan, hon vill att du kommer tillbaka på ett test" säger han. "Ett test?" frågar jag och lägger huvudet på sne och dricker mitt tea. "Hon sa inte vad för test men vi måste åka nu" säger han. "okej" svarar jag och dricker upp mitt tea och vi går sen ut till bilen. Efter en stund kommer vi fram och vi går in, "Hej, vad bra att ni kunde komma" säger Susan och går mot oss. Jag tittar på henne "Du kan sätta dig här, vi kommer snart" säger hon och tittar på Seike. Han tittar på henne sen på mig och nickar och sätter sig på en stol. Jag tittar på honom sen på henne "Det är lugnt, det går fort" säger hon. Jag nickar och följer efter, hon tar mig in i ett rum och stänger dörren. "Vill du ha något att dricka?" säger hon och tittar på mig. Jag rycker på axlarna och tittar ner, hon tittar på mig och ställer sen en kopp varm choklad framför mig. Jag tittar på koppen sen på henne, hon ler lite och sitter framför mig. "Så hur mår du?" frågar hon och dricker sitt kaffe. Jag dricker min choklad sakta och tittar på henne "Jag mår bra" svarar jag. Hon nickar och skriver ner lite på ett papper "hör du rösterna fortfarande?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Jag hör inte rösterna, och jag ser inga skuggor heller" svarar jag. "Vad bra" ler hon och skriver ner det. "Har du fler såna konstiga drömmar eller känslor som du har pratar om?" frågar hon sen. "Nej" svarar jag och dricker min choklad. Hon nickar och skriver ner det, efter en stund är allt klart och vi går tillbaka till Seike. Han ställer sig upp och kramar mig "hur gick det?" frågar han. Hon ler "Det gick bra, allt är som det ska nu så han kan sluta med medecinerna" säger hon. Han ler och kramar mig "Vad bra" säger han och ler. "Nu går vi hem och firar." säger han och ler. Vi åker sen hem och på kvälllen sitter vi och äter gott och ser på film. Jag står i köket och gör tea och går sen in i vardagsrummet till de andra och tittar på dem "hur mår du?" säger Seike och ler. Jag tittar på dem "Yohio gillar vänner, Yohio döda vänner" säger jag i en liten barnröst och ler. De sitrrar på mig sen börjar jag skratta "Lugn, jag skämta bara" skrattar jag. Seike tittar på mig och tar min kopp och ställer det på bordet "du in lilla" skrattar han och puttar ner mig på soffan och börjar kittla mig. "nej snälla sluta" skrattar jag. "Nej" skrattar han och fortsätter. "Kom och hjälp mig" skrattar han och tittar på Anton och Markus. De skrattar och kittlar mig me "Snälla, förlåt" skrattar jag och tittar på dem. De skrattar och fortsätter, sen ligger vi i en hög och skrattar och har det kul. 

Så det var sista avsnittet av Dáku no himitsu

Hoppas ni tyckte om den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 6 av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den :)

Seike's Perspektiv

Jag vaknar av att jag hör hur det låter ifrån vardagsrummet *Vad håller de på med?* tänker jag och sätter mig upp och gnuggar mig i ögonen. Jag tittar sen på klockan "Klockan är för tusan 00:45, vad gör de? Och sa jag inte att jag har ont i huvudet?" suckar jag och går upp. Jag går in i vardagsrumet och ser hur Yohio har tryckt in Anton mot väggen och försöker döda honom. "Vad gör du?" skriker jag och springer dit. Jag sliter dän Yohio och håller honom, Anton glider ner mot golvet och hostar. "Hur mår du?" frågar jag. "Jag mår bra" hostar Anton. Jag nickar sakta och håller Yohio, Yohio försöker slita sig loss men jag håller honom i hårt grepp. "Anton ge mig medecinen" säger jag. Han nickar och ger mig medecinen, jag tar imot den och trycker in den i Yohio's mun. Han spottar först ut den men han sväljer den tillslut. "Gå och lägg dig Anton, jag stannar här med honom" säger jag. Han tittar på mig men nickar och går och lägger sig. Jag håller Yohio tills jag märker att han lugnat ner sig, jag sätter mig med honom i soffan och tittar på honom. "Varför gjorde du sådär? Anton är våran kompis" säger jag och tittar på honom. Han tittar ner sen på mig "Rösterna bad mig att göra det, de sa att det skulle bli bättre om jag gjorde det" säger han tyst. Jag suckar "Vad än rösterna säger så har de fel, att döda gör ingenting bättre" säger jag. Han svarar inte utan tittar ner, jag suckar "Jag orkar inte prata mer. Min huvudvärk är värre, nu går vi och sover" säger jag och ställer mig upp. Han nickar sakta och går mot sitt rum och byter om och lägger sig på sängen och somnar, jag tittar på honom och stänger dörren och går och lägger mig. 

Yohio's Perspektiv

 Jag somnar och vaknar upp nästa morgon, jag tänker fortfarande på det Seike sa. *Att döda gör ingenting bättre* tänker jag. Jag sätter mig upp och klär på mig och går sen och äter frukost, efter en stund kommer de andra in. Jag tittar upp på dem och äter min frukost. "Godmorgon" säger Seike. "Godmorgon" svarar jag tyst. "Godmorgon" svarar de andra och sätter sig ner och äter frukost. Jag äter upp min frukost och går sen till mitt rum och tittar ut igenom fönstret. (här) Jag tittar ut och suckar sen ställer jag mig upp och går mot dörren och går ut, jag går ut till skogen och fortsätter gå. Jag går och går tills jag kommer in till mitten av skogen (här) jag ser en liten damm och går dit. Jag sätter mig ner och tittar ner, jag ser min egen spegelbild. Jag fnissar lite och tittar på den, jag ser sen hur den börjar röra av sig själv. Jag tittar förvånat på den *Men jag rör mig ju inte* tänker jag och tittar på den. Jag ser sen hur den flinar och håller en kniv och den är röd färgad och blod är på klänningen med. Jag rycker till och tittar i mina händer, men jag ser ingen kniv och jag har inte blod på mig heller. Jag tittar sen ner i dammen igen, men den är borta. Min vanliga spegelbild är där "Men..." viskar jag tyst för mig själv. Jag ställer mig sen upp för att gå tillbaka när jag ser en liten flicka stå bakom mig och hon håller i en docka. Flickan har långt blont hår och blåa ögon. "Hej" säger hon. "Vill du leka med mig?" säger hon sen och ler och sträcker fram dockan. Jag ska precis svara när rösterna börjar viska igen. "Nej jag kan inte, jag vill inte" viskar jag och håller händerna för huvudet. "gör det, gör det" viskar rösterna. "Nej, jag kan inte" säger jag tyst och skakar på huvudet. Flickan tittar undrande på mig "Vad är det?" frågar hon. Jag tittar på henne "du måste gå" svarar jag. "Men, jag vill leka med dig" säger hon och går mot mig. Jag skakar på huvudet "Nej. Jag är inte som du tror, jag är farlig" svarar jag och springer iväg. Jag springer tillbaka in, "Vart har du varit? Du har varit borta i mer än en timme. Vi vart oroliga" säger Seike och kramar mig. "Jag var bara i skogen" svarar jag tyst och tittar ner. Han tittar oroligt på mig "Hände något?" frågar han. Jag skakar på huvudet och går in till mitt rum och stänger dörren. Jag stannar där länge och sätter mig i sängen. Men rösterna värkar arga på mig eftersom att jag inte gjorde det de ville. De viskar mer och mer och jag ser mer och mer saker. "sluta! Försvin" skriker jag och skakar. Jag gråter och skakar, Seike kommer sen in "Vad är det?" frågar han oroligt. Jag tittar på honom "Gå, jag vill vara själv" gråter jag. Han sätter sig bredvid mig för att lugna mig men jag puttar bort honom "snälla gå, de vill inte ha dig här. Jag vill inte skada dig" gråter jag. Han titta på mig "Det kommer inte hända, lugna dig" säger han och kramar mig. Jag kramar tillbaka och gråter men jag känner hur rösterna tar över och jag försöker slita mig loss och jag börjar puttas. 

Så det var avsnitt 6 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl