Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 7 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar den^^ 

Timmara går och jag sitter fortfarande kvar i labet där Sebastian lämnade mig "Snälla släpp mig, jag är ledsen för det jag gjorde" gråter jag men får inget svar. "Snälla förlåt mig Sebastian, jag vet inte vad som flög i mig" gråter jag. Jag försöker ta mig loss men det är lönlöst. Jag sitter och gråter och hoppas att han ska komma in och ta loss mig men han kommer aldrig. Jag sitter och gråter och skriker och försöker komma loss efter en stund kommer han in och tar tag i min käke "Sluta skrika!" säger han argt och tittar på mig. Jag skakar och gråter och tittar på honom "Snälla låt mig gå, jag menade inte att slå dig. Förlåt mig" gråter jag och tittar på honom. "Så sa du sist också då du slog mig" säger han argt och tittar på mig. "Men det var en olyckshändlse, jag svär" säger jag och gråter. Han suckar argt och släpper min käke, jag fortsätter gråta och tittar ner. "Snälla sluta" säger han argt och suckar. Jag slutar inte utan fortsätter, jag är så rädd och ledsen och vet inte vad jag ska göra. "Jag sa sluta!" skriker han argt och slår mig så jag faller åt sidan och ner på marken och jag kvider till och gråter. Han tar upp stolen igen och tittar på mig, jag är sårig på sidan av ansiktet som träffade golvet och jag blöder lite på ena mungipan. "Jag ska gå och göra några ärenden nu" säger han och tittar på mig. Jag nickar och gråter tyst och skakar av rädsla "Snälla släpp mig" säger jag och skakar. Han svarar inte och går ut ur labbet och går iväg på sitt ärende. Jag tittar ner och gråter och efter ett tag hör jag hur ytterdörren öppnas och stängs. "Sir?" säger jag och gråter tyst. Ingen svarar men efter en stund kommer någon in i labbet och tänder fler lampor "Yohio?" säger en röst förfärat. Jag tittar upp och ser Jessicka "Jessicka?" säger jag och gråter tyst och tittar på henne. Hon stirrar skräckslaget på mig och springer fram till mig "Vad har hänt?" säger hon oroligt. Jag tittar på henne och börjar gråta igen och tittar ner. Hon tittar på mig och får mig att titta på henne "Säg vad som har hänt, snälla Yohio" säger hon oroligt. Jag nickar och lugnar ner mig lite och berättar snyftandes om vad som hänt. Hon stirrar på mig "Varför gör han så?" säger hon förvånat. "Jag vet inte" säger jag gråtandes och tittar ner. "Oroa dig inte, jag ska ta loss dig" säger hon och ställer sig bakom mig för att ta loss repen men då kommer Sebastian in i labbet. "Jessicka, vad har jag sagt om att gå in i labbet utan min tillåtelse?" säger han och tittar på henne. "Jag vet, men jag tänkte bara gå in och städa lite men hittade nu Yohio såhär. Varför skadar du honom?" säger hon och ställer sig upp. "Det har inte du med att göra" säger han och tittar på henne. "Jo det har jag visst, han är min bästa vän" säger hon och stirrar ilskett på honom. Han suckar och tittar på henne "Han är lika mycket människa som du och jag" säger hon argt och tittar på Sebastian. Han tittar på henne "Ja men han behöver lära sig hur man uppför sig" fräser han och tittar på henne sen på mig. "Det var en olycka, jag menade inte att skada dig" gråter jag och tittar på honom. Han stirrar på mig utan att säga något, Jessicka stirrar argt på honom. "Ta loss honom" säger hon. "Gå" säger han och suckar. Hon ska precis säga något men han avbryter henne "Bara gå" säger han och viftar iväg henne. Hon stirrar på honom och tittar sen på mig men går ut ur labbet och lämnar ledsamt huset. Jag tittar ner skakandes och hör sen ett skrapande ljud och ser Sebastian sitta framför mig på en pall. Jag tittar gråtandes upp på honom "Snälla förlåt mig, jag menade aldrig att skada dig. Jag lovar" snyftar jag. Han suckar och tar fram en bommuls tuss och börjar tvätta mina sår. "Jag förlåter dig" säger han och fortsätter tvätta mina sår. Jag nickar och tittar på honom "Men vi ska iväg på en liten tripp imorgon du och jag" säger han sen. "Ska vi? Vart då?" säger jag och tittar på honom. Han nickar och flinar "Vi ska till mitt jobb och till de andra vetenskapsmännen på en uppvisning." säger han. "Vad ska vi göra där?" säger jag förvånat. "Jo jag ska visa upp dig som mitt experiment" säger han. Jag stirrar på honom "Jag är inte ditt experiment och jag vill inte visas upp. Jag vill inte det, jag vill vara en normal tonåring" säger jag och börjar skaka igen. "Du kommer inte skadas, jag ska bara prata om det jag kommit fram till när jag gjort alla tester och berätta hur jag lyckades väcka dig till liv" säger han och tittar på mig. "lovar du?" frågar jag. "Jag lovar" säger han och nickar. 

Så det var avsnitt 7 av Nikkó

Hoppas ni gillar den ^^

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer del 6 av Nikkó :)

Hoppas ni gillar den ^^ 

Jag vaknar nästa dag och tänker på allt jag fick reda på igår. Jag kliver upp ur sängen och går mot garderoben och tar på mig kläder och fixar sen mitt hår och smink och tittar mig i spegeln. 

(ser ut som på bilden)

Jag suckar och tittar på mig själv "Jag ser ju inte mänsklig ut alls" säger jag tyst och ledsamt och går sen ner till köket och gör tea och en macka och sätter mig vid bordet och äter sakta. Efter en stund kommer Sebastian in och gör kaffe "Godmorgon Yohio, sovit gott?" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Godmorgon, jo jag sov väl gott" säger jag lite tyst och äter upp min macka och dricker sen mitt tea. Han nickar och sätter sig framför mig och dricker sitt kaffe, vi sitter tysta en stund sen tittar jag på honom. "Du sa att jag var där i 15 år va?" säger jag och tittar på honom och dricker mitt tea. Han nickar "Ja hurså?" frågar han och dricker sitt kaffe. "Jo jag är ju med dig så mycket och du lär mig saker så jag undrar hur kunde jag vara i skogen så länge utan att min kropp förstördes?" frågar jag och dricker mitt tea. Han ställer sig upp och dricker sitt kaffe och tar med mig till labbet och han ställer sig vid bordet och börjar ta fram massa papper och tidningar. Han håller sen i några papper och tittar på mig "Här är papper från när man undersökte dig" börjar han och tar en klunk av sitt kaffe. Jag nickar och dricker mitt tea och fortsätter lyssna. "Jo din kropp låg på ett ganska så kallt ställe i skogen och konstigt nog så när man hittade dig så lågt det ett lager med is på dig så att det hade bevarat kroppen. Och man kunde konstatera att isen var 15 år gammal och det märkliga är att man hittade ingen nyare is så den måste ha varit kvar där med över sommaren. Vilket är väldigt märkligt" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Låter som om någon ville bevara mig" säger jag och ler lite. Han tittar på mig "Ja jo men det måste vara något annat för jag tror inte på såna där gudar och allt vad det nu är. Det finns inga vetenskapliga bevis på att han finns" säger han. Jag skrattar lite tyst "Vad var det annars då?" säger jag tyst för mig själv och ler. Jag sitter en stund senare och går igenom alla tidningar om mitt försvinnande. Efter några timmar kommer Sebastian in "Sitter du fortfarande kvar här och läser?" säger han och tittar på mig. Jag nickar och tittar på honom och dricker tea "Men sir?" säger jag och tittar på honom. "Ja vad är det Yohio?" frågar han och sätter sig på en pall bredvid mig. Jag dricker lite och tittar på honom "Jo kan du fixa mig?" frågar jag. "hur menar du?" frågar han och tittar på mig. "Jo göra så jag blir......som alla andra" säger jag lite tyst och tittar på honom. Han suckar och tittar på mig "Du är ju som alla andra" säger han och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "det är jag inte alls, min kropp är full av sur och blek och kall. Mitt hjärta slår sakta och jag ser inte levande ut" säger jag och tittar ledsamt på honom. Han suckar och nickar "Det må stämma men du har en kropp som vi andra." börjar han och tittar på mig. "Du har händer" säger han och tar mina händer och tittar på mig. Jag tittar på våra händer sen på honom "Och vad känner du nu?" säger han och tar min hand och sätter det på mitt bröst. Jag tittar på honom "Mitt. Hjärta?" säger jag och tittar på honom. Han ler och nickar och sätter sen min hand på hans bröst "Och vad känner du nu?" säger han och ler. "Ditt hjärta" säger jag. Han nickar "Du är precis som oss andra, du är inte ett dugg annorlunda" säger han och ler. Jag ler och tittar på honom "Tack sir" säger jag och ler. Han ler och nickar och smeker mig på huvudet "Tänk inte så mycket på dit utseende" säger han och ler. Jag nickar "Jag ska försöka" säger jag. Sen tänker jag en stund "Men om jag inte är så annorlunda från de andra så kan jag väl......gå ut till de andra?" säger jag och ler. Han suckar och skakar på huvudet "De är inte redo än" säger han. "Redo för vad? Du sa ju nyss att jag inte är annorlunda" säger jag och tittar på honom. Han suckar och nickar "jo jag vet men..." börjar han men jag avbryter honom. "Du sa allt det där bara för att göra mig glad eller hur?" börjar jag och ställer mig upp. "Yohio lyssna det är inte som du tror" säger han och ställer sig upp. "Jo det är det visst, du tycker jag är läskig och ful som de andra" säger jag och börjar gråta. "Nej det gör jag inte alls, jag vill bara beskydda dig" säger han och går mot mig för att lugna ner mig. Jag gråter och slänger muggen i golvet så den går sönder. "Yohio nu lugnar du ner dig" säger han och håller om mig. Jag skriker och gråter "Släpp mig!" skriker jag och försöker slita mig ur hans grepp. "Sshh, lugna dig Yohio" säger han och håller om mig och försöker låta lugn. "Jag vill inte lugna mig!" skriker jag och gråter och puttar undan honom. Han tittar på mig "Det är inte som du säger du vet ju det, du måste bara lugna dig så jag kan förklara varför jag säger såhär" säger han lugnt och går mot mig för att lugna ner mig. "Jag vet precis varför du säger så" skriker jag och gråter. Han går mot mig "Kom inte hit" gråter jag. Han ställer sig framför mig för att krama mig men jag tittar på honom och gråter "Jag sa kom inte hit" skriker jag och gråter och drämmer till honom hårt på kinden och smällen ekar i rummet. Han blir röd på kinden och håller handen på kinden där jag drämde till honom, jag andas snabbt och tittar ner och tittar sen på honom och har lugnat ner. Jag inser då vad jag gjort och ångrar det "Åh sir, förlåt mig. Jag vet inte vad som flög i mig, jag....." börjar och skakar i kroppen och tittar på honom och tårarna kommer igen. Han tittar ilskett på mig "Det här var droppen" säger han och ger mig en örfil med och jag faller till marken. Jag gråter tyst och tittar ner och sätter mig på knän "Förlåt mig, jag menade inte sir......" säger jag och börjar gråta igen. Han tar tag i mig och sätter mig på stolen och binder fast mig igen "Snälla förlåt mig, jag menade inte sir. Snälla" gråter jag och skakar och tittar på honom. Han tittar på mig ilskett och spänner åt hårdare och jag kvider till. "Nu får du stanna här och tänka på vad du gjort" säger han och går mot dörren. "Snälla lämna mig inte här. Jag är ledsen" säger jag och gråter. Han lyssnar inte och trycker på en knapp och lämnar rummet. Jag gråter och tittar ner med händerna fastbundna bakom stolen med ett repp och ett bälte runt kroppen. "Jag vill inte känna mig som något monster..." säger jag tyst och gråter och en tår faller ner på mitt knä. 

Så det var avsnitt 6 av Nikkó 

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 5 av Nikkó

Hoppas ni gillar den^^

Jag går omkring i huset utan att ha något att göra, jag suckar och lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. *Vad ska jag göra?* tänker jag.

(ser ut som på bilden)

Jag kommer inte på något sen ligger jag och tänker på allt som hänt. *Men varför väkte han mig? Jag minns inte mycket från mitt liv men jag vet att jag inte har sett honom förut så han känner ju inte mig så* tänker jag och sätter mig upp. Jag går ner och letar efter Sebastian "Sir?" ropar jag. Inget svar, jag ropar igen och hittar sen honom i vardagsrummet. "Sir?" säger jag och tittar på honom. Han tittar upp från sina papper "Ja vad är det?" frågar han. "Jo, jag har några frågor jag vill ha svar på" säger jag och tittar på honom. Han nickar "Visst, jag ska bara fixa något att dricka. Vill du ha något?" säger han och ställer sig upp. "Tea blir bra" säger jag och tittar på honom. Han nickar och går in i köket, jag sätter mig ner i soffan och tittar mig omkring. Efter ett tag kommer han tillbaka och ger mig tea. Jag tackar och tar koppen och tittar ner, han sätter sig ner igen och tittar på mig "Nå, vad ville du veta?" frågar han och dricker sitt kaffe. Jag dricker mitt tea sakta och tittar ner sen på honom "Varför väkte du mig?" frågar jag. Han tar en klunk av sitt kaffe och tittar på mig "Jo som du vet så är jag en vetenskaps man, och för flera år sen så hittade jag en bok om en man som hade återväkt en man från de döda" börjar han och dricker sitt kaffe. Jag tittar på honom "menar du boken du gav mig? Frankenstain?" säger jag och dricker mitt tea. Han nickar och dricker sitt kaffe "Men det är ju en saga, det är ingen verklig händelse" säger jag och tittar på honom undrande. Han nickar och dricker sitt kaffe "Jo jag vet men jag började forska i det där och tänkte att hans metoder måste ändå stämma så jag tog med mig det till de andra men de bara skrattade åt mig och kallade mig galen. Så jag ville visa dem att de hade fel, så jag försökte 2 gånger men mislykades. Jag försökte som han gjorde genom att ta olika kroppsdelar men sen hittade jag dig och försökte utan att byta delar och jag lyckades" säger han. Jag nickar men blir sen förvånad "Hitta mig? och hur skulle du få lov att gräva upp folk från de döda?" frågar jag förvånat och dricker mitt tea. Han suckar "Jo jag har inte lov att gräva upp folk men dig hittade jag i skogen." säger han och tittar på mig. Jag sätter nästan mitt tea i halsne "I skogen? Men jag trode att jag dog av en sjukdom" säger jag förvånat. Han suckar "Kom med här" säger han och tar mig till labbet. Han tar fram massor med gamla tidningar och papper "Jo du anmäldes som försvunnen för 15 år sen och man letade efter dig men du hittades aldrig. Åren gick och man fick tillslut ge upp och säga att du hade dött, man letade vidare men din kropp hittades aldrig." säger han och tar sen en paus. "Men sen i år så hittade man dig och konstigt nog så var du helt impakt som du är nu och man gjorde en utredning och kunde konstatera att du vart mördad" säger han och suckar. Jag tittar skräckslaget på honom "Mördad?" säger jag skräckslaget. Han nickar långsamt och lägger undan alla papper och går sen till mig "Kan du ta av dig tröjan?" säger han. Jag ställer undan min tea kopp och tar av mig tröjan, han tar mig till en stor spegel så jag kan se hela mig. Jag stirrar och ser en hel del ärr och sen ser jag ett större sår på bröstet vid hjärtat som jag inte har sett förut. Jag tar handen på det och känner på det och tittar sen på Sebastian. "Varför gjorde personen så? Hittade man personen sen?" säger jag ledsamt. Han nickar "Man hittade mördaren sen och han är fortfarande innne." säger han och tittar på mig. Jag nickar och tar på mig tröjan men får sen ett starkt minne från den kvällen och jag faller mot golvet.

Minne från kvällen då han vart mördad

Jag hör hur personen springer efter mig. Jag springer och springer så fort mina ben orkar bära mig, hjärtat slår snabbt och är nästan i halsgroppen och jag andas snabbt. Jag springer och kommer sen mot en slutning och jag ramlar och rullar ner för den. Jag får några sår och faller mot marken. Jag försöker ställa mig snabbt upp men han hinner ifatt mig och drar ner mig till marken och sätter sig på mig. "Vad vill du mig? Släpp mig!" skriker jag med gråten i halsen. Han bara skrattar och tafsar på mig "Släpp mig, låt mig va!" gråter jag och försöker slå till honom men det är lönlöst han är för stark. Jag stretar imot och skriker på hjälp men hör inget svar. Han sätter ena handen för min mun och fortsätter och tittar sen in i mina ögon. Jag gråter och tittar på honom och känner sen hur det hugger till i bröstet. Jag skriker till och gråter men det dämpas av att han håller ena handen för min mun. Allt blir sen svart och efter en stund vaknar jag upp och jag är kvar i skogen men mannen är borta. Jag ser att det är natt och jag försöker resa mig upp men jag är för svag. Mitt hjärta slår saktare och saktare och det blir svårare att andas. *Varför hände det här mig? Kan ingen rädda mig?* tänker jag och tittar sen upp på stjärnorna. Jag suckar "Jag kommer sakna er där hemma" säger jag tyst och tittar på stjärnorna. Jag börjar hosta och hjärtt slår saktare och saktare tils det stannar och jag sluter mina ögon.....

Nutiden

"Yohio? Yohio! Vakna!" ropar Sebastian och skakar mig. Jag vaknar upp och tittar på honom "Vad hände?" säger jag trött och tittar på honom. "Du svimmade och har varit borta länge" säger han oroligt. Jag nickar långsamt och tittar på honom. Jag berättar sen minnet jag fick och han nickar långsamt och tittar på mig. Jag suckar sen och stirrar på taket "Varför mig?" säger jag tyst. Han rycker på axlarna "Jag vet inte, men allt jag vet är att det var en väldigt sjuk man" säger han och stryker mig på huvudet. Jag nickar långsamt och sätter mig sen upp och tar mitt tea och går till mitt rum och sätter mig på fönsterbrädan och tittar ut och dricker mitt tea. 

Så det var avsnitt 5 av Nikkó

Hoppas ni gillar den^^

Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 4 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet :)

Det har gått flera veckor och jag är fortfarande ledsen över det som hände men.........

Jag kan inte sluta lockas av världen utanför mitt fönster, jag måste ut igen. Även om jag så reskerar livet för......jag är ju redan död, eller hur? 

(Ser ut som på bilden)

Jag tittar mig omkring och går sakta mot ytterdörren och lägger handen på dörrhandtaget när jag sen hör någon harkla sig. Jag rycker till och vänder mig om och ser Sebastian "Vart tror du att du är påväg?" säger han och tittar på mig. "Jag ville bara...." börjar jag men han avbryter mig "Hur många gånger ska jag säga det? Du får inte gå ut" säger han och suckar. "Men du fattar ju inte hur det känns att inte få vara en del av dem. Jag vill inte vara annorlunda!" säger jag ledsamt och tittar på honom. Han suckar "Du får ändå inte gå ut" säger han. Jag backar mot dörren "Ska jag behöva bli arg?" säger han och stirrar på mig. "Jag vill inte stanna här inne och vara dit jävla experiment!" säger jag och försöker öppna dörren. Han suckar och stänger dörren och håller hårt runt mina armar. "Släpp mig, jag vill inte!" skriker jag och slår på hans bröst. Han suckar och tittar på mig "Lugna dig" säger han. Jag skriker och fortsätter, jag tänker inte lugna mig. Det är han som ska låta mig komma ut. Han tar mig sen in på sitt labb och sätter mig på en stol och binder fast mig "Vad gör du? Släpp mig!" skriker jag och börjar bli rädd för han har aldrig varit såhär mot mig förut även om jag blivit arg, rädd eller jobbig på något sätt. Han svarar inte utan spänner åt mer och ställer sig upp "Sir? Vart ska du lämna mig inte!" skriker jag och känner tårarna komma. Han går mot dörren "Varför gör du såhär mot mig? Jag vill inte vara här, snälla förlåt mig!" skriker jag med tårar som rinner. Han trycker sen på någon knapp och lämnar rummet och stänger dörren. Jag skakar och gråter *Är det verkligen såhär alla människor är nu? Kan jag inte lita på någon?* tänker jag med tårar som rinner och jag skakar av rädsla. Men sen känner jag mig trött och jag blir tröttare och tröttare och tillslut somnar jag. Jag vaknar sen upp och ser Sebastian stå framför mig "Sebastian?" säger jag trött och tittar på honom. Han tittar på mig "Känns det bättre nu?" frågar han lugnt. Jag nickar "Snälla förlåt mig sir, jag menade inte att slå dig och skrika" säger jag och börjar skaka igen och känner tårarna komma. Han nickar "Jag förlåter dig, men lovar du att hålla dig lugn nu?" säger han och tittar på mig. Jag nickar snabbt "Jag lovar" säger jag. Han nickar och spänner loss mig och tittar sen på mig "Vad?" säger jag. Han tittar på mig och nickar sen mot bordet. Jag suckar och sätter mig på bordet och han gör massa tester och prover. "Får jag gå nu?" säger jag efter ett långt tag. "Snart" svarar han och håller på med en grej vid sitt bord. Jag suckar och väntar "Nu kan du gå" säger han efter ett tag. Jag sliter ur nålen ur min arm och sätter dit ett plåster och går sen upp ur labbet och in i köket och går tea och sätter mig i burspråket och tittar ut sen ser jag att Sebastian står bakom mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea sakta "Jag vill vara en normal tonåring, jag vill inte vara ett vandrande experiment" säger jag ledsamt och dricker mitt tea och tittar på honom.

Så det var del 4 av Nikkó

Hoppas ni gillar den^^ 

//Kawaiigirl

konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 3 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet! :)

Hon tittar på mig "Fast jag är ju med dig" säger hon och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Om Sebastian får reda på detta så är jag körd" säger jag och tittar på henne. Hon tar min hand och ställer mig upp "Jag lovar att se till att inget händer dig" säger hon och ler. Jag tittar på henne "Lovar du?" frågar jag. Hon nickar "Jag lovar" säger hon och ler. Jag nickar sakta och hon går ut med mig. Jag tittar mig omkring och solen lyser och himlen är blå "Vad vackert det är" säger jag och ler och tittar mig omkring. Hon ler och nickar och går omkrig "Ska vi gå till parken?" säger hon och ler. Jag ler och nickar och vi går till parken. Vi sätter oss på en parkbänk och tittar upp på himlen "Det var så länge sen jag kände solens strålar mot min hud" säger jag och tittar på himlen. Hon tittar på mig "Minns du något från dit tidigare liv?" frågar hon. Jag tittar på henne och rycker på axlarna "Jag minns inte så mycket mer än att jag dog för 5 eller 10 år sen i någon sjukdom tror jag det var" säger jag och tittar på henne. "Okej men varför minns du inget?" frågar hon sen. "Jag vet inte riktigt, jag tror att när man dör så blir inte ens minnen lika viktiga" säger jag och tittar på henne. Hon nickar långsamt och tittar på mig och vi sitter där i flera timmar och pratar och vi beslutar oss sen för att gå tillbaka och många tittar på mig. Vi stannar sen utanför en affär "Kan du vänta utanför? Jag ska bara köpa en grej lite snabbt" säger hon och tittar på mig. Jag nickar "Jag kan vänta" säger jag. "Bra, jag är snabbt tillbaka" säger hon och springer in. Jag tittar mig omkring och känner sen att folk börjar titta på mig mer och mer. *Kan hon inte komma snart?* tänker jag och tittar mig oroligt mot affären. Tillslut samlas massa folk runt omkring mig "Mår du bra? Du ser så blek ut" säger en kvinna och tittar på mig. Jag hinner inte svara för en annan avbryter och tar tag i min hand "Du är ju iskall och du känns aldelles slö i kroppen" säger mannen och stirrar på mig. Jag rycker åt mig min hand och tittar på dem "Det är ju han som gick omkring i skogen" säger en annan kvinna. Jag tittar på henne "Mina barn såg dig. Vad är du för något?" säger hon och stirrar på mig. Jag tittar på dem och skakar "Jag...." börjar jag och darrar på rösten. "En man väkte mig från......de döda" säger jag och tittar på dem skakandes. De stirrar på mig "Vi vill inte ha några monster här i vår stad" utbrister en man. Jag tittar på dem skräckslaget och skakar i hela kroppen och sen kommer Jessicka ut och ser allt och ställer sig framför mig "Skada honom inte, han är jättesnäll när man väl lärt känna honom" säger hon. De stirrar på henne "Man han är ju ett monster, nu gå dän" säger en man. "Nej" säger hon argt och går närmare mig. 2 män tar bort henne från mig och håller fast henne. "Släpp mig, han har inte gjort något ont!" skriker hon argt och försöker slita sig loss. De andra stirrar på mig och 2 tar tag i mig "Släpp mig, jag tänker inte skada någon" säger jag skräckslaget och försöker slita mig loss. De svarar inte utan börjar slå mig och efter ett tag knuffar de ner mig i marken. Jag faller ner mot marken med ett stön och tittar upp på dem gråtandes "Nu ut härifrån" säger de och börjar jaga mig. Jag springer allt vad mina ben orkar och tillslut kommer jag ut från stan och mot skogen. Jag fortsätter springa tills jag inte hör de längre och jag tittar mig omkring. Jag skakar och gråter "Jag gjorde ingenting" snyftar jag och tittar ner och börjar gå. TIllslut ser jag en damm och tittar ner i den och ser mitt ansikte "De kanske har rätt, jag kanske är ett monster" säger jag och snyftar och börjar gråta. Jag sitter där länge och gråter och efter ett tag torkar jag bort mina tårar och ställer mig upp och fortsätter gå. Tillslut kommer jag ut på en väg och fortsätter gå men sen kommer en bil och jag ser den inte förns den är riktigt nära och den bromsar mitt framför mig. Jag stannar och stirrar på den och föraren kliver ut "Mår du bra?" säger han oroligt och stannar sen och stirrar på mig. "Yohio?" säger han och tittar på mig. Jag stelnar till "Sebastian?" säger jag. Han kramar mig hårt "Yohio vad gör du ända här ute?" säger han oroligt. "Jag...jag...." börjar jag men brister sen ut i gråt. "Vad är det Yohio?" säger han oroligt. Jag tittar på honom "Jessicka kom för att hämta sin väska och undrade sen varför jag ser ut som jag gör och jag berätade då och sen så......" säger jag och tittar ner. "Sen så vad?" säger han och tittar på mig. "Hon frågade om jag ville med ut och jag sa.....ja och följde med ut och sen såg folk mig och vart rädda och de säger att jag är ett monster. De slog mig och jagade ut mig från stan" säger jag och tittar ner. Han suckar "Du bröt mot min lag" säger han strängt och tittar på mig. "Förlåt mig sir" säger jag och skakar. "Du har varit väldigt olydig idag och du utsatte dig själv för fara. Du ser vad som hände" säger han strängt. "Förlåt mig sir" säger jag ledsamt. Han suckar och tar in mig i bilen och kör oss hem. När vi kommer in tittar han på mig "In på ditt rum nu" säger han. Jag tittar på honom ledsamt och går in på mitt rum och lägger mig på sängen och tittar på taket "Jag ville bara ha kul och se världen. Men den är inte lika vacker som jag trodde" säger jag ledsamt och vänder mig om och gråter mig själv till sömn. 

Så det var avsnitt 3 av Nikkó 

Hoppas ni gillar detta avsnitt :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet^^

Jag ligger på sängen och suckar och tittar upp i taket. Det har gått flera veckor och jag får fortfarande inte gå ut, jag suckar och går ner "Sebastian?" ropar jag men han svarar inte. Jag går in i köket och det ligger en lapp på bordet, jag tar upp den och läser den "Hej Yohio. Jag är bortrest idag på ett möte och kan komma hem runt 22:00 ikväll. Det finns mat hema så du klarar dig och ring mig om det är något. Och kom ihåg, lämna INTE huset. Hälsningar Sebastian" Jag suckar och lägger undan lappen "Vad ska jag göra en hel dag då om jag inte får gå ut?" säger jag för mig själv och tittar mig omkring. Jag suckar och gör tea och sätter mig sen i burspråket i fönstret och tittar ut och dricker mitt tea. Det är svårt att vänja kroppen vid att äta och dricka igen efter att ha varit död så länge. Jag suckar och dricker sakta mitt tea och tittar ut, solen skiner och barn springer omkring och leker och en del är ute och går. *Varför måste jag vara här inne? Varför kan inte jag få vara en del av dem?* tänker jag ledsamt och dricker mitt tea. Men sen efter en stund hör jag hur det knackar på dörren *Vem kan det vara?* tänker jag och ställer ner tea koppen på bordet och går mot dörren och öppnar bara en liten springa. "Vem där?" frågar jag. "Det är jag, Jessicka. Kan jag få prata med Sebastian?" frågar hon. "Han är inte hemma nu. Han är bortrest" svarar jag. "Åh, men kan jag få komma in? Jag måste hämta en grej" säger hon. "Jag vet inte, jag får inte släppa in folk utan Sebastians tillstånd. Och jag kommer nog bara skrämma dig" säger jag ledsamt. "Jag ska bara hemta en grej jag glömde när jag var här. Jag brukar komma och städa åt honom" säger hon. Jag blir tyst och tänker en stund *Det är nog hon då som kommer så ofta utan att jag får se det* tänker jag. "Okej" svarar jag och öppnar dörren men drar snabbt luggen framför mitt ansikte och tittar ner. Hon går in och går omkring och hittar tillslut sin väska. "Men dig har jag inte sett förut, vad heter du?" frågar hon och tittar på mig. "Jag heter Yohio" svarar jag och tittar ner. Hon nickar och tittar sen på mig "Är något fel? Du ser så ledsen ut" säger hon och tittar på mig. "Det är inget, jag mår bra" svarar jag och tittar ner. "Kan inte jag få se dit ansikte?" säger hon och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag vill inte skrämma dig" svarar jag. Hon skrattar lite tyst och går mot mig och lyfter upp min haka och tar sakta bort min lugg. Jag tittar på henne och ser sen hur hon backar "Vad är du?" säger hon skräckslaget. Jag skakar och får tårar "Jag sa ju att jag skulle skrämma dig" säger jag och skakar med tårar. Hon tittar på mig länge "Vad. är. du?" frågar hon sen igen efter en stund. Jag tittar upp på henne "Det är en ganska så lång historia" svarar jag ledsamt. Hon tittar på mig "Gå in i vardagrsrummet. Jag gör tea åt oss" säger hon och försvinner in i köket. Jag går in i vardagrsummet och sätter mig på soffan och tittar ner. Efter en stund så kommer hon tillbaka och sätter sig bredvid mig och ger mig tea "Så berätta nu" säger hon lugnt. Jag tar tea koppen och suckar och tittar ner, sen tittar jag på henne. "Jo jag minns ingenting om mitt förflutna. Allt jag minns är att jag vaknade upp en kall stormig natt i Sebastians labb. Jag var kall, mitt hjärta slog sakta och jag kände sakta hur livet började komma in i mig igen" säger jag tyst och tittar på henne. Hon tittar på mig "Så han......" säger hon och jag nickar. "Han väkte upp mig från de döda, ja" svarar jag och dricker mitt tea. Hon tittar skräckslaget på mig "Så det var dig jag såg för några veckor sen i skogen?" frågar hon. Jag nickar sakta "Förlåt om jag skrämde dig" säger jag ledsamt. Hon nickar "Förlåt om jag lät så elak men jag vart bara....rädd" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och suckar och vi sitter och pratar en stund. Sen tittar hon på min arm och hand sen på mig. "Får jag?...." säger hon lite tyst. Jag nickar och vi sträcker sakta fåra händer mot varandra och tillslut möts dem. Min hud är så kall och blek men Jessicka's hud är så varm och färgglad och är full av liv. "Du är så kall" säger hon och tittar på mig. Jag skrattar lite "Så är det när man är död" säger jag och skrattar lite. Hon nickar och skrattar lite "Du är inte alls så farlig som jag trodde när jag först såg dig. Du är så snäll och trevlig" säger hon och ler. Jag rodnar och tittar på henne sen ställer hon sig upp "Har du lust att hänga med ut?" frågar hon. Jag suckar "Jag får inte gå ut för Sebastian" säger jag och tittar på henne. "Varför då?" frågar hon förvånat. "Han säger att jag kan skadas" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Vem vet vad de gör mot mig om de ser mig? Jag vet ingenting om världen och de vet inget om mig" säger jag och tittar på henne.

Så det var avsnitt 2 av Nikkó 

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell :)

Den heter Nikkó och det är japanska för Solsken 

Hoppas ni gillar den :)

Det var en mörk och kall natt, jag öppnar långsamt ögonen och tittar mig omkring. Allt jag ser är stenväggar och några faklor på väggarna och sen ser jag massa konstiga apparater. *Vart är jag? Vad är det som händer?* tänker jag. Jag känner mig kall i kroppen och trött, jag tittar sen upp och ser en man i vit rock och han har svart hår och en liten skägg stubb på hakan. "Ja, jag har lyckats!" säger han och hoppar av glädje och skriver ner något på ett papper. Jag ligger på ett träbord och är fastsbänd. "Jag har väckt upp en person till liv!" säger han glatt. Jag tittar undrande på honom *Vad menar han med det?* tänker jag. Han spänner sen loss mig "Så sätt dig upp pojk" säger han. Jag sätter mig långsamt upp och tittar mig omkring "Vart är jag? Vad är det som händer?" säger jag trött och tittar mig omkring. "Du är i mitt labb" svarar mannen och tittar på mig. Jag tittar på honom "Men jag vill inte vara här, jag vill hem" säger jag och hoppar ner från bordet och försöker springa mot dörren men han stoppar mig. "Släpp mig" säger jag och försöker slita mig ur hans grepp. Han håller ett stadigt grepp "Jag kan inte låta dig gå, du har precis vaknat upp från de döda" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och sliter mig ur hans grepp, han suckar "Låt mig titta på dig lite och se så att allt är som det ska. Okej?" säger han. Jag suckar surt "okej då" säger jag och lägger mig ner på bordet igen. Han gör massa tester och undersökningar "Allt är som det ska, men vi måste göra något åt din hud" säger han och tittar på mig. "Min hud?" säger jag och sätter mig upp och tittar på mina armar. Mina armar är aldelles bleka och fulla av sår. "Oroa dig inte, jag fixar det" svarar han och tar fram en bomullstuss och lägger någon vätska på den och börjar tvätta min hud. Sen efter ett långt tag blir han klar "Så vad heter du? Minns du det?" frågar han. Jag tittar på honom och tänker men skakar sen på huvudet "Nej, jag minns ingenting" säger jag. Han nickar "Får jag ge dig ett namn?" frågar han. Jag nickar och ler "Jag vill gärna ha ett namn" svarar jag. "Vad sägs som Yohio?" frågar han. Jag tänker en stund och nickar sen "Yohio, jag gillar det" svarar jag och ler. Han ler och tar sen upp mig till ett rum "Här kan du bo" säger han. Jag nickar och tittar mig omkring och lägger mig ner på den stora sängen och somnar ganska snabbt. Jag vaknar sen nästa morgon och ser att jag somnade med kläderna på, jag tittar sen ut igenom fönstret och bestämmer mig för att gå ut. Jag går ut ur det stora huset och går in i den stora skogen bakom huset. Jag tittar mig omkring, det var längesen jag såg en skog, jag minns knappt hur det känns när vinden rör vid huden och får håret att glida med i vinden, jag minns inte hur solens strålar får en att bli varm. Jag mins.....ingenting. Jag går långsamt och min hud är fortfarande kall, mitt hjärta slår sakta men sen stannar jag till. En bit ifrån sitter en tjej vid en damm, hon har långt brunt hår och blåa jeans och en vit t-shirt. Jag känner hur mitt svaga hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm inombords. Ska jag må såhär? Eller vänta, vad var det den här känslan hetta nu igen? Just det, kärlek. Det var sålänge sen jag kände kärlek. Jag går mot henne men råkar trampa på en gren på marken och den knakar till. Hon vänder sig om och stirrar på mig och börjar backa "Stanna där" säger hon med skakande röst. Jag tittar på henne "Jag ska inte skada dig" säger jag och går långsamt mot henne. "Stanna" säger hon igen och fortsätter backa. "Jag vill bara va din vänn" säger jag ledsamt och går mot henne. Hon stannar och tittar på mig från topp till tå och tittar sen på någon bakom mig "Hjälp mig han..." börjar hon men blir avbruten och jag känner någon lägga en hand på min axel och det är han som väkte upp mig och han heter Sebastian. "Oroa dig inte, jag tar hand om honom Jessicka" säger han. Flickan nickar och går sen iväg. Jag tittar upp på honom och han suckar "Varför gav du dig ut såhär utan att säga till mig?" frågar han. "Förlåt men jag ville så gärna ut, jag minndes ingenting av det här" säger jag och tittar på honom. Han suckar och går tillbaka med mig och sätter mig sen ner på en av köks stolarna. "Vad gjorde jag för fel? Hon stirrade på mig och backade direkt när hon såg mig" säger jag ledsamt och tittar på Sebastian medans han kokar tea. Han suckar och ställer teat framför mig "Det är inte så lätt att säga det här på ett enkelt sett men, du har ju ett speciellt utseende" säger han och suckar och ger mig en spegel. Jag tar den och tittar på mig själv, mitt blonda hår är alldeles ruffsigt och jag är blek i huden och aldelles smutsig och min hud visar inga tecken på liv. Jag suckar ledsamt och tittar ner på teat sen på Sebastian. Sebastian suckar "Jag vill inte att du ger dig ut igen. Du kan skadas" säger han. Jag fnyser "Hur då? Jag är ju redan så gott som död" säger jag och dricker lite av teat. Han suckar "Du vet ju ingenting om världen där ute och de vet ingenting om dig. Om de får syn på dig blir de rädda och vem vet vad de kan göra mot dig. Du är ju som min son nu och jag vill beskydda dig" säger han och tittar på mig. "Men jag vil ut och utforska världen. Se den igen och jag måste träffa Jessicka igen" säger jag och tittar på honom. Han skakar på huvudet "Jag förbjuder dig att gå ut" säger han. "Men...." säger jag och tittar på honom. "Inga men" säger han. Jag suckar och tittar ner. Jag står sen i mitt rum och tittar ut igenom fönstret och tittar på när Sebastian låser grinden för att gå iväg för att handla och jag står ensam kvar och får inte gå ut. 

Så det var del 1 av Nikkó

Hoppas ni kommer gilla den ^^ 

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 5 av Kindan no ai :)

Hoppas ni kommer gilla detta avsnitt ^^ 

Yohio's perspektiv

Det har gått flera veckor och jag träffar fortfarane Jenziih bakom mamma och pappas rygg. Jag sitter i mitt rum och pluggar och så hör jag hur det knackar på dörren "Det är öppet" säger jag och fortsätter plugga. In kommer mamma och pappa, jag tittar upp på dem "Vad vill ni?" frågar jag. Mamma suckar "Jo, vi vet att du träffar Jenziih bakom våra ryggar. Vi är inte så dumma som du tror" säger hon och sätter sig på sängen. Jag tittar på dem "Det har ju gått några veckor och inget har hänt så vi tänker ge er en chans" säger pappa. Jag tittar på dem "Verkligen?" säger jag. De nickar "Tack!" ler jag och kramar dem. "Låt oss bjuda hem honom på fika så kan ni få vara själva ikväll" säger mamma. Jag ler och nickar och börjar fixa mig iordning för att Jenziih ska komma över medans mamma och pappa fixar iordning fika. 

Sara's perspektiv (mamman)

"Är du säker på det här?" säger jag och tittar på Daniel (pappan) medans han häller i öl i en flaska. "Jag menar, vi borde faktiskt ge dem en chans. Han verkar ju inte så farlig som vi trott" säger jag oroligt. Han suckar och tittar på mig "Tror du verkligen jag tänker låta min son vara ihop med honom? Han har ju bytt förhållande varje vecka, jag vill inte att det ska hända Yohio" säger han och tittar på mig. Jag nickar "Jo men....de har varit ihop i en månad nu och de verkar så lyckliga" säger jag. "Och det här känns inte rätt" säger jag sen. Han suckar "Det är för hans bästa, han måste få se hur han kan va" säger han och tittar på mig.

Yohio's perspektiv

Vi sitter och äter fika och pratar "Förlåt oss för hur vi reagerade, vi borde egentligen ha varit glada för eran skull" säger mamma och tittar på oss. "Det är okej, jag förstår er. Jag har varit riktigt dålig när det kommit till kärlek men jag hittade aldrig rätt person för mig." säger jenziih och tittar på henne. Hon nickar och efter en stund så ska dem gå iväg "Jag hoppas ni får en mysig kväll ihop" säger mamma och kramar mig. Jag nickar och kramar tillbax "Jag hoppas drickan ska smaka" säger pappa sen och tittar på oss och sen går dem iväg. Jag och Jenziih sätter oss i soffan och tittar på film och myser. Ibland kramas vi bara eller pussas och har det jättemysigt. Jag går sen och hämtar dricka åt oss, själv tar jag fanta medans jenziih tar drickan som mamma och pappa köpt. "Ska du verkligen dricka den? Det luktar konstigt och den ser konstig ut" säger jag lite oroligt och tittar på honom. "Va inte så rädd Yoyo, vad skulle hända om jag dricker vanlig dricka?" säger han och tar en klunk. "Jo du har nog rätt, jag är nog bara trött" säger jag och sätter mig ner i soffan och lutar mig mot Jenziih. Han håller om mig och vi tittar på filmen. Jag ser sen att han har drickit upp allt men jag bryr mig inte utan fortsätter titta på filmen. Men jag hör sen hur han börjar bli lite konstig "Jenziih? Mår du bra?" säger jag och tittar upp på honom. "Jadå, jag är bara lite snurrig" säger han och tittar på mig. Jag nickar och han sätter mig i sitt knä och vi börjar kyssas. Men den känns så konstig, den känns inte sådär romantisk som han får till den. Något är fel, han börjar tafsa mer och tar av mig tröjan. "Jenziih" andas jag snabbt och tittar oroligt på honom. Han svarar inte utan fortsätter, jag tittar oroligt på honom när han börjar hålla på med mina byxor. "Sluta" säger jag oroligt och tittar på honom. Jag hoppas bort från honom till andra änden av soffan "Sluta Jenziih, vad är det med dig?" säger jag oroligt. "Vadå, jag trodde du gillade mig sötnos" säger han, men rösten låter ostadig och han beter sig inte alls som sig själv. "Jenziih, du är inte dig själv" säger jag oroligt och tittar på honom. Han sätter sig vid mig igen och börjar tafsa "Sluta Jenziih, jag vill inte" säger jag och börjar bli rädd. Han skrattar lite tyst och fortsätter. Jag buttar bort honom och springer till mitt rum och sätter mig på sängen skakandes *Vad är det med honom? Han betede sig inte sådär förut. Han slutade alltid förut när jag inte ville men nu.........
Mamma och pappa kanske hade rätt? Han kanske bara utnytjade mig?* tänker jag och börjar gråta. 

*Men det var någonting med den där drycken, kanske det är den. Jag hoppas det är den* tänker jag sen.

Så det var avsnitt 5 av Kindan no ai

Hoppas ni gillar den

//Kawaiitjejen