Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den^^

Yohio's Perspektiv

Jag står och tittar på månen och nynnar på låten och hör Seike sen säga något "Yohio hur mår du?" frågar han och står bakom mig. "Jag mår, bra" svarar jag tyst och fnissar och tittar på månen. Han tittar på mig och sen på de andra, jag fortsätter titta upp på månen och jag fnissar. Han tar sen tag i mina händer och sätter mig på sängen, han sätter sig på huk fråmför mig och håller mina händer. "Yohio, titta på mig" säger han. Jag tittar på honom och fnissar "Jag ska ut en stund imorgon. Så var snäll och lyssna på Anton och Markus" säger han. Jag nickar och fnissar "okej" fnissar jag. "Va?! Vart ska du?!" säger Anton och Markus i kör. Han suckar "Jag förklarar sen" säger han. Sen tittar han på mig "Det är dags att sova" säger han. Jag tittar på honom och nickar sakta fnissande, jag gör mig i ordning och lägger mig sen ner i sängen och somnar efter en stund. 

Seike's perspektiv

Jag går ut ur Yohio's rum och stänger dörren sakta. Anton och Markus tittar på mig "Vart ska du imorgon?" frågar de i kör. Jag tar fram en lapp och visar den "Här är medecinerna han behöver. Jag ska köpa de imorgon" säger han. De nickar sakta "Men det där är ju speciell medecin, den får inte vem som helst hämta ut" säger Anton. Jag nickar sakta "Men min bror jobbar på ett apotek, han kommer hjälpa mig" säger jag. De nickar sakta "Hoppas du vet vad du gör" säger Markus. "Såklart jag vet" säger jag. De nickar och vi går och lägger oss, jag vaknar nästa morgon och gör mig i ordning. Jag går sen in i Yohio's rum och han sitter på sängen och gungar fram och tillbaka och fnissar. "Yohio jag går nu" säger jag. Han slutar och tittar på mig och nickar "Var snäll nu" säger jag. Han nickar "Det ska jag" säger han och fnissar. Jag nickar och går ut, efter en stund kommer jag fram till apoteket. Jag går in och tar en kö lapp och sätter mig ner på en stol och väntar. Efter en stund är det min tur, jag går fram och tar fram pappret "Jag vill ta ut det här" säger jag och ger fram lappen. Kvinnan tar den och läser den och ger tillbaka pappret och skakar på huvudet "Har någon skrivit ut det åt dig?" säger hon. "Nej, men jag måste ha de nu" säger jag. Hon skakar på huvudet "Jag kan inte skriva ut det om du inte har ett recept" säger hon. Jag suckar och ber igen men hon säger fortfarande nej. Efter en stund kommer min bror "Seike? Vad gör du här" frågar han och tittar på mig. "Martin! Jag måste få prata med dig" säger jag och tittar på honom. Han nickar och tar mig in i det lilla köket. "Vad är det Seike?" frågar han. Jag ger honom lappen "Jag behöver det där" säger han. Han läser lappen sen tittar han på mig "Varför då? Det här speciella medeciner" säger han. Jag suckar och nickar "Det är till en vän..." säger jag lite tyst. Han tittar på mig "Kan du berätta lite om din så kallade vän?" säger han. Jag biter mig i underläppen "Jo han ehh, hör röster och ser saker. Han kan även börja skratta eller fnisa åt ingenting. Och han kan ibland sjugna läskiga låtar" säger jag lite tyst. Han nickar "Råkar din vän vara blond och heta Yohio?" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp på honom "Hur visste du?" frågar jag. "Jag såg detta på nyheterna, plus det här är medecinerna hon sa att han behövde" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Men snälla ge mig dem, jag tar bra hand om honom" säger jag. Han suckar "Men..." säger han. "Han är inte alls farlig, han är bara annorlunda. Snälla Martin, han behöver bara någon som är där för honom" säger jag. Han suckar och nickar "Okej, men om någon mer skadas eller om du skadas så ringer jag, okej?" säger han och tittar på mig. Jag nickar och kramar honom "Tack" säger jag. Han nickar och ger mig medecinerna i en påse. Jag tar dem och går tillbaka hem.

Yohio's Perspektiv

Jag sitter på sängen och tittar mig omkring och skrattar. Efter en stund öppnas dörren och Seike kommer in med vatten och en påse. Jag tittar på honom och han tar fram en burk och tar ur en tablett och ger mig den. "Vad är det där?" frågar jag. "Medecin, du behöver det" säger han. Jag tar sakta imot tabletten och vattnet och tittar på det och sen på honom. "Ät den" säger han och tittar på mig. Jag nickar sakta och sväljer den med vattnet, han ler och tittar på mig och tar sen glaset och går ut. Jag tittar mig omkring och känner hur jag börjar bli lugnare och jag lägger mig ner och tittar upp i taket. Jag ligger där en stund men jag hör viskande röster igen, jag sätter mig upp och tittar mig omkring. "sluta viska, jag vill inte höra er!" skriker jag med händerna på huvudet. Seike springer in "Vad är det Yohio?" frågar han oroligt. "Rösterna slutar inte viska!" skriker jag och håller händerna på huvud och gungar fram och tillbaka. smeker mig på ryggen "Lugna dig" säger han. Jag gungar fram och tillbaka och skakar "Sluta viska" säger jag tyst och skakar. Han smeker mig på ryggen och försöker lugna mig men det går inte, han suckar "Jag ska bara fixa en grej, jag kommer snart" säger han och går ut. Jag tittar mig omkring och skakar (här) Jag skakar och hör rösterna viska mer och mer. "Sluta, jag vill inte höra er!" skriker jag. Jag skakar och sätter mig i ett hörn i rummet och jag kryper ihop. Jag skakar och tittar ner och rösterna ekar i mitt huvud "Snälla sluta" säger jag tyst med skakande röst. 

Seike's Perspektiv

Jag sitter i köket och dricker tea, Anton och Markus kommer in. "Seike, vi måste prata" säger Anton. Jag nickar och dricker "Okej, vad är det?" frågar jag. De sätter sig framför mig "Det verkar som att medecinen inte hjälper" säger Anton. Jag tittar på dem och dricker "Han fortsätter skrika och prata om sina röster" säger Markus. Jag suckar och ställer ner koppen "Han har olika medeciner, och medeciner ger ingen värkan direkt" säger jag och knäpper med fingrarna. De tittar på mig och nickar, "Men Seike, varför har vi honom kvar här? Varför lämnar vi inte in honom?" frågar Anton sakta. Jag stirrar på honom och dricker mitt tea "Han behöver någon som är där för honom och kärlek. Inte bli behandlad som någon galning" säger jag och suckar. De tittar på mig och suckar "Men du hörde ju vad de sa att han gör, och du ser ju hur han är" säger dem. Jag suckar "Ni ser bara på ytan på honom, ni ser inte eller tänker på personen inombords" säger jag och dricker. 

Yohio's Perspektiv

(här) Jag sitter och tittar mig omkring och skrattar, rösterna ekar i huvudet på mig. Jag går ut ur rummet och går mot dörren med en kniv i handen. Anton ser mig "Vart ska du?" frågar han. Jag tittar på honom och skrattar och går mot dörren men han hoppar på mig och drar ner mig till golvet. "Släpp mig!" skriker jag och bankar på golvet. "Du ska ingenstans!" skriker han. Jag gråter och skriker "Seike!" ropar jag. Seike kommer in och ser mig och puttar bort Anton och kramar mig "Vad gör du Anton?" säger han argt. "han var påväg ut med en kniv!" säger Anton argt. Han suckar och tittar på mig "Är det sant?" frågar han. Jag tittar ner och nickar sakta, han suckar och sträcker fram handen "Ge mig den" säger han. Jag svarar inte och tittar ner "Ge mig kniven Yohio" säger han. Jag tar sakta fram kniven och ger den till honom. Han tar den och ger den till Anton "Lägg alla knivar i en låda och lås den" säger han. Anton nickar och går mot köket, Seike tar mig till vardagsrummet och sätter mig på soffan. Han går sen till köket och kommer tillbaka efter en stund och ger mig en kopp tea. Jag tar den och dricker sakta, han sätter sig bredvid mig och dricker sakta. Han suckar och tittar på mig "Varför gör du såhär?" säger han. Jag dricker sakta och tittar ner "För att rösterna ber mig" säger jag tyst och dricker. Han tittar på mig och suckar och dricker sitt tea. 

(här) 

Det är sent och Seike gick och la sig tidigt för att han fick ont i huvudet, Markus ligger också och sover. Klockan är 00:00 och jag sitter på golvet och tittar på månen och hör hur den viskar något. Jag fnissar och tittar på den och Anton kommer "Yohio det är dags för din medecine" säger han och håller i en tablett och ett glas vatten. Jag svarar inte utan tittar på månen och fnissar. Han suckar och går mot mig "Yohio" säger han. Jag vänder mig sakta om och tittar på honom "Yohio gillar kompisar. Yohio döda kompisar" säger jag med ett liten barnröst och fnissar. 

(ser ut som på bilden)

Så det var avsnitt 5 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 4 av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den^^

Seike's Perspektiv

"Vad sa dem att du ska göra?" frågar jag och tittar på Yohio. Han tittar ner och biter lite i sin underläpp sen tittar han på mig. 

Yohio's Perspektiv

Jag tittar ner sen tittar jag på honom "De har bett mig att....döda någon" säger jag och tittar på honom. Han stirrar på mig "Va?" säger han och tittar på mig. Jag nickar sakta och skakar, han lägger mig ner i sängen och stoppar om mig med täcket. "Du ska ingenstans, och du ska inte göra något. Okej?" säger han och tittar på mig. "Okej" säger jag och nickar sakta. Han nickar och går ut, efter en stund så somnar jag. Jag vaknar nästa morgon och tittar mig omkring, jag tar på mig en tröja och går in i köket och gör tea. Efter en stund kommer Seike och hans kompisar in. "Godmorgon" säger Seike och tittar på mig. "Godmorgon" svarar jag tyst och dricker mitt tea. De äter frukost och tittar på mig, jag tittar mig omkring och dricker mitt tea. Vi sitter under tystnad och äter våran frukost. Efter en stund har jag ätit klart och jag går sakta in till mitt rum och nynnar på låten. Jag klär på mig kläder och fixar mig. 

(ser ut som på bilden)

Jag går sen ut ur rummet och går omkring, jag hör rösterna igen eka i mitt huvud. "Nej sluta, jag vill inte göra det" säger jag med händerna på huvudet. De fortsätter och jag backar in i ett hörn och sätter mig ner "Sluta!" skriker jag och skakar. Seike och hans kompisar går in "Vad är det?" frågar Seike. Jag skakar med händerna på huvudet "De slutar inte prata!" säger jag och skakar. "Vilka då?" frågar han och går mot mig. "Rösterna, de fortsätter viska!" skriker jag och skakar. Han tittar oroligt på mig och ska sätta sig bredvid mig men jag puttar bort honom. Jag ställer mig upp och springer ut. Jag fortsätter springa och jag hamnar i skogen och jag sätter mig ner och gråter. Jag gråter och skakar och rösterna viskar fortfarande. Jag skakar och gråter, rösterna gör mig galen och tillslut börjar jag skratta och fnissa. Jag tittar upp och skrattar, jag ställer mig sen upp och går omkring. Jag tittar mig omkring och hittar sen en liten kniv, jag tar upp den och tittar på den. *Men, den här är ju från när jag dödade Sofie?* tänker jag och tittar mig omkring. Jag ser ingen och jag fortsätter gå omkring, jag hör sen hur rösterna börjar viska mer och mer. "Det kommer någon, det kommer någon" viskar dem. Jag tittar mig omkring och ser någon komma joggandes. Jag tittar på personen och hoppar på den och sätter knivet i hjärtat. Jag sitter där sen och andas snabbt och hjärtat slår fort, jag har blod på händerna och klänningen. Jag sitter och skrattar och fnissar och rösterna viskar fortfarande. Jag ställer mig sen upp och går tillbaka. 

När jag kommer in så stirrar Seike's kompisar på mig "Vad har du gjort?" frågar dem. Seike kommer in och tittar på mig "vad har hänt?" frågar han. "Jag har dödat någon" skrattar jag och fnissar. De stirrar på mig "Han är ju galen!" säger Anton. Seike tittar på mig och skakar på huvudet "Nog med skämt nu, gå och tvätta av dig" säger han. Jag nickar och skrattar och skuttar till badrummet och tvättar av mig. 

(här) jag tittar mig i spegeln och fnissar tyst. 

Seike's perspektiv

Anton och Markus tittar på mig "Varför lyssnar du inte på oss?" frågar Anton medans jag gör tea. Jag tittar på dem och häller i mjölk och honung i mitt tea "Vadå?" frågar jag och tittar på dem. De suckar "Du vet vad vi pratar om" säger de och suckar. Jag sätter mig ner på köks stolen och dricker mitt tea, de sätter sig ner framför mig och tittar på mig. "Seike det är ju något som inte stämmer med honom, han är ju galen. Varför lyssnar du inte på det han sa?" frågar Anton och tittar på mig. Jag dricker mitt tea sakta "Du tror väll seriöst inte att han menade alvar?" säger jag och tittar på honom. De tittar på varandra sen på mig "Vad var den röda färger på kläderna då och hans händer?" frågar Markus och tittar på mig. Jag suckar "Det är inte blod i alla fall, det kan vara vadsom helst" säger jag och dricker mitt tea. De suckar och tittar på mig. Sen på kvällen sitter vi och tittar på tv medans Yohio sitter i sitt rum och gör något. Anton slår på nyheterna och de pratar om något som får mig att tappa andan. "Vi efterlyser en kille som heter Yohio. Han har rymt från ett mental sjukhus och kan vara farlig. Han måste tillbaka och få hjälp om han någonsin ska bli normal igen" säger mannen i tv:n. Jag stirrar på tv:n och dricker mitt tea sakta, "Så vad är alra viktigast för att han ska bli bättre?" frågar reportern en kvinna som jobbar där och hon heter Susan. "Han måste få sin medecin, den är jätteviktig. Får han inte det så kan hoppet vara ute om att han ska bli en normal tonåring igen" svarar hon. De pratar sen om vad det är för mediciner och jag skriver snabbt upp dem. "Så hur är han då?" frågar reporten. "Han hör röster och ser saker, det är det enda vi han uptäcka här innan han rymde. Men, det skulle inte förvåna mig om han är lite galen eller så" svarar hon. Jag och mina kompisar tittar på varandra och hör sen något ifrån Yohio's rum. Vi går dit och ser honom titta upp mot månen och nynna på någon låt. (här) 

Så det var avsnitt 4 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 3 av Dáku no himitsu ^^

Hoppas ni gillar den^^

Jag vaknar upp och tittar mig omkring, jag ligger i en säng i ett rum. Rummet har mörkblåa väggar och det finns en bokhylla, en garderob och ett skrivbord. *vart är jag?* tänkar jag och sätter mig trött upp. Jag ser att jag fortfarande har min klänning på mig men inte mina skor. Jag ställer mig upp och går ut ur rummet, jag kommer in i ett vardagsrum, det står en svart soffa mot väggen och framför är det ett bord och så hänger det en platt tv på väggen. "Godmorgon, redan vaken?" hör jag en röst säga. Jag vänder mig om och ser killen från igår, vad var det han hette? Just det, Seike. "Godmorgon" säger jag lite tyst. Han tittar på mig "Hur mår du?" frågar han. "Jo, jag mår....bra" säger jag lite tyst och sätter ena handen på huvudet. Seike tittar oroligt på mig "Är du säker? Du ser inte ut att må så bra" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom med handen på huvudet "Jo, jag försöker bara.." säger jag lite tyst och tittar ner. Han tittar på mig och tar mig till soffan och sätter mig ner "Jag är snart tillbaka" säger han och försvinner in i köket. Han kommer tillbaka efter en stund och ger mig tea "tack" ler jag och tar imot koppen och dricker sakta. Han sätter sig bredvid mig och dricker "Så vart bor du? Vart rymde du ifrån?" frågar han och dricker sitt tea. Jag dricker sakta och tittar på honom "Jo jag rymde ifrån ett mental sjukhus" säger jag tyst och dricker. Han tittar på mig och nickar. "Vad gjorde du där?" frågar han. Jag tittar på honom "Jo jag, jag dödade en person" säger jag tyst. Han tittar på mig "Det tror jag inte, varför skulle du göra det?" säger han. Jag rycker på axlarna och dricker mitt tea. Han tittar på mig och dricker sitt tea "Jo ett par kompisar till mig kommer på besök snart, är det lugnt?" säger han. Jag nickar och dricker mitt tea "Det är okej, du bor ju här" svarar jag. Han nickar sakta och ställer sig upp och går iväg för att göra sig i ordning. Jag tar mitt tea och går in i sovrummet och sätter mig på sängen och dricker och jag hör viskanden igen. "Sluta, ut ur mitt huvud" säger jag tyst och skakar. Men rösterna bara fortsätter och fortsätter, jag ställer undan tea koppen och håller händerna för huvudet och tittar ner. Jag hör mer och mer röster och jag skakar. Efter ett tag kommer Seike's kompisar och de sitter i vardagrsummet och pratar, själv sitter jag i mitt rum och skakar och försöker bli kvitt rösterna i mitt huvud. (här) Jag gungar fram och tillbaka i hörnet och skakar, "sluta prata" säger jag tyst och sätter händerna för huvudet och gungar fram och tillbaka. Tillslut blir jag galen på rösterna och börjar skratta, jag fortsätter och tillslut kommer Seike och hans 2 kompisar in och de tänder lampan och tittar på mig. "Vad är det Yohio?" säger Seike och går fram till mig. Jag tittar upp på honom och bara fnissar och skrattar. Han tittar på mig "Vad är det?" Säger han oroligt. Jag tittar på honom "De slutar inte prata" säger jag och håller händerna för huvudet. "Vilka då?" frågar han. "Rösterna, i mitt huvud" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig sen på sina kompisar. Hans kompisar tittar på varandra och skrattar sen tittar de på mig "Är du sådär galen eller?" skrattar dem. "Jag är inte galen, de viskar saker men jag förstår inte vad det är" säger jag. Seike smeker mig på huvudet "Ser du saker också?" frågar han. Jag nickar "Jag ser skuggor" säger jag och skakar. Han håller om mig "De finns inte, de ska inte skada dig" säger han. Jag nickar sakta och tittar ner, det blir sen kväll och hans kompisar ska sova över. De står och fixar sig ner de hör mig börja sjunga tyst "Vad är det?" säger seike. De rycker på axlarna och går sakta ut ur köket och jag går sakta igenom hallen mot fönstret och tittar på månen och sjunger tyst (här) De står och stirrar på mig och Seike ställer sig sakta bredvid mig och tittar på mig "Yohio?" säger han tyst. Jag tittar upp på månen och vänder mig sen sakta om och tittar på honom. "Vad är det?" frågar han. Jag svarar inte och fortsätter titta upp på stjärnhimlen. Han tittar på mig och sen på de andra, de tittar på honom sen på mig. Jag tittar upp på månen och hör hur den viskar. Jag fnissar tyst och tittar på den och sen tar Seike in mig till sovrumet. "Du måste sova nu" säger han. Jag tittar på honom "måste jag?" frågar jag. Han nickar "Okej" säger jag tyst och börjar byta om. Jag ligger sen i sängen och försöker sova även fast jag har så många röster i huvudet. 

Seike's Perspektiv

Jag sitter i sängen och tittar på mina kompisar. "Vad?" säger jag och tittar på dem. De tittar på mig "Han är ju läskig ju" säger dem. Jag suckar och lägger mig ner i sängen, de lägger sig ner på sängarna och tittar på mig. "Han är läskig Seike, inse bara det. Han hör röster i sitt huvud, han ser saker och går och sjunger läskiga sånger och skrattar och fnissar åt ingenting" säger Anton och tittar på mig. Jag tittar på dem "Han är som vilken person som helst, han är bara...speciell" säger jag och tittar på dem. De suckar och rycker sen till, jag hör hur Yohio skriker ifrån sitt rum. Jag går in till honom och han sitter i sängen och skakar. "Vad är det?" säger jag oroligt och tittar på honom. Han svarar inte utan fortsätter. Jag sätter mig bredvid honom och håller om honom "Shhh, såja såja lugn. Jag är här" säger jag och försöker lugna honom. Han slutar efter en stund och tittar på mig. Jag tittar på honom "Vad är det?" frågar jag oroligt. "Rösterna i mitt huvud, de....vill att jag ska göra en sak..." säger han tyst. "Göra vad?" frågar jag. Han tittar ner sen tittar han på mig oroligt.

Så det var avsnitt 3 av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

Det har gått flera dagar och jag sitter på sängen och tittar mig omkring, "Kan jag inte få komma ut?" säger jag och ställer mig up och tittar ut igenom fönstret. Jag suckar men sen börjar jag höra viskanden "Vem där?" säger jag och vänder mig om men jag ser ingen. *Men, jag hörde ju någon* tänker jag och tittar mig omkring. Jag hör mer viskanden och jag tittar mig oroligt omkring men ser ingen "Sluta! Ut ur mitt huvud!" skriker jag och håller händerna för huvudet. Susan springer in "Vad är det?" frågar hon. "Det är någon här, jag hör några som viskar" säger jag och tittar mig omkring. Hon suckar och tittar på mig "Det är ingen här" säger hon. Jag tittar på henne "Jo du måste tro mig, jag hör viskanden" säger jag. Hon suckar och skakar på huvudet "Jag kommer med mat snart, då kan du få medecin som lugnar dig" säger hon och går ut och låser dörren. Jag springer mot dörren och bankar på den "Lämna mig inte här!" skriker jag och bankar på dörren. Inget svar, jag vänder mig om och ser då en skugga gå igenom rumet och sen försvinner den. Jag tittar runt och gnuggar mig i ögonen *Jag är nog bara trött, jag hör inte röster och jag ser inte saker* tänker jag. Jag ser den sen igen *Jag är inte galen, jag ser inte saker. Jag hör inte saker* tänker jag. Skuggan tittar på mig och den viskar obegripliga saker. "Sluta, försvinn!" skriker jag och backar in i ett hörn och sätter mig ner och skakar. Efter en stund kommer Susan in och tittar på mig och ställer matbrickan på bordet "Vad är det?" frågar hon. Jag tittar skakandes på henne "Det är något här, jag såg en skugga gå här" säger jag skakandes. Hon går till mig "Det finns inget här" säger hon och försöker lugna ner mig. "Jo det gör det visst" säger jag sen ser jag skuggan igen, "Där är den! Titta!" skriker jag och pekar mot ett hörn. Hon tittar dit men ser den inte "Jag ser inget" säger hon. "Men den är där, jag lovar!" säger jag skakandes. Hon suckar och kommer med vatten och en tablett "Här, ta det här" säger hon. Jag tittar på det sen på henne "Vad är det där?" frågar jag och tittar på henne. "Det här lugnar ner dig bara, det är inget farligt" säger hon. Jag tar tabletten och sväljer ner det med vatten hon smeker mig på huvudet och går sen ut. Jag tittar mig omkring och går sen till bordet och äter maten jag fick. Jag tittar mig sen omkring och jag har inget att göra, jag suckar och lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Jag ligger där dag ut och dag in, dagarna blir sen till veckor och jag hör mer och mer röster och ser mer och mer saker. Jag sitter sen några veckor senare i ett hörn och skakar. Det är så många röster i mitt huvud, det tar aldrig slut. Jag skakar och håller mina händer för huvudet, efter en stund kommer Erik in. "Vad är det?" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp "Jag hör röster i mitt huvud" säger jag och skakar. Han tittar på mig "Du är ju galen" säger han och skrattar lite. Jag ställer mig upp "Sluta, de kan höra dig!" säger jag och skakar. Han tittar på mig och går mot mig, han lägger sina händer på mina axlar "Lugna dig" säger han. Jag sliter mig loss från hans grepp "Jag måste härifrån!" skriker jag och springer ut ur rummet. Men han hinner ifatt mig och håller ett hårt grepp om mig, "Susan hjälp till här" ropar han. Susan kommer och försöker hjälpa till. Jag skriker och försöker slita mig loss "Släpp mig!" skriker jag. Jag sparkas och försöker komma loss men det hjälper inte vad jag än gör. De tar tag i mig och sätter på mig någon jacka och jag kan inte röra mig, sen stänger de in mig i ett mörkt rum. "Snälla släpp ut mig!" skriker jag och gråter. Inget svar, jag skakar och gråter och rösterna ekar fortfarande i mitt huvud. Jag somnar sen, efter ett tag så öppnas dörren och jag ser Erik komma in. Han sätter sig på huk framför mig och lyfter upp min haka "Har du lugnat ner dig nu? Tänker du lyssna?" frågar han. Jag nickar sakta "Snälla släpp ut mig" säger jag skakandes. Han nickar och tar av mig jackan och tar mig till mitt rum. 

Det går en väcka och jag sitter på sängen och tittar ut igenom fönstret. 

(ser ut som på bilden)

*Jag kan inte stanna här längre, jag måste ut* tänker jag. Jag går sakta mot fönstret och tittar på månen, jag hör hur den kallar på mig. Jag sätter handen på fönstret och sen slår jag sönder fönstret med handen. Dörren öppnas och Susan ser mig "Yohio, vad gör du?" säger hon och stirrar på mig. (här) Jag skrattar och tittar på henne och hoppar ut och springer iväg. Jag springer igenom den mörka skogen och jag vet inte vart jag är påväg men jag är påväg bort. Bort från det där stället. Jag stannar sen och tittar på månen och den viskar något, jag vet inte vad det betyder. Jag skrattar och tittar mig omkring och fortsätter gå. Jag kommer sen in i en stad och jag vet inte vart jag är eller vart jag ska. Jag har ingenstans att ta vägen, jag sätter mig ner och tittar ner i marken och det börjar blåsa kallt. "hur mår du?" hör jag sen en röst säga. Jag tittar upp och ser en kille i svart kort hår med en rosa slinga, han har svarta kläder och en hel del piercings runt munnen. Jag svarar inte och tittar ner, han sätter sig på huk bredvid mig. "Jag heter Seike, vad heter du?" frågar han. Jag tittar upp "Jag heter Yohio" svarar jag. Han nickar "Har du någonstans att gå?" frågar han. Jag skakar på huvudet "Nej, jag har rymt" säger jag. Han nickar och tittar sig omkring sen på mig "Kom, du kan bo hos mig" säger han och ler och ger mig sin hand. Jag ler och nickar och tar hans hand.

Så det var del 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer första avsnittet av min nya novell :)

Och den heter Dáku no himitsu (mörka hemligheter)

Hoppas ni gillar den :)

"Men det var en olycka!" ropar jag och tittar på dem. De lyssnar inte utan fortsätter skrika på mig "Mördare.." skriker några. "Dig kan man inte lita på!" skriker några andra. "Sluta, det var en olycka!" skriker jag och håller händerna för huvudet och tittar ner. Jag var för någon månad sen ute och gick med min lilla syster i barnvagnen men jag halkade på en isfläck och vagnen ramlade ner i sjön. Jag dök i och försökte hjälpa henne, hjälp kom ganska snabbt men hon drunknade. Sofie, skolans populäraste tjej såg allt men spred ett rykte på skolan om att jag hade mördat min lilla syster. Alla gick på det, men min familj är de ända som vet att det var en sorglig olycks händelse......

Jag är påväg hem från skolan när jag hör några ropa efter mig och det är Anton och hans gäng. *Tänk inte på dem, utan fortsätt gå* tänker jag för mig själv.

(ser ut som på bilden)

"Ska du hem och mörda din andra syster?" ropar Anton och skrattar. Hans kompisar skrattar med honom och tillslut orkar jag inte mer utan vänder mig om och stirrar på dem "Jag dödade inte henne! Det var en olycka!" skriker jag och tittar på dem. "Säkert" skrattar Anton och tittar på mig. Jag tittar på dem och de fortsätter reta mig och skrattar tillslut tappar jag kontrollen och puttar ner Anton på marken. "Sluta" skriker jag. Han tittar på mig förvånat "Vad gör du?" säger han. Jag hoppar på honom och stryper honom, hans kompisar försöker stoppa mig men jag fortsätter. Men sen känner jag någon dra bort mig och det är pappa "Vad tusan håller du på med Yohio?" säger han argt. Jag försöker slita mig loss "Han håller på och kalla mig mördare, de säger att jag dödade min lilla syster" säger jag argt. Han suckar och tar hem mig, mamma och pappa skickar in mig på mitt rum och låser dörren. Jag skriker och sparkar på dörren och sätter mig sen på sängen "De fattar ingenting!" säger jag argt och lägger mig på sängen. "Jag är ingen mördare" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp och tar fram en låda och hittar en liten fält kniv som jag stoppar i fickan. Varför vet jag inte, det är som om någon konstig sida i mig kommer fram och tar över. Jag öppnar fönstret och hoppar ut och springer ut i mörkret. Jag kommer in i en skog och kommer fram till en väg mitt i skogen, det ända som lyser är gatlamporna och månen. Jag ser sen Sofie stå en bit bort och prata i sin mobil, hade det inte varit för henne och det dumma ryktet så hade jag inte mått dåligt som jag gör nu. *Jag måste bli kvitt henne* tänker jag. Jag tar sakta upp en pinne och går mot henne, jag slår henne i bakhuvudet och hon svimmar. Jag tar sen henne in i skogen och sticker kniven i hennes hjärta. Jag tittar på hennes livlösa kropp och sen på min hand som är full av blod. "jag gjorde det, jag är kvitt henne. Inga fler rykten" säger jag sakta och börjar känna mig konstig. Jag hör sen hur någon är ute och går och jag gömmer mig. Det är hennes pojkvän och han hittar henne och ringer polisen. Polisen kommer snabbt och börjar sen leta efter mig. *Åh nej* tänker jag och springer tyst iväg och jag gömmer mig. Men de hittar mig och tar hem mig. Jag försöker slita mig loss och när mamma öppnar dörren stirrar hon på mig "Vad har hänt?" säger hon oroligt. "Vi hittade honom i skogen och han har dödat Sofie" säger han och tittar på henne. Hon stirrar på dem sen på mig. "Gjorde jag inte alls" fräser jag. "hur förklarar du då blodet på din hand och kniven?" säger polisen. Jag blir tyst och tittar ner men nickar sen, mamma tittar på mig shockat och brister ut i gråt. Pappa kommer sen och får reda på vad som hänt. Han blir arg och tittar på dem "Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Gör vad som är bäst för honom, han behöver hjälp" säger han argt och suckar. Jag tittar ilskett på honom "Du vet ju vad dem gör mot mig i skolan! Ni har aldrig tagit tag i problemet, jag mördade ju aldrig min lilla syster!" skriker jag argt och försöker slita mig loss från deras grepp. Han svarar inte utan suckar argt, polisen går iväg med mig och det är sent och jag somnar. 

Jag vaknar nästa dag och ser att jag är påväg någonstans "Vart är jag? Vad är det som händer?" säger jag förvånat. "Du ska bo här" svarar en kvinna och vi kör in på en gård. Jag ser ett stort vit hus omringat av en skog. Ur kliver 2 personer, en kvinna med långt blont hår uppsatt i hästsvans och en kille i brunt kort hår. Båda har vita kläder *Kul, verkar som jag har hamnat på något slags vårdhem eller nåt* tänker jag och suckar. Dem går fram mot mig och nickar mot polisen "Vi tar över nu" säger dem. Polisen nickar och går iväg och de andra tar in mig. "Jag heter Susan och det här är Erik" säger kvinnan och tittar på mig. Jag nickar "Jaha? Och varför är jag här? Vart är jag?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du är på ett mental sjukhus för att få hjälp, du dödade ju Sofie" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag kan inte vara här, hon och de andra höll ju på och säga att jag mördade min lilla syster när jag inte gjort det!" skriker jag och tänker gå ut men de stoppar mig och sätter in mig i ett rum och låser dörren. Jag sparkar på dörren och tittar mig sen omkring, allt jag ser är en säng och ett skrivbord med en stol. Jag suckar och lägger mig på sängen "Hur ska detta gå då?" säger jag för mig själv och suckar. 

Så det var första avsnittet av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiigirl   

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 10 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar avsnittet^^ 

Jag sitter i soffan i Jessickas hus och lyssnar på när hon försöker förklara för sin mamma om vad som hänt. Först vill hon inte tro på det Jessicka säger men sen när hon ser mig så börjar hon och tro henne. "Du sa att Sebastian gjorde VAD mot Yohio?" hör jag henne sen ryta. Jessicka suckar och nickar "Han gjorde allt det där för att han ser honom som inget annat än ett experiment" säger hon tyst och tittar på sin mamma. Hon tittar på Jessicka och sen på mig och går mot mig "Är du säker på att du mår bra?" säger hon oroligt och tittar på mig. Jag nickar sakta "Eller jo fast....det gör ganska ont" säger jag tyst och tittar ner. Hon tittar på mig och Jessicka sätter sig bredvid mig "Vart gör det ont?" frågar Jessicka och tittar på mig. Jag tittar på dem "Överallt" säger jag tyst. Hon tittar på mig, jag drar upp tröjärmarna och visar sår efter alla slag och sprutor. Jessicka tittar på mig och suckar och kramar mig. Jag kramar tillbaka "Ååhh när jag hittar den där Sebastian ska jag...." ryter hennes mamma ilskett och ställer sig upp. Vi tittar på henne. "vi går till polisen nu så vi får det här gjort" säger hennes mamma och går ut. Jag och Jessicka tittar på varandra och går ut och följer med. "Vänta här" säger hennes mamma när vi kommer fram och hon går in. Jag tittar på Jessicka "Tack för att ni hjälper mig" säger jag och tittar på henne blygt. "Såklart vi hjälper dig" säger hon och kramar mig. Jag ler och kramar tillbaka när jag sen hör någon ropa på mig "YOHIO!" ropar någon och jag vänder mig om och ser Sebastian komma mot mig. Han har en ilsken blick och går med tunga kliv mot mig. Jag skakar av rädsla och kan inte röra mig. Han går mot mig och tar tag i mitt hår och jag skriker "Släpp mig!" skriker jag och försöker ta bort hans händer. "Nu kommer du med mig och det är inte kul för dig när vi kommer tillbaka" ryter han. "Släpp honom!" hör jag någon säga och det är Jessicka som försöker ta bort honom. Men efter en stund kommer hennes mamma ut med 2 poliser och de ser vad som händer och tar Sebastian bort från mig. "Hur gick det?" säger hennes mamma oroligt och tittar på mig. "Det gick bra, jag vart inte skadad" säger jag och håller mit tätt intill Jessicka. De 2 poliserna håller ett hårt grepp om Sebastian "Du är här med gripen för gravplundring och misshandel" säger den ena polisen och håller honom. "Va?" säger Sebastian och stirrar på henne. "Du har tagit en kropp ifrån dess grav och sen väkt personen till liv och gjort experiment på den. Man får inte experimentera med människor och du har desutom misshandlat den stackars pojken" säger polisen argt. Han stirrar på henne och sen på mig "Du berättade! Det är inte kul för dig när jag kommer ut!" skriker Sebastian argt. "När du kommer ut? Det blir nog livstids fängelse för dig, du har brytit mot 3 lagar" säger polisen och de tar in honom. Vi tittar efter honom sen tittar jag på Jessicka och hennes mamma "Har du någonstans att bo?" frågar hennes mamma. Jag skakar på huvudet "Jag dog för 15 år sen så jag är rätt säker på att mina föräldrar är döda eller så lever de än. Och om de skulle leva så skulle det bara skrämma dem om jag kom tillbaka" säger jag och tittar på henne. Hon nickar långsamt "Jag förstår men skulle du vilja bo med oss?" frågar hon. Jag tittar på henne och Jessicka "Får jag det?" säger jag förvånat. Hon nickar "Ja det får du" säger hon och ler. Jag ler "Tack så mycket" säger jag. Jessicka ler och kramar mig, jag kramar tillbaka och vi går hem till dem. Jessicka tar mig till hennes rum och sätter ner mig på sängen. "Jag är snart tillbaka" säger hon och försvinner ut i sitt badrum och kommer efter en stund tillbaka med bomullstussar och en flaska med någon vätska. "Det här kan göra lite ont" säger hon och häller lite på bomullstussarna. Jag börjar skaka och tittar på henne och hoppar iväg en bit i sängen då detta påminner så mycket om alla prover jag fick genomgå i Sebastians labb. "Lugn Yohio" säger hon och går mot mig. Jag skakar med tårar "Skada mig inte" säger jag och skakar. Hon kramar mig och smeker mig på ryggen "Sshhh lugn, lugn" säger hon och kramar mig. Jag lugnar ner mig efter en stund och tittar sen på henne "Jag ska bara tvätta dina sår" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne och nickar sakta "Okej" säger jag. Hon nickar och tvättar lite försiktigt och efter en stund är hon klar. Vi ligger sen på sängen och myser och pratar. Det känns så skönt att få bo i en riktig familj nu och jag känner mig äntligen älskad och jag känner mig som en riktig människa. 

Så det var sista avsnittet av Nikkó :)

Hoppas ni gillade denna novell :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 9 av Nikkó

Hoppas ni gillar den :)

Jag har varit inne i mitt rum i mer en 1 vecka nu. Jag vägrar gå ut till Sebastian igen, de enda gångerna jag går ut är när jag vet att Sebastian inte är hemma.

(ser ut som på bilden)

Jag ligger i sängen och stirrar upp i taket och jag känner hur jag börjar bli hungrigare. Jag sätter mig långsamt upp i sängen och tittar mot dörren sen springer jag mot fönstret *Bra, hans bil är inte hemma* tänker jag och går sen mot dörren och öppnar den och tittar mig omkring. Jag ser inte Sebastian någonstans så jag smiter ner i köket och gör mat och sätter mig sen ner och äter. När jag ätit upp diskar jag undan allt och gör mig sen lite tea, jag går omkring i lägenheten och dricker och tittar omkring. Jag tittar sen ut igenom fönstret men märker inte att Sebastian kommit hem. "Jag trodde aldrig du skulle komma ut" säger han och skrattar. Jag vänder mig om och stirrar på honom "låt mig va" fräser jag och dricker mitt tea. Han skrattar "Seså, va inte så sur" säger han och går mot mig. Jag går undan "Jag sa låt mig va, du äger inte mig" säger jag och tittar på honom. Han skrattar och tittar på mig "Såklart jag gör" skrattar han sen tar han mig till sitt labb och sätter mig ner. "Jag vill inte göra några tester" säger jag argt. Han svarar inte och kommer sen med en spruta "Det här kan kännas lite" säger han och skrattar lite. Jag ställer mig upp och ska springa mot övervåningen men han stoppar mig "Spring inte iväg nu" säger han. "Jo det ska jag, du äger inte mig" säger jag argt och försöker slita mig loss. Han skrattar och håller ett stadigt grep och försöker sticka mig med sprutan. "Jag sa sluta" skriker jag och sparkar honom på benen och försöker få honom att släppa mig. Han tappar sprutan och tittar sen ilskett på mig och slår mig och jag faller till marken och faller ner på knän. Han stallar sig bakom mig och tar ett hårt grepp om håret på min nacke och lyfter upp mitt huvud. Jag skriker "Släpp mig" skriker jag. Han ställer mig upp och släpper och tittar på mig och ger mig en hård örfil och jag kvider till. Han hämtar sen sprutan igen och jag springer upp till övervåningen han springer efter och jag backar "sluta jag vill inte" säger jag. Han lyssnar inte utan fortsätter gå mot mig och jag hamnar mot väggen och jag har ingenstans att fly. Jag vänder mig om och ser då min tea kopp stå bredvid mig. "Du har ingenstans att fly, och sluta springa iväg nu" säger han. Jag tittar på honom "Jag hatar dig och du äger inte mig" skriker jag och kastar teat på honom och han backar och håller händerna för ansiktet och skriker. Jag springer mot dörren och springer ut "Kom tillbaka! Jag kommer hitta dig och då är det inte kul för dig!" skriker Sebastian. Jag springer och springer så fort mina ben orkar bära mig. Jag springer sen in i någon och vi faller till marken. "förlåt mig, jag såg inte dig" säger jag och hjälper henne upp och ser då att det är Jessicka. "Jessicka?" säger jag och tittar på henne. "Yohio?" säger hon och tittar på mig. "Vad gör du här ute?" frågar hon sen. Jag tittar ner och hon ser mina sår "Åh nej, kom här. Nu ska du bo hos mig" säger hon och tar mig hem till sig.

Så det var avsnitt 9 av Nikkó

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 8 av Nikkó^^

Hoppas ni gillar den :)

Jag vaknar nästa morgon och ser att jag ligger i sängen, jag sätter mig upp i sängen *Det var nog säkert en dröm bara, en riktigt hemsk dröm* tänker jag och går mot garderoben och klär på mig.

(ser ut som på bilden)

Jag ska sen sminka mig och fixa håret men ser då hur röd jag är på min ena kind och att jag har ett litet sår på ena mungipan. *Det var alltså ingen dröm* tänker jag och suckar ledsamt men fixar håret och sminket. Jag ska sen ner till köket och ser då hur Sebastian fixar med saker och mins då vad han sa dagen innan. *Jag är inget experiment, jag tänker inte följa med* tänker jag och går in i köket och gör tea. Sebastain kommer sen in "Är du redo för våran tripp?" frågar han. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "jag ska inte med, jag är inget experiment" säger jag surt. Han suckar och går mot mig "Jag skapade dig och du ska med" säger han. Jag skakar på huvudet "Du äger inte mig" säger jag surt. "Du bor hos mig, och jag väkte dig" säger han bara. Jag stirrar på honom och går mot mitt rum och låser dörren och sätter mig på sängen. Jag dricker upp mitt tea och ställer koppen på nattduksbordet *Vad ska jag göra? Ja, jag ringer Jessicka* tänker jag och tar fram mobilen och ska precis ringa men då börjar Sebastian banga på dörren. "Öppna, vi ska åka nu" säger han. "Jag ska inte med" säger jag surt. "Jo det ska du, jag ska bara visa upp dig" säger han. "Jag är inte ditt jävla experiment och jag skiter i om det går dåligt för dig" säger jag surt. Då sparkar han in dörren och tar upp mig och trycker upp mig mot väggen. Jag skakar och tittar på honom "Du ska med, du är mitt experiment. Du är min" säger han argt och tittar på mig. Jag skakar och tittar på honom med tårar "Jag är inte din jävla docka som du kan hålla på med" säger jag och tittar på honom. Han svarar inte utan tar tag i min arm och tar mig till bilen och trycker in mig och åker iväg. När vi kommer fram är vi de sista som kommit, när vi går fram så trycker han in mig mot väggen "Bråka inte och lyssna på mig nu, okej?" säger han argt och blänger på mig. Jag nickar med tårar "Okej" säger jag tyst med tårar. Han nickar men ger mig en örfil och går in, jag tittar ner och följer sakta efter. Vi kommer in i en stor lokal med massa folk, jag tittar mig omkring. *Jag är nog den enda levande varelsen* tänker jag men ser sen en liten hamster i en bur. Jag går mot den och ser ingen där och jag plockar upp hamstern "Hej lilla, det är visst bara du och jag här som har det dåligt" säger jag och klappar den. "Använder någon här dig också mot din egen vilja?" säger jag sen och tittar på den. Jag står en stund och gosar med den men sen hör jag någon ropa på mig. "Hey, vad gör du?" ropar en man med brunt kort hår och går mot mig. Jag tittar på honom "hur kan du skada en stackars liten hamster bara för tester?" säger jag och stirrar på honom. Han stirrar på mig "Det är bara en hamster" säger han och skrattar. Jag backar och håller den närmare mig, efter en stund hör Sebastian vårt gräl och tar hamstern och ger den till mannen och håller mig sen med hårt grepp. "Försök hålla koll på din son" säger mannen. Sebastian skrattar "Han är inte min son, han är mitt experiment" säger han. Mannen stirrar på honom "Man får inte experimentera på folk" säger han förvånat. "Jag vet, men jag väckte honom från de döda" skrattar han. Mannen tittar på honom "Va? Det kan man inte" säger han förvånat. "Dra upp ena tröjärmen" säger Sebastian och tittar på mig. Jag blänger på honom "Jag vill inte" säger jag. "Gör det" väser han. Jag drar upp ena tröjärmen och mannen stirrar på min bleka och livlösa hud. "Hur är detta möjligt?" säger han häppet. Sebastian flinar "Det får du snart veta, jag är Sebastian förresten" säger han och tar fram handen. "Jag är Erik" säger mannen och de skakar hand med varandra sen tittar Erik på mig "Har du något namn?" skrattar han. "Jag är Yohio" väser jag. Han skrattar och går sen iväg med de andra mot scenen, Sebastian tar tag i min arm och släpar med mig. Efter långa visningar blir det vår tur och han släpar upp mig trots att jag stretar imot. Han pratar länge sen tar han fram mig "Och nu kommer jag fram till jag vill säga, jag har väkt honom från de döda" säger han och pekar på mig. Vetenskapsmännen blir shockade och börjar mumla med varandra. Sebastian börjar sen visa hur han gjorde och visar andra tester trots att jag stretar imot. "Jag vill inte, sluta" skriker jag och försöker komma loss från hans grepp men han lyssnar inte. Efter ett tag blir vi klara och ska hem men många vill prata med honom och titta på mig. "Släpp mig" säger jag och puttar undan dem. Sebastian suckar och tar hem mig och när vi kommer hem går han in i köket och gör kaffe och stirrar sen på mig. "Vilken del av bråka inte och lyssna på mig förstod du inte?" säger han och tittar argt på mig. Jag tittar på honom "Jag sa att jag inte ville följa med, och du har ingen rätt att behandla mig såhär" säger jag och tittar på honom. Han suckar surt och dricker sitt kaffe. Jag stirrar på honom "Jag är inget experiment" säger jag surt. Han går mot mig "Jag väkte dig till liv, och du bor hos mig" säger han. Jag tittar på honom "Men du sa ju när du väkte mig till liv att jag var.....som en son för dig" säger jag tyst och tittar på honom. Han skrattar "Och?" säger han och dricker sitt kaffe. Jag får tårar i ögonen "Var det en lögn?" säger jag med tårar. Han skrattar "Hur skulle jag annars få dig att våga lita på mig?" skrattar han. Jag tittar på honom med tårar och han smeker min kind "Du är bara en docka och du är min" säger han och skrattar. Jag slår bort hans hand och stirrar på honom "Du är ond och jag hatar dig" säger jag med tårar och springer in på mitt rum och låser dörren. Jag tittar mig omkring och börjar gråta och slänger mig på sängen och begraver huvudet i kudden och gråter.

Det var del 8 av Nikkó^^

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen