Konnichiwa! 

Här kommer del 2 av The unknown prince

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Flera år har gått sen jag hamnade i den här familjen, jag är 17 år och blir 18 i sommar. Jag har blont hår med bruna slingor och det lustiga är att de få gånger jag har sett prinsen så ser jag att vi är väldigt lika varandra. Min mamma heter Sara och pappa heter Krister. Min bror heter Anton och han är 1 år äldre än mig, när inte våra föräldrar är hemma så får han bestämma och han är inte speciellt snäll mot mig. Han brukar slå mig, vilkett mamma också gör om hon blir arg. Pappa har aldrig gjort det mot mig men han är bestämd i alla fall. 

Jag är ute på det stora fältet bredvid huset och hjälper pappa ta ner all havre, det är varmt och jobbigt. "hur går det?" ropar pappa som står en bit ifrån. "Det går bra" svarar jag. "Du får snabba på lite" ropar han sen. "Jadå" ropar jag. Efter ett tag får jag ihop till en liten hög och lägger det i säcken, sen kommer Anton springandes "Mamma bad oss gå till stan och handla" säger han. Jag nickar sen tittar jag på pappa "Följ med du, vi vart ändå klara nu" säger han. Jag nickar och tar upp påsen och vi börjar gå tillbaka hem "Ta den här när du ändå bär" skrattar Anton och lägger en till påse över den andra. Jag stönar till "Det vart för tugnt" säger jag och går sakta. Han bara skrattar och fortsätter gå. Jag kommer sen fram och lägger ner påsarna, mamma tittar ut igenom fönstret "Gå nu så vi hinner fixa maten" säger hon. "Okej" svarar jag och Anton och börjar gå ner till staden Hoshi. Efter ett tag kommer vi fram, staden har stengator och det ligger massa hus och butiker överallt. En del står och säljer frukter och allt möjligt. Jag tittar mig omkring, mamma brukar oftast handla själv eller med Anton. Jag är sällan i stan, så jag passar på att titta mig omkring då jag får schansen att gå ner. "Kom nu" säger Anton och drar mig i armen och jag följer med. Han plockar åt sig några varor och ger mig sen kassen och han betalar. Vi går sen iväg för att handla mer, "hur komer det sig att jag alltid är den som bär?" säger jag. "För att jag vill det" skrattar han. Jag suckar "du är lat" säger jag. Han bara skrattar och fortsätter gå. Sen kommer vi till en butik "Vänta här" säger han och går in. Jag suckar "Jag får aldrig följa med in" säger jag surt och står utanför och väntar. Jag ser sen hur det bildas en folkmassa en bit ifrån, *Vad händer där?* tänker jag nyfiket och tittar dit. Jag tittar sen mot butiken "Han blir nog inte så sur om jag bara går dit" säger jag tyst och ställer ner kassen och går dit. Folkmassan står och kastar mot något. Jag tittar dit och ser att de kastar frukt mot några musketörer. En drar ut sitt svärd och fångar ett äpple på det. "Wow" säger jag tyst. "Ge oss riktig frukt! Det är ruttet!" skriker folkmassan. Jag tittar mot honom, vi som bor här på landet får bara rutten frukt av kungahuset. "Så dålig är väll inte frukten?" säger musketören. Han tar en tugga av äpplet men spottar ut det tvärt. "Okej, det smakade riktigt äkligt" säger han. Han kastar iväg äpplet, "Jag ska tala med prinsen om det här" säger han. De nickar "Bra" säger de sen går de iväg. Jag står kvar och tittar på honom, han tittar på mig och rider sen iväg mot slottet. Jag känner sen en hand i håret "Aj!" skriker jag. "Jag bad dig vänta utanför butiken, inte gå hit" säger han och går. "Ja men släpp mitt hår" säger jag och släpas efter honom.

Kevin's Perspektiv

Jag går igenom de stora salarna i slottet när en av musketörerna går mot mig. "Hej Carl, vad är det?" säger jag. Han bugar sen tittar han på mig "Jo folket i byn gjorde uppror" säger han. "Om vad?" frågar jag och sätter mig ner på en stol och äter ett äpple. "Om frukten de får. Den är rutten ershöghet" säger han. Jag äter och tittar på honom "Från vart kommer frukten?" säger han. "Hamnen antar jag" säger jag och äter. Han tittar på mig "Kan du fixa så att den är färsk nästa gång?" frågar han. Jag äter och tittar på honom, jag drar min ena hand igenom mitt blonda hår med bruna slingor och suckar. "Carl, jag är ju prins och snart kung eller hur?" säger jag. Han nickar, "Ja det stämmer" säger han. Jag nickar "Så då är det jag som bestämmer och ska ta hand om mitt folk" säger jag. Han nickar "Säg till folket att nästa lass med frukt kommer vara bra" säger jag. "Bra, tack min prins" säger han och bugar och går sen iväg. "VIlka krav byborna har" snäser jag tyst. Jag slänger ut äpplebiten igenom fönstret och lämnar sen rummet. Jag ser sen mamma gå ut från kyrkan som ligger på en gård bredvid kyrkan. "Bad hon för honom igen?" säger jag tyst och suckar. Min bror Yohio är ju ingenting, det är jag som är prins. Det är jag som ska bli kung, han ska aldrig få reda på att han är prins. 

3 dagar senare

Jag sitter i häst och vagnen med Elizabeth. Jag har på mig min blåa kostym och hon har rött hår uppsatt och har lockar i håret och hon har på sig sin havs blåa fluffiga klänning. "Vad du är fin" ler jag. "Tack ershöghet" säger hon och tittar på mig sen ut igenom fönstret. Efter en stund stannar vagnen, vi hoppar ut och går omkring på stan en stund. Hon köper några karameller och vi går runt sen. Jag ler och lägger min hand runt henne "Ers höghet, jag vill inte vara elak men du är lite närgången" säger hon och tittar på mig. "Vad? Jag gillar dig" flinar jag. "Ja men..." säger hon och tittar på mig. Jag flinar och smeker hennes kind.

Yohio's Perspektiv

Jag är ute och handlar igen med min bror, "Nu stannar du här" säger han surt. "Jaja. Jag ska ingenstans" säger jag och tittar på honom. Han nickar sen går han in, jag lutar mig mot väggen och tittar mig omkring, jag tittar sen mot en större del av torget. Jag ser en tjej i rött uppsatt hår med blå fluffig klänning som försöker gå, men sen ser jag en kille i blå kostym och han ser exakt ut som mig och han håller hennes hand. *Vad händer?* tänker jag och tittar på dem. "Snälla ershöghet, gå inte så långt" säger hon. "Kom igen min kärra, en puss kan jag väll få?" flinar han och håller om henne. *Han kan bara inte göra sådär om hon inte vill* tänker jag. Jag tittar mot butiken sen mot dem, jag struntar i om Anton så ens slår ner mig men jag måste hjälpa henne. Jag går mot dem "Ursäkta mig" säger jag. Han vänder sig om "Och vad vill du?" säger han. "Släpp henne" säger jag. Han skrattar "Och vad får dig att tro att jag ska göra det?" säger han. "Hon vill inte" säger jag. "Jag är en prins, jag får vad jag vill" säger han. "Men hon vill inte, låt henne gå" säger jag. Han släpper henne och går mot mig "Och vem är du?" säger han. "Yohio" säger jag. Han stelnar till och tittar på mig från topp till tå "Gå nu" säger han. Jag stirrar på honom, han tittar på mig och går sen iväg med flickan och håller om henne och pussar henne och hon försöker knuffa iväg henne. "Jag sa låt henne va" säger jag och knuffar bort honom. Han faller mot marken, jag tittar på honom sen på henne. "Hur gick det?" säger jag. Hon tittar på mig "Bra tror jag." säger hon och skakar. Jag nickar sen knuffar någon bort mig, och det är prinsen. "Du rör inte henne, bondlurk" säger han argt. Jag stirrar på honom sen lyfter någon upp mig och det är Anton. "Ursäkta mig ershöghet, det är min bror. Han vet inte vem han pratar med" säger han och blänger argt på mig sen tittar han på honom. "Jag är så ledsen, snälla förlåt mig" säger han och bugar. Han suckar men nickar "För den här gången" säger han och går sen iväg. Jag tittar efter honom sen går Anton hem med mig. "Först smiter du och sen gör du bort dig själv framför prinsen!" säger han och suckar. Jag tittar på honom "Men du såg inte vad han gjorde med henne!" säger jag. "Det är inte din sak att bry dig om" suckar han. "Men såg du inte hur lika vi var?" säger jag. Han tittar på mig "Ja visst ni är så lika" säger han och skrattar. "Du titta på mig" säger han och stannar. Jag tittar på honom "Han är en prins och äger allt detta och har fina kläder. Men du, vi bor i en lite stuga med lite pengar och du har gamla slitna kläder" säger han. Jag tittar på mina slitna gamla kläder och sen på honom. "ni är inte alls lika dana" säger han och skrattar och ger mig påsen med varorna. Jag suckar och följer honom hem, men jag kan inte sluta tänka på den vackra flickan. Jag undrar vad hon heter. 

Så det var del 2 av The unknown prince

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell :)

Och den heter The unknown prince 

Hoppas ni gillar den^^  

För länge sedan i ett land långt borta så fanns det en stad som hette Hoshi. Där bodde det en familj i ett slott, kung Erik och Drottning Anna. En natt så fick hon barn men det var tvillingar, 2 prinsar. Och hon visste att kungariket kan inte ha 2 prinsar utan bara en, bara en prins kan ärva tronen...

Anna's Perspektiv

Jag ligger i sängen och håller mina 2 barn, det har gått 5 dagar sen födseln och jag är orolig för vad som ska hända. "Vad ska vi göra älskling?" säger jag och tittar på Erik. Erik är lång och ganska kraftig, han har svart kort hår och lite stubb. Han kliar sig på nacken och tittar på mig "Jag vet inte Anna. Men vi kan inte behålla båda, det vet du" säger han och suckar ledsamt. "Jag kan inte döda ett av mina barn" säger jag och stirrar på honom. Han skakar på huvudet "Vi ska inte döda ett av våra barn" säger han och kysser mig på pannan. Jag nickar och tittar på honom sen ner på mina små sovande barn, "Har du några namn på dem?" säger han och ler. Jag ler "Det här är Kevin" säger jag och nickar mot mitt ena barn. Han nickar och ler "Och det här är Yohio" säger jag. Han ler och tittar på honom, Yohio sover men gäspar och håller sina små armar om sig. "hur ska vi se skilnad på dem?" säger han sen och tittar på mig. Jag rycker på axlarna sen ser jag som ett litet märke vid ena ögat på Yohio. "Yohio har ett tydligt födelsemärke, men det har inte Kevin" säger jag och tittar på honom. Han nickar och ler lite och pussar Yohio på kinden. Jag ler sen somnar jag efter en stund. Dagarna går som blir till veckor, som blir till månader, som blir till år och nu är de 10 år. 

Vi sitter på backsidan av våran stora trädgård och tittar på när Yohio och Kevin leker. De har blont hår med bruna slingor och är långa och smala. Yohio's födelsemärke börjar synas mer och det har fått formen av en stjärna. "De är duktiga med sina svärd" ler jag och dricker mitt tea. Erik ler och nickar och tittar på dem. "Har du bestämt dig än?" säger han sen och tittar på mig. Jag suckar och skakar på huvudet "Jag bestämmer det senare" säger jag och dricker mitt tea. Han nickar sakta sen tittar han tillbaks på dem, efter en stund kommer de springandes. "Såg du mamma, jag van" ler Yohio och skuttar. "Vad duktigt" ler jag. Han ler och sätter sig bredvid mig, jag ler och ger honom ett glas med dricka och han tar och dricker det. Kevin sätter sig vid sin pappa och dricker sin dricka "Jag tar dig nästa gång" säger han. "Visst" flinar Yohio och dricker. Kevin bara tittar på honom och dricker sin dricka, senare på kvällen när barnen sover går jag sakta till Erik. "Jag har bestämt mig" säger jag. Han nickar "Vem vart det?" säger han. "Yohio" säger jag med tårar. Han nickar "Han kommer få det bra, jag lovar" säger han och kramar mig. Jag nickar sakta, han går in till Yohio's rum och lyfter sakta upp honom. Han fortsätter sova, vi sätter oss i en av våra hästochvagnar och åker iväg. Vi stannar sen utanför ett hus på landet och vi har på oss långa kappor med huvor. Dörren öppnas av en kvinna, hon har brunt uppsatt hår och en brun klänning med ett förklädde "Kan jag hjälpa er?" säger hon. "Jo, vi har en svår tid och vi undrar om ni kan ta hand om våran son?" säger Erik. kvinnan tittar på honom sen på Yohio som sover i hans famn. Hon nickar "Visst" säger hon. Han nickar och ska precis ge honom till henne när jag går fram. "Är du säker på det här?" säger jag. Han nickar och ger honom till henne, jag tittar på Yohio och går fram till honom och smeker honom på huvudet. "Mamma kommer sakna dig, men vi ses snart igen" viskar jag och kysser honom på pannan och smeker hans hår. "Oroa dig inte, han kommer ha det bra" säger kvinnan. Jag nickar "Tack för hjälpen" säger jag. Hon nickar "Men vart är ni ifrån?" säger hon. Vi tittar på varandra sen henne "Vi är på resande fot från en stad långt härifrån och det skulle bli för jobbigt för honom" ljuger vi. Hon nickar "Okej, lycka till med er resa" säger hon. Vi nickar och hoppar upp på våran vagn igen och styr hästarna tillbaka till slottet. Jag tittar bakåt och ser hur kvinnan går in och stänger dörren och jag tittar tills huset blir mindre och mindre tills jag inte kan se det mer. 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar en morgon och allt ser annorlunda ut, golvet och väggarna är av trä, sängen är hård med en madrass och ett slitet täcke. På det lilla sängbordet står ett stearinljus och det är en nalle björn på sängen och under fönstret finns en byrålåda. "Vart är jag?" säger jag oroligt och går upp. "mamma? pappa?" ropar jag och tittar mig omkring. Jag ser sen en lite äldre kille som ser ut att vara 12 och han har brunt hår och blåa ögon. "Vem är du?" säger jag. "Anton" svarar han. "Vart är jag?" säger jag och tittar mig omkring. "Hemma" säger han och äter en macka. Jag skakar på huvudet "Det här är inte hemma. Mitt hem ser inte ut såhär" säger jag. Han skrattar och äter, efter en stund kommer en kvinna in. "Jaså, så du har vaknat" säger hon och går till en spis och kastar in ved. "Vem är du och vart är jag?" säger jag oroligt. "Jag heter Sofie och du är hemma" säger hon. Jag skakar på huvudet "mitt hem ser inte ut såhär" säger jag. Hon suckar "Men det här är ditt hem" säger hon. Jag skakar på huvudet igen och tittar mig omkring efter mina föräldrar och Kevin, "Jag vill tillbaka hem till min familj" säger jag börjar gråta och springer mot dörren. Hon tar ett hårt grepp om min arm och tittar argt på mig "Du bor här nu och det är bara att du vänjer dig. Förstått?" säger hon. Jag gråter "Men.." gråter jag. "Förstått?" säger hon argt igen och håller hårdare. Jag gråter mer och nickar "Bra, ät nu vi ska snart ut och jobba" säger hon argt och släpper min arm. Jag snyftar och sätter mig vid bordet och äter en macka. Vart är jag? Och varför händer detta mig? 

Så det var första avsnittet av The unknown prince

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer del 9 och sista delen av A curse, one tale....one love

Yohio's Persepektiv

Det har gått 5 månader sen jag och Elizabeth träffades och vi är ihop nu. Det tog ett tag att övertyga Carl om att vi skulle få bli ihop men tillslut gick han med på det. Elizabeth mår bra och jag lyckades kontrolera mig själv och sluta dricka hennes blod men bitmärket är fortfarande kvar på hennes armled som en påminelse om vad som hände den kvällen. Jag står framför spegeln för att fixa mig iordning för min och Elizabeth's dejt ikväll, jag ska precis ta på mig tröjan när jag ser alla sår efter alla slag och piskor på min kropp. Jag suckar och får då ett minne när männen har hängt upp mig och piskar mig. Jag blundar och skakar på huvudet, *Det förflutna är det förflutna* tänker jag. Efter en stund blir jag klar och går ut från mitt rum, jag ser Sebastian och han tittar på mig "Ska du gå nu?" frågar han. Jag nickar "Kom ihåg att ta det lugnt" säger han. Jag nickar "Jag lovar" säger jag. Jag tar på mig kappan och sätter på mig luvan och går ut för att möta Elizabeth, efter medecinen som jag fick av Sebastian så har mitt blodsug blivit starkare och jag är mer nattaktiv. Efter en stund ser jag Elizabeth, vi springer mot varandra och kysser varandra. Jag har saknat henne så mycket "Det var länge sen" ler jag och tittar på henne. Hon ler och nickar och kramar mig, jag kramar henne tillbaka och vi går mott ett café i stan. Vi sätter oss ner och beställer vårt fika, hon ler och tittar på mig. Jag ler och tittar på henne, efter en stund kommer vårt fika. Jag beställde tea och kladdkaka och Elizabeth beställde tea och brownie. Vi ler och börjar äta, efter en stund har vi ätit upp och jag dricker mitt tea. Sen spärras mina ögon upp, det är mycket folk runt omkring och det är svårt att kontrolera mig. "Ta det lugnt" säger hon och håller min hand. Jag tittar på henne och nickar sakta, sen tittar jag på toan och ser en man gå in dit. Jag flinar och tittar dit "Yohio, tänk inte ens..." säger elizabeth men jag flinar. "Jag ska bara hjälpa honom" säger jag. "Hjälpa?" säger hon. Jag tittar på henne "Jag kan ju läsa andras tänker som du vet" säger jag. Hon nickar "Och jag läste av honom, han är hemlös och dricker massor. Han har också självmords tankar" säger jag. Hon nickar och suckar, jag nickar och ställer mig upp och går mot toan. Efter en stund kommer jag tillbaka och Elizabeth ställer sig upp "Jag har redan betalat så vi kan gå" ler hon. Jag nickar och vi går ut, vi går ut och går i skogen en stund. Sen knuffar hon till mig "Vad?" säger jag. "Jag kan inte fatta att jag är ihop med en vampyr" flinar hon. "Vad? Du ville bli en själv" skrattar jag och tittar på henne. Hon ler "Så hur gick det?" säger hon. Jag skrattar "Han bönade och bad om att jag skulle ta hans liv så det var bara en bonus" skrattar jag. Hon ler, jag ler och tittar på henne "Jag älskar dig" ler jag. "Jag älskar dig me" ler hon. Jag ler och kysser henne, vi står där länge och kysser varandra. Jag är så glad att vi är ihop, jag trodde först att jag skulle få leva ensam länge i denna förbannelse men sen förvandlades den till en saga och jag hittade en kärlek.....

Så det var sista delen av A curse, one tale....one love

Hoppas ni gillade min novell^^ 

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer del 8 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den^^

Yohio's Perspektiv

Jag håller Elizabeth's hand och springer igenom skogen, efter ett tag stannar jag och andas snabbt och tittar framför mig. Det börjar skymma och det är massa skog omkring oss och inte långt ifrån är det en klippa. Jag andas snabbt och vänder mig sen om och tittar på Elizabeth. Hon tittar på mig oroligt och skakar, jag suckar med händerna för huvudet och går fram och tillbaka. *Vad har jag gjort? Vad ska jag göra?* tänker jag och går fram och tillbaka. Efter en stund känner jag en hand runt min handled, jag stannar och ser Elizabeth hålla sin hand på min handled "Ta det lugnt" säger hon. Jag tittar på henne "Är du inte rädd för mig?" säger jag och tittar på henne. Hon skakar på huvudet och smeker min kind "Du kanske ser ut som du gör men bakom de röda ögonen och den vita huden så finns den Yohio som jag älskar, som är snäll och bara vill gott" säger hon och ler. Jag ler lite och tittar på henne och hon ler och tittar tillbaka, "Jag vill bli som du, snälla gör mig till en vampyr" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne med stora ögon "är du säker?" säger jag. Hon nickar "Jag vill leva tillsammans med dig, jag vill se hur du ser värden" säger hon. Jag tittar på henne "Verkligen? Det här inget liv jag valt att leva" säger jag och suckar. Hon tittar på mig "Vi kan inte leva i solen, allt heligt förgör oss eller skadar oss, vi måste ha blod och alla ser oss mer eller mindre som monster" säger jag och suckar. Hon nickar men kramar mig "Så länge jag är med dig så bryr jag mig inte om de sakerna" säger hon och tittar upp mot mig med sina vackra gröna ögon. Jag tittar på henne och vi står på klippan med den mörka himlen bakom oss och stjärnorna lyser på himlen och den stora månen lyser upp natthimlen. "Är det vad du vill?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Ja" säger hon. 

Sebastian's Perspektiv

Jag suckar och går med tunga kliv in i mitt arbetsrum med Carl och hans män tätt bakom mig "Inser du vad du har gjort?" säger jag argt och rotar igenom mina skåp. "Han förtjänade detta han är ju en..." säger han men jag avbryter honom. "Du är nog den mest korkade människan på denna jord" säger jag och tar fram mina saker. Han tittar på mig "Du har retat upp en vampyr, han är i sin sanna vampyr form nu. Nu är det svårare en någonsin för honom att hålla blodsuget borta" säger jag och stirrar på honom. Han tittar på mig "Din dotter, hennes blod doftar väldigt starkt. Han har aldrig känt någon son doft tidigare, det är därför han inte kunde kontrolera sig när hon skar sig. Det är därför han har gjort som han har gjort, men han älskar henne också" säger jag och tittar på honom. "Han vill inte göra henne till vampyr, han vill beskydda henne men nu..." säger jag och suckar. "Men nu vad?" säger han och tittar på mig. "Men nu tack vare dig så har han svårare att kontrolera sig och kan göra henne till en vampyr" säger jag. Han stirrar på mig "Vad ska vi göra?" säger han. Jag suckar och tittar ner på den lilla flaskan med den lila likande vätskan och på sprutan bredvid. "Vi kan använda det här, det kan få honom tillbaka som normal igen men den har några sidefekter" säger jag. "Som vad?" frågar carl. Jag suckar "Han kan få svårare med blodsuget och mer nattaktiv" säger jag. Han nickar "Men om detta inte fungerar då?" frågar Carl. Jag suckar med tårar i ögonen "Om inte detta fungerar så måste vi nog göra det som behövs göra" säger jag med en tår som rinner ner längs min kind. "Att döda honom..." säger Carl. Jag nickar "Men en påle igenom hjärtat och sen hugga av huvudet" säger jag tyst med tårar som rinner ner längs mina kinder. 

Vi går igenom den mörka skogen och letar efter Yohio och Elizabeth, att hitta dem är som att leta efter en nål i en höstack. "Är du säker på att detta kommer fungera?" säger Carl och går efter mig. "Ja det kommer fungera, det måste fungera" säer jag tyst. Vi går länge sen efter en stund stannar jag och blir shockat. På klippan ser jag hur Yohio håller om Elizabeth och kysser henne på halsen. "Yohio, nej!" skriker jag. Han tittar upp på mig med sina röda ögon och hans hud är vit som månen. "Sebastian?" säger han. "Släpp henne" säger jag. Elizabeth tittar upp på oss och sen på Carl "Detta är vad jag vill, jag vill leva tillsammans med honom förevigt pappa" säger hon. Carl stirrar på henne "Men..." säger han innan hon avbryter honom "Han är inte ond pappa, du är den onda här!" säger hon argt. Han stirrar på henne, jag tittar på Yohio "Släpp henne nu, du vet själv hur det är att leva som vampyr. Du vill väl inte att hon ska få det livet?" säger jag. Han tittar på mig skakandes "Släpp henne nu, lugnt och sakta. Vi löser det här" säger jag. Han tittar på mig men nickar och släpper henne sakta. Elizabeth tittar på honom "Men du lovade" säger hon. Han suckar "Jag vill inte ge dig detta liv" säger han. Hon tittar på honom ledsamt och tar fram en kniv, "Elizabeth, gör det inte!" skriker jag och springer mot henne. Men det är försent, hon drar kniven mot sin arm och blodet rinner. Yohio spärrar upp sina ögon och puttar undan mig. Jag faller mot marken och han springer fram mot henne och biter tag vid handleden där hon skar sig och dricker blodet. "Nej, sluta!" säger jag och försöker dra bort honom. Han puttar undan mig och fortsätter, jag sätter mig bredvid honom och tittar på honom "Är detta vad du vill? Du vet att hon kommer bli en vampyr om du inte slutar" säger jag. Carl går mot honom och försöker dra bort honom men jag stoppar honom "Han måste lära sig att sluta själv. Det är bra för honom, låt honom försöka" säger jag. Han stirrar på mig men nickar sakta, jag tittar på Yohio "Försök att sluta" säger jag. Han tittar på mig och efter en stund lyckas han sluta och ställer sig upp. "Bra" säger jag. Men han tittar på henne igen och ser blodet och försöker igen, jag håller tag i honom och han väser och stretar imot. "Sluta, lugna dig" säger jag. "Släpp mig!" skriker han och väser ilskett. Jag lyckas brotta ner honom på marken och 2 av männen håller honom nere. "Vad gör ni? Släpp mig!" skriker han argt. Jag tar fram den lilla flaskan med den lila vätskan och suger upp den med sprutan. Han stirrar på mig "Vad gör du?" väser han argt. "Räddar dig" säger jag och sticker in den i hans arm och sprutan in vätskan. Han skriker och stretar imot. Jag drar sen ur den och tittar på männen "Håll honom nere tills medecinen värkar" säger jag. De nickar och håller honom "Det kan se otrevligt ut men det är medecinen" säger jag. De nickar, jag går sen mot Elizabeth och hon skakar och skriker, Carl tittar på mig oroligt vad är det med henne. Jag håller upp hennes hand och ser bitmärket och det är lite grönt, jag suckar "Nu när han är i sin riktiga vampyr form så blir andra vampyrer om han biter dem. Så vi måste suga ut giftet" säger jag. Han tittar på mig "hur?" säger han. Jag suckar "Det låter kanske dumt men Yohio måste det. Han känner skilnad på giftet och hennes blod" säger jag. Han stirrar på mig "Jag låter inte det monstret göra det igen" säger han. Jag stirrar på honom "Vill du att hon ska leva eller bli dömd till att bli vampyr?" säger jag. Han tittar på Elizabeth sen på mig och nickar, jag nickar. "Sebastian, han börjar bli konstig" ropar männen. Jag går mot dem och sätter mig ner, jag ser hur Yohio ligger på marken och skakar. Han skakar med huvudet och ögonen rullar upp. "Shh, ta det lugnt Yohio" säger jag och smeker på huvudet. Han skriker och skakar "Ta imot medlet, det hjälper dig" säger jag lugnt. Han skakar och efter en stund blir han lugn och andas sakta och hans ögon skiftar från rött till blått. Jag ler lite och han sätter sig upp "Gå nu till Elizabeth och hjälp henne" säger jag. "Med vad?" frågar han. "Sug ut giftet ur hennes blod" säger jag. Han tittar på mig "Men tänk om jag tappar kontrollen" säger han. "Det kommer du inte, det kommer gå bra" säger jag. Han nickar och går sakta mot Elizabeth och sätter sig ner "Jag ska rädda dig, ta det lugnt" säger han och sätter i tänderna mot armleden och börjar suga ut giftet. Hon skriker till och han fortsätter, jag ser hur hon lugnar ner sig sen och giftet är ute. Han fortsätter dricka "Yohio sluta nu, du tömmer henne på blod" säger han. Han svarar inte utan fortsätter "Försök hitta viljan att sluta, du klarar det" säger jag. Han tittar på mig och fortsätter men slutar efter en stund och faller sen utmattad ner mot marken och svimmar.

Så det var del 8 av A curse, one tale....one love

Hoppas ni gillar den^^

//Jonna 

Konnichiwa! 

Här kommer del 7 av A Curse, one tale....one love

Yohio's Perspektiv

Jag ligger lutad mot stenväggen och tittar upp mot fönstret i taket, stjärnorna lyser och jag ser den stora månen. Jag suckar och tittar på den, "Så vi möts igen?" säger jag tyst och skrattar lite tyst och tittar upp mot månen. "Snälla ge mig kraft och styrka" viskar jag och blundar och lutar huvudet bakåt mot den kalla stenväggen. Jag känner hur jag fylls av dess styrka och kraft, jag måste sova nu även om det är på natten jag ska vara vaken. Natten är dag för oss och dagen är natt. Jag sluter mina ögon och efter en stund somnar jag.

Elizabeth's Perspektiv

Jag vaknar nästa morgon och stiger upp och klär på mig och fixar mig i ordning, jag springer sen ner och äter frukost. *Jag måste skynda mig så jag hinner till Sebastian och sen tillbaka till Yohio* tänker jag och dricker mitt tea. Köket är stort och ljust, på fönstret hänger vita gardiner och på fönsterbrädat står det massor med blommor. Jag tittar ut igenom fönstret, efter en stund kommer Carl in igenom köksdörren. Jag tittar på honom och dricker mitt tea "Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är ju 09:00 på morgonen" säger han lite förvånat. Jag tittar på honom "Jag vakna och kunde inte somna om" ljuger jag. Han nickar "Och jag ska till en kompis" säger jag sen. Han tittar på mig "Vem då?" frågar han och dricker kaffe. "....Josefin" ljuger jag och tittar på honom. Han nickar "Hälsa hennes pappa från mig" säger han. Jag nickar "Jadå" svarar jag och dricker mitt tea. Jag dricker mitt tea och hör sen ett hjärtskärande skrik, ett skrik av smärta, ett skrik av plågor. och rösten känner jag väl igen. Yohio's. Jag stätter nästan mitt tea i halsen när jag hör honom skrika av smärta och plågor. Jag tittar på pappa, han bara flinar och dricker sitt kaffe. Jag tittar på honom "Sluta, jag gillar inte att höra när människor plågas" säger jag tyst och dricker mitt tea. Han nickar "Jag fixar det" säger han. Jag suckar och dricker mitt tea sen ställer jag mig upp "Jag menar att jag inte vill höra det och att jag vill att du ska sluta plåga dem." säger jag surt och går ut ur köket. Jag går sen ut ur huset, jag tittar på det lilla kloset liknande byggnaden och suckar "Jag kommer snart Yohio" viskar jag sen skyndar jag mig hem till Sebastian. Jag kommer fram efter en stund och springer upp mot dörren och knackar på "Öppna Sebastian!" säger jag oroligt och knackar. Ingen öppnar, "Snälla öppna Sebastian!" säger jag och bankar på dörren. Jag sparkar sen upp dörren och springer in, det är tomt. Jag springer omkring och letar sen hör jag ett svagt jämrande från arbetsrummet. Jag år dit och ser honom bunden vid en stol. "Sebastian!" skriker jag och springer mot honom och binder loss honom "hur mår du?" säger jag oroligt. "Jag mår bra" säger han och hostar, jag undersöker honom och han har inga sår. Han tittar på mig "Vart är Yohio?" säger han. Jag suckar och skakar på huvudet och tittar ner, han tittar på mig "Vart är han?" säger han oroligt. Jag tittar på honom och sjunker ner på golvet och brister ut i gråt, "Är han...?" säger han och tittar oroligt på mig. Jag tittar upp på honom med tårar och gråter och nickar "Pappa tog honom, de torterar honom" gråter jag. Han sätter sig bredvid mig och håller om mig "Vi måste rädda honom och det är nu" säger han och håller om mig. Jag nickar skakandes och gråter. Han tittar på mig "Det är alvarligt, om vi inte räddar honom nu kan hans sanna vampyrform komma fram om han fått kraft från månen" säger han. Jag tittar på honom shockat med en tår som rinner längs min kind.

Yohio's Perspektiv

Jag skriker av smärta "Sluta, låt mig gå!" skriker jag och gråter. De skrattar och fortsätter piska mig på kroppen, jag skriker av smärta. Mina händer är fastkedjade i taket och jag är trött i armarna och i benen och jag skakar. Efter ett tag slutar de och kedjar loss mig och jag faller till marken med en duns och jag stönar till. Männen går ut och Niklas står kvar, han sitter på en fotölj och dricker vin. Jag sätter mig svagt upp och tar på mig kläderna, jag känner sen en konstig känsla igenom kroppen. Jag känner hur styrkan och kraften från månen strömmar igenom kroppen, mina ögon blir röda och mina hörntänder kommer fram. Jag fixar till mitt hår och jag ställer mig långsamt upp och flinar, jag går mot Niklas bakifrån och sätter händerna på hans kinder. Han rycker till "Vem där?" säger han. "En vän" viskar jag och leker med hans hår. Han flinar "Vem är det då?" säger han. "Det är bara jag" viskar jag i hans öra och smeker sen hans kind, han ställer sig sen upp och tittar på mig. Jag tittar på honom och han stirrar in i mina röda ögon, jag flinar "kom" viskar jag och flinar. Han ler och går mot mig och är i en trans, jag ler och kysser hans hals sen honom och tittar på honom. Han ler och stirrar in i mina ögon, "Hej då" viskar jag och flinar. Jag hör sen hur dörren öppnas och in springer Sebastian och Elizabeth "Yohio nej!" skriker Sebastian. Men det är försent, jag har satt i tänderna i Niklas's strupe och dricker blodet. Han faller sen ner livlös mot golvet och jag står där med blod som rinner från mina mungipor. Jag tittar på Sebastian och vaknar sen "Vad hände?" säger jag. Han springer mot mig och kramar mig, jag kramar tillbaka och tittar sen ner mot den livlösa kroppen "Vad har jag gjort?" säger jag och backar. "Lugn, lugn" säger Sebastian och håller om mig. Jag skakar och tittar ner sen kommer Carl in "Vad händer här?" säger han. Han tittar på Niklas's kropp sen på mig "Du..." säger han argt. Sen tittar han på Elizabeth "Har du lurat hit henne också?" säger han. Jag känner ilskan bubla inom mig och jag skriker och mina sanna vampyr form kommer fram, mina ögon blir mörk röda, mina hörntänder kommer fram och jag får långa svarta naglar och min hud blir vit. De tittar på mig "låt mig vara" säger jag argt. Elizabeth tittar på mig "Yohio?" säger hon. Jag tittar på henne "Du kan inte se mig såhär" säger jag och sätter händerna för ansiktet. "Lugn" säger hon och tar min hand. "Gå bort från honom!" skriker Carl. Jag tittar på Sebastian och han går mot mig "Lämna mig ifred!" skriker jag och springer sen iväg med Elizabeth, jag kan inte hålla mig längre. Hennes blod doftar så starkt men jag får inte döda henne. 

Så det var del 7 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer del 6 av A curse, one tale...one love

Yohio's Perspektiv

Jag försöker slita mig loss från kedjorna men det går inte, jag lutar mig bakåt mot väggen men lutar mig snabbt framåt igen och skriker av smärta. Såren efter piskan gör ont att nudda och jag känner lite blod rinna längs ryggen, jag tittar ner. Rummet är mörkt med några faklor som hänger på stenväggarna, och i taket finns det ett litet fönster med galler och ett litet fönster ovanför mig med galler. Jag tittar upp mot det lilla fönstret i taket, det ser ut som att solen fortfarande är kvar men att det håller på att bli kväll. Jag suckar och tittar upp *Förtjänar jag detta?* tänker jag med en suck. Efter en stund så somnar jag, några timmar senare vaknar jag av att dörren öppnas med en spark. Jag tittar upp och ser 2 män komma, de kedjar loss mig och går sen ut med mig. "Vart tar ni mig? Släpp mig!" skriker jag och stretar imot. De håller ett hårt grepp om mig och fortsätter gå, vi kommer sen in till ett stort rum. Det är stenväggar och stengolv överallt, när jag tittar in stelnar jag till och stannar. "Jag vill inte in dit!" skriker jag och stretar imot. De skrattar och drar mig in i rummet, det ser ut att vara något slags tortyr rum. Där inne står det en man, han har svart kostym på sig och blont bakåtslickat hår och ser väldigt stödig ut. Han står lutat mot väggen och röker, när han ser oss komma skrattar han. "Jaså, så det är du som är Yohio?" skrattar han och röker, "Ja det är jag" väser jag argt. Han skrattar och röker, sen går han mot mig och tittar på mig. Jag stirrar argt på honom, han skrattar och blåser ut ett rök moln på mig. Jag hostar och tittar på honom argt, han tar ett sista blås på sin cigarett sen slänger han bort det. "Så nu har jag några frågor till dig" säger han och flinar. Jag tittar på honom "som vad?" säger jag surt. Han skrattar och går runt mig medans männen håller mig "Har du tagit folks liv?" säger han. Jag tittar ner "Ja" viskar jag. Han nickar sakta och fortsätter gå runt mig "Varför då?" säger han. Jag tittar upp "för att Sebastian sa att jag skulle." säger jag tyst och tittar på honom. Han nickar sakta "Har du någon gång dödat barn?" säger han. Jag blänger på honom "Nej" säger jag argt. Han nickar "okej, då är du inte så ond i alla fall" flinar han. Jag tittar på honom surt "Kan jag få gå nu?" säger jag argt. Han skrattar "Nej" skrattar han. Jag suckar surt och försöker gå men männen håller ett hårt grepp om mina armar. Jag stirrar på mannen surt "Jag har inte presenterat mig än förresten, jag heter Niklas" säger han och ler. "Och? Jag bryr mig inte om dig eller ditt namn" säger jag argt. Han skrattar "Nu till lite mer seriösa frågar" säger han. "Har du jobbat för några andra?" säger han. Jag tittar på honom "Nej" väser jag. Han nickar "Bra. Har du någon gång druckit blod för att mörda?" säger han. "Va? Nej!" säger jag argt. "Har du gjort någon till vampyr?" säger han. Jag tittar på honom "Jag tänker inte svarar mer på dina löjliga frågor" säger jag argt. Han tittar på mig "Svara på frågan" säger han. "Nej" säger jag argt. Han suckar och skakar på huvudet "Jag vill inte göra det här men du ger mig inget val" säger han och går mot väggen och tittar på alla verktyg som hänger där prydligt. "Ta av dig tröjan och jackan" säger han medans han tittar på grejerna på väggen. "Nej" säger jag. "Gör det" säger han. "Glöm det" säger jag argt. Männen som håller mig suckar och sliter av mig tröjan, jackan och mina skor. "Sluta" säger jag argt och stretar imot. De slänger kläderna på golvet och jag står kvar i bara byxor. "ni kan lägga honom på bordet där" säger Niklas. Männen nickar och lägger mig på bordet och jag ligger på magen och de håller mina armar och spänner fast mina ben. "Sluta" skriker jag och stretar imot med mina armar. Efter en stund kommer Niklas tillbaka och jag hör hur han lägger några saker på ett annat bord "Så, berätta. Har du gjort någon till vampyr?" säger han. "Jag tänker inte svara, varför ska du veta det?" säger jag argt. Han suckar och slår till hårt på mina bara fötter med en tunn pinne och jag skriker till. Han fortsätter "Okej, jag har aldrig gjort något till vampyr" säger jag med tårar. "Bra" säger han och skrattar. "Men Elizabeth ville att jag skulle göra det" säger jag. Han stirrar på mig "Vad sa du då?" säger han. "Att jag inte kommer göra henne till vampyr, hon förtjänar inte ett sånt liv" säger jag med tårar. "Bra" säger han. "nu, hur många har du dödat?" säger han. "Jag vet inte" säger jag och skakar på huvudet. "jo, berätta" säger han argt. "Jag sa ju att jag inte vet" säger jag med tårar. Han suckar argt och piskar mig på ryggen och jag skriker "Sluta snälla" gråter jag. Han skrattar och fortsätter "Jag vet inte hur många det är, men det är inte jättemånga jag har dödat" gråter jag. Han skrattar och tittar på mig "Se, det var väl inte så svårt att säga?" skrattar han. Jag bara tittar ner med tårar utan att säga något, han skrattar och drar piskan sakta på min rygg och jag kvider till. "Gör det ont?" skrattar han. "Ja" jämrar jag mig. "Det är väl ingenting om man jämför med de människro ni dödat?" skrattar han. Jag tittar på honom "Jag låter dem inte lida, jag gör det fort" väser jag. Han skrattar "Vems liv tog du senast?" säger han. Jag svarar inte utan tittar ner "Vems var det?" säger han. Jag tittar ner "Vems var det?" skriker han och piskar mig på ryggen och jag skriker till "Eric" säger jag och gråter. Han nickar "hur såg han ut?" säger han. "Han hade kort brunt och spretigt hår. Han hade helt vanliga kläder och en guld klocka" snyftar jag och tittar ner när jag känner hur han slår till mig igen. Han ställer sig framför mig och sätter sig på huk, han lyfter upp min haka så jag tittar på honom. Jag gråter med tårar som rinner och håret är för ansiktet, han tar bort mitt hår från ansiktet med sin hand och tittar på mig. "nu är du i knipa" viskar han. Jag bara tittar på honom snyftandes "Eric, han var min barndomskamrat" säger han tyst. Jag gråter mer "Jag visste inte..." snyftar jag. Han skrattar till tyst "Du hade inte brytt dig om du visste om det, eller hur?" säger han. Jag tittar på honom med tårar sen ner "tänkte väl det" säger han och ställer sig upp. Jag tittar ner sen på honom snyftandes "Snälla låt mig gå" gråter jag. "inte nu när jag vet att du tog Eric's liv" säger han argt. "Men han led inte" gråter jag. Han bara skrattar "Jag svär, jag lät honom inte lida. Det gick fort" gråter jag. Han tittar på mig "Spänn loss honom och håll honom" säger han. Männen nickar och spänner loss mig och ställer mig sen upp och håller i mina armar. Niklas går mot mig och tittar på mig och öppnar munnen för att säga något men stänger den sen igen. Jag skakar och tittar på honom, han tittar på mig och ger mig en hård örfil och jag kvider till. "Det räcker för idag" säger han argt och går iväg. Männen nickar och tar upp mina kläder och går iväg med mig, de går sen in med mig i rummet igen och  kedjar fast mina armar mot stenväggen. "Åh och här är kläderna" skrattar dem och kastar dem på mig och stänger sen dörren och går iväg. Jag skakar och tittar ner, "Varför mig?" viskar jag tyst och en tår rinnner längs min kind. Jag sitter där länge sen hör jag dörren öppnas och stängas och jag tittar upp och omfamnas sen av Elizabeth. "Elizabeth?" säger jag shockat. Hon tittar på mig "Vad har de gjort med dig?" säger hon shockat och tittar på mig. "De behandlar alla såhär, de vill få information om vad vi har gjort" viskar jag. Hon tittar shockat på mig och tar av mig kedjorna, jag suckar och visar henne ryggen som är helt sönderpiskad och full med blod. "Åh din stackare" säger hon. Hon tar sen fram en trasa och häller vatten på den "Det här kan svida lite" säger hon. Jag nickar och hon börjar tvätta min rygg, jag kvider till men försöker hålla inne gråten. Hon fortsätter "Gör det ont?" säger hon. "Lite" säger jag. Hon nickar och efter en stund är hon klar och ger mig sen mina kläder. Jag tar på mig tröjan och jackan "Men hur kom du hit?" frågar jag. "Jag snodde lite kläder för att se ut som jag jobbar här" säger hon. Jag tittar på henne "Jag kan inte vara utan dig" säger hon och kramar mig. "Jag kan inte vara utan dig heller" säger jag. Hon ler "Men kan du se så Sebastian mår bra, snälla?" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Jag gör det imorgon" säger hon. Jag nickar "tack" ler jag. Hon ler "Jag måste gå nu" säger hon sen efter en stund, jag nickar sakta och hon går mot dörren. "Vänta" säger jag. Hon tittar på mig "Du glömde en sak" säger jag och nickar mot kedjorna. "Jag kan inte.." säger hon. "Du måste, annars ser de att du har varit här" säger jag. Hon nickar och kedjar fast mig, jag tittar på henne och hon sätter sig ner framför mig. Vi tittar på varandra och sluter ögonen, vi lutar oss mot varandra och kysser varandra. Vi kysser varandra länge "Jag älskar dig" viskar hon och smeker min kind, "jag älskar dig me" viskar jag tillbaka. Hon smeker min kind och ställer sig sakta upp och går sen mot dörren. Hon tittar på mig sen går hon ut och stänger sakta dörren. Jag tittar efter henne sen tittar jag upp mot fönstret och ser att himlen har blivit mörk och att stjärnorna lyser och månen är mitt ända sällskap nu under den långa natten.

Så det var del 6 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer del 5 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Jag vaknar upp efter en stund och det dunkar i huvudet. "Vad hände?" säger jag trött och tittar mig omkring, rummet är mörkt med några ljusstakar som lyser upp rummet. Jag försöker gå fram men kommer ingenstans, jag tittar på mina armar och ser att de är fastkedjade, likaså mina ben. "Vad i..?" säger jag och försöker ta mig loss. Efter en stund öppnas den stora dörren och in kommer några maskerade män och efter dem kommer Carl. Jag stirrar på dem "Vad gör ni? Släpp mig" säger jag surt och försöker ta mig loss. "nope" säger Carl och flinar. Jag stirrar på honom "Varför gör du såhär? Jag har inte gjort dig något" säger jag. Han går mot mig "Du försökte bita min dotter, sen får du henne att bli kär i dig och du har tagit människors liv" säger han och står framför mig. Jag tittar på honom "Men jag har ju inte skadat henne" säger jag. "Inte än neh" säger han och stirrar på mig. Jag tittar på honom och försöker ta mig loss "Men nu ska du få sona dina brott" säger han. Jag tittar på honom "Vad menar du?" säger jag. Han flinar, en av männen går fram till mig. Jag väser och försöker slita mig loss, han går mot mig och tar loss mig men håller ett hårt grepp om mig. "Släpp mig!" skriker jag och stretar imot. Han håller ett hårt grepp om mig och tittar på Carl, han går mot mig och börjar skrika heliga ord över mig. Jag skriker av smärta och håller händerna för öronen, det dunkar i huvudet och jag faller ner på knä "Sluta snälla!" skriker jag av smärta. Han fortsätter och jag håller händerna för öronen "Snälla, sluta. Jag ber dig" skriker jag med tårar i ögonen. Han flinar och slutar, jag skakar och tittar på honom. Mannen ställer mig upp och håller i mig. Jag tittar på Carl och står upp med skakiga ben. "Jag förstår mig inte på er gud" säger jag och tittar på honom. Han stirrar på mig "Han säger att alla är lika mycket värda och ska behandlas med kärlek men sen säger ni och han att jag och mina vänner inte är något värda" säger jag och tittar på honom. Han stirrar på mig "Det är för att ni kommer från avgrunden. Och prata inte så om gud, visa respekt" säger han surt. Jag stirrar på honom "Om det är så han tycker om oss, då är det här min respekt för honom" väser jag och spottar i marken framför Carl. Han stirrar på mig ilskett, jag stirrar på honom. Han går mot mig och trycker mig hårt in mot väggen "Det du gjorde...." säger han argt. Jag stirrar på honom "Och?" säger jag. "Du leker med elden pojk, kom ihåg det" säger han argt. Jag stirrar på honom "Jag är inte rädd för er" säger jag. "Inte?" säger han och flinar. "Då blir det värre för dig" säger han och släpper mig. Jag stirrar på honom "Vadå värre?" väser jag. "Det ska du få se" säger han. Jag ser sen en man komma in, han har svarta kläder och han ser stark ut. "Vänd dig om" säger han. Jag tittar på honom "Glöm det" väser jag. "Gör det" säger han. "Nej" säger jag och springer ut ur rummet. Han tar ett hårt grepp om min arm och puttar mig tillbaka "Gör det" säger han arg. "Nej!" skriker jag. Han tar tag i min nacke och trycker mig mot väggen "Släpp mig" väser jag och försöker ta mig loss. Han sliter av mig miin svarta jacka och tröja sen tar han ett hårt grepp om båda mina händer och kedjar fast dem upp så armarna är i luften. Jag försöker ta mig loss och jag väser "Släpp mig" skriker jag. "Nope" skrattar mannen. Jag står med ansiktet mot väggen och jag kan inte vända mig om, men jag hör hur han tar fram någonting. "Vad gör du?" säger jag och försöker slita mig loss. Han bara skrattar lite tyst, "Det här är straffet för alla liv du tagit" hör jag Carl säga. "Men jag sa ju till dig, jag har..." hinner jag bara säga innan jag känner en smärta på ryggen och jag skriker. Mannen börjar piska mig på ryggen och jag skriker av smärta "Sluta!" skriker jag men han bara fortsätter och Carl står och bara tittar på. Han fortsätter och smärtan är obeskrivlig, efter en stund slutar han och jag står med huvudet lutat mot väggen och andas snabbt. "Snälla sluta" säger jag med tårar i ögonen och försöker hämta andan. Mannen skrattar och tittar på Carl, Carl skrattar "Om du berättar vad det är du har hjälpt Sebastian med" säger han. Jag tittar ner, om jag berättar så kommer han säkert hamna i knipa. Jag kan inte låta honom skada Sebastian, "Jag har bara....hjälpt honom med grejer" säger jag och försöker hämta andan. Jag hör sen hur Carl tar några steg mot mig och han skrattar "Jag vet att du har gjort något mer än så" skrattar han medans han sakta drar med piskan längs min rygg och jag kvider till. "Jag har inte gjort något fel, jag svär" säger jag med tårar i ögonen. Han flinar och slår till mig på ryggen med piskan och jag skriker "Berätta!" säger han argt. "Jag, kan inte. Om jag gör det kommer du skada Sebastian" säger jag. "Vänd honom" säger han, mannen nickar och väntar mig om så jag tittar på Carl. Carl tar tag i min käke och stirrar på mig "Säg. Vad har du hjälpt honom med?" säger han argt. Jag skakar och tittar på honom "Han jobbar med att låna pengar vet du" säger jag och tittar på honom. Han nickar "Fortsätt" säger han. "De som inte har betalat har jag....." säger jag och tittar på honom sen ner. "Har du gjort vad med?" säger han och lyfter upp min haka. "Har jag....dödat" säger jag sakta och tittar på honom med tårar. Han tittar in i mina ögon, han nickar sakta och ger mig sen en örfil. Jag kvider till, "Då har jag några ord att ta med honom" säger han. Jag tittar på honom "Skada honom inte, snälla" säger jag med tårar i ögonen. "Vi ska bara prata" flinar han. Jag tittar på honom med tårar, "Ni kan fortsätta, jag går och tar ett par ord med Sebastian" säger Carl och skrattar. Mannen nickar skrattandes och Carl går ut "Rör inte Sebastian!" skriker jag och försöker ta mig loss. Mannen flinar och tittar på mig, jag tittar på honom "Låt mig gå!" skriker jag. Han flinar och ger mig en örfil, jag kvider till "sluta" skriker jag och tittar på honom. Han skrattar och tar loss mig och går iväg med mig, jag stretar argt imot och försöker komma loss. Efter en stund kommer vi fram till ett rum och han slänger in mig och jag faller mot golvet. Han flinar och går mot mig, jag väser och backar in mot en vägg. "Gå" väser jag. Han flinar och lyfter upp mig "Så vart kommer du ifrån pojk?" flinar han. "Vad spelar det för roll?" väser jag argt. Han skrattar och puttar ner mig på marken, jag faller ner på marken med en duns och jag tappar andan. Jag hostar och försöker få luft, han skrattar och går mot mig och sätter sin ena fot på min strupe. Jag stirrar upp på honom och försöker få bort hans fot, "Så berätta nu, vad gör ni alla här?" säger han. Jag tittar på honom "Jag föddes här" fräser jag. Han flinar "Visst" säger han. Jag stirrar på honom "Vad tror du då?" säger jag argt. "Att vi alla vampyrer kommer från underjorden och att djävulen skickar upp oss en och en för att utrota mänskligheten?" skriker jag argt. Han bara skrattar och trycker sin fot mer mot min strupe, jag kipar efter luft och försöker få bort hans fot. "Jag valde inte detta liv, jag valde aldrig att födas som vampyr" säger jag svagt och försöker ta bort hans fot. Han bara flinar och tar bort sin fot och jag sätter mig upp och hostar "Så säger ni alla" skrattar han. Han sätter mig sen mot väggen och kedjar fast mina armar mot väggen "Vi ses senare avskum" skrattar han och tittar på mig. Jag stirrar argt på honom "Åh just det, minns du din respekt mot gud?" skrattar han. "Ja" fräser jag argt. "Det här är min för dig" skrattar han och spottar på mig. Jag tittar argt på honom och försöker slita mig loss och jag väser. Han skrattar och går ut och stänger dörren. Jag försöker ta mig loss men det är lönlöst, och jag är orolig för Sebastian men jag undrar vad som kommer hända härnest.

Så det var del 5 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer del 4 av A curse, one tale...one love

Hoppas ni gillar den! :)

Yohio's Perspektiv

Det har gått 2 dagar sen Elizabeth och Carl besökte oss, jag ligger på sängen och stirrar upp i taket. Jag måste träffa henne igen, jag måste visa henne att jag inte är ett monster. Jag ställer mig upp och går mot fönstret, jag drar bort gardinerna lite grann. Solen skiner fortfarande, jag suckar men går till garderåben och tar på mig en kappa och tar på mig luvan. Jag går ut från mitt rum och ner för trapporna, jag ser sen Sebastian när jag kommer ner och han tittar på mig "Vart ska du? Det är ju sol ute" säger han. "Jag ska bara träffa en person, det går snabbt" säger jag. Han nickar, jag nickar och går ut igenom dörren. Jag går ut och ser mig omkring, jag går länge sen kommer jag fram. Jag stannar en stund och tar ett djupt andetag och andas sen ut. Men sen ser jag henne, Elizabeth. Hon går omkring i sin trädgård, jag går tyst i den lilla skogen bredvid och tittar på henne. Hon är så vacker, och solen får hennes vackra hud att glänsa och hennes blonda hår att lysa. Jag tittar på henne en stund och bara ler "Elizabeth" ropar jag tyst. Hon stannar och tittar in mot skogen "Elizabeth, kom" ropar jag tyst. "Vem där?" säger hon. "En vän" säger jag tyst. Hon går sakta in i skogen och tittar på mig, jag tar hennes hand och går in en bit sen stannar jag och tittar på henne. "Vem är du?" frågar hon. Jag tar sakta av mig luvan och tittar på henne, hon stirrar på mig "Det är du...." viskar hon. Jag nickar "Men jag ska inte skada dig" säger jag och tittar på henne. Hon tar ett steg bakåt "Pappa säger att jag inte får träffa dig" säger hon. Jag suckar "Jag vet men jag måste få prata med dig om det.." säger jag. Hon tittar på mig, jag tar ett steg mot henne "Det må stämma att jag är en vampyr, att jag kommer från mörkret och att jag lever på blod" säger jag och tittar på henne. "Men. Jag är inte som de andra vampyrerna, jag vill inte vara ond och leva i mörker. Jag vill verkligen bli som ni" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Vill du?" säger hon. Jag nickar sakta "Jag menar verkligen det" säger jag. Hon nickar sakta "Men pappa säger att ni är farliga och vill bara dricka vårt blod" säger hon tyst. Jag suckar och nickar "Så är väldigt många av oss vampyer, men bara för det så måste inte alla vara onda" säger jag lite tyst och tittar på henne. Hon nickar sakta sen hör jag hör hur hennes pappa ropar på henne "Jag måste gå" säger hon och börjar gå. Jag tar hennes hand och tittar på henne "Men lova att inte säga att vi har träffats, okej?" säger jag. Hon tittar på mig "Lovar du?" säger jag igen. Hon nickar "Jag lovar" säger hon. Jag nickar "tack" viskar jag. Hon nickar "Elizabeth, vart är du?" hör vi Carl ropa. "Jag måste gå nu" säger hon och springer iväg. Jag tittar efter henne men kan inte låta bli att le lite då jag vet att jag äntligen fick se henne igen och berätta allt. Jag hoppas bara att hon verkligen tror mig, jag sätter på mig luvan och skyndar mig hem. När jag går in så tittar Sebastian på mig "Vem träffade du?" frågar han. Jag tittar på honom och tar av mig kappan "En av mina...kompisar bara" ljuger jag. Han tittar på mig "Verkligen?" frågar han. Jag nickar och sätter mig i soffan och tittar mig omkring, Sebastian tittar på mig och går sen iväg för att göra lite arbete. Jag ligger där i soffan och har inget att göra, timmarna går och efter en stund kommer Sebastian och han tittar på mig. Jag tittar upp på honom, han ler lite "Jag tänkte att du var lite törstig" ler han och tar fram en kniv. Jag sätter mig hastigt upp och tittar på honom "Nej, du behöver inte" säger jag men han drar kniven mot armen och jag kan inte hejda mig. Jag stirrar på blodet och tittar på honom "Du behöver det" säger han. Jag sätter tänderna mot hans arm och dricker blodet, han smeker mig på huvudet och jag stönar till lite tyst och dricker blodet. "Ta det lugnt" säger han och flinar. Jag dricker en stund sen sätter jag mig upp och andas snabbt och tittar på honom. Han ler lite och börjar tvätta sitt sår och lägger sen förband på det. Jag tittar på honom och lugnar ner mig och slickar bort blodet från mina mungipor, han ler och smeker mig på huvudet. 

5 dagar senare

Det har gått 5 dagar och jag och Elizabeth träffas varje dag och vi börjar komma varandra närmre, vi går omkring i skogen och pratar. Vi sätter oss sen ner på en mossig sten och jag tar av mig luvan och tittar på henne. Hon tittar på mig och ler, jag tittar på henne och ler tillbaka. "Yohio, jag har en liten fråga" säger hon. Jag tittar på henne "Vad vill du veta?" säger jag. Hon tittar på mig "jo, vart du eller föddes du som vampyr?" säger hon. Jag ler "Jag är född i en vampyr familj" säger jag. Hon nickar "Men hur blir man än vampyr?" frågar hon. Jag tittar på henne "Jo en vampyr måste bita en människa och sen måste den personen dricka lite av vampyrens blod" säger jag och tittar på henne. Hon nickar "Varför undrar du?" säger jag. Hon tittar på mig "Skulle du göra det? Göra mig till en vampyr?" säger hon. Jag stirrar på henne "Varför vill du bli en vampyr?" frågar jag förvånat. Hon ler "Jag tror att jag...älskar dig" ler hon. Jag tittar på henne förvånat men ler lite, hon lutar sig framåt och kysser mig. Jag kysser henne tillbaka och kyssen blir vildare och jag knuffar bort henne. Hon tittar på mig "Jag är för stark" säger jag. Hon tittar på mig "Förlåt" säger hon tyst. Jag skakar på huvudet och går sakta mot henne och smeker hennes kind "Det är jag som är för stark." säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du?" säger hon. Jag nickar "Ditt blod. Jag har aldrig känt en sån stark doft tidigare" säger jag. Hon tittar på mig "Men jag gör vadsomhelst för att inte tappa kontrollen, jag tänker inte göra dig till en vampyr eller dricka ditt blod" säger jag och smeker hennes kind. "Varför?" frågar hon och tittar på mig. Jag ler "Jag älskar dig för mycket för att låta dig leva detta hemska liv som vampyr" ler jag. Hon ler, jag ler och sluter sen mina ögon och lutar mig närmare henne och kysser henne på halsen sen upp mot munnen och vi kysser varandra. "Sluta!" hör vi sen någon ropa. Vi slutar och tittar oss omkring sen ser vi Carl komma med några män "Men ser man på, sa jag inte att du skulle hålla dig borta från henne?" säger han. Jag tittar på honom och tar några steg bakåt och Elizabeth ställer sig framför mig "Snälla sluta pappa" säger hon. Han tittar på henne "Gå bort från honom Elizabeth" säger han och tittar på henne. "Nej, jag..." säger hon och tittar på honom. "Du, vad?" säger han. Hon tittar på mig sen på honom "Jag älskar honom" säger hon. Han stirrar på henne sen på mig "Har du förhäxat henne?" säger han argt. Jag skakar på huvudet "Jag har inte gjort något" säger jag och backar. Han tittar på mig sen flinar han "Men du bröt mot min order att inte träffa Elizabeth så jag har inget annat val än att ta dig" säger han. Jag skakar på huvudet "Snälla gör det inte" säger jag. Han nickar "Jo det ska jag" säger han sen knäpper han med fingrarna och 2 män går mot mig och håller fast mig. "Släpp mig" säger jag och stretat imot. Elizabeth tittar på Carl "Snälla pappa låt honom gå, han är inte som de andra" säger hon. Han tittar på henne "Du ska inte lita på en vampyr Elizabeth, de bara ljuger" säger han. Jag tittar på henne "Tro honom inte, jag skulle aldrig ljuga för dig" säger jag. "Tyst med dig" väser Carl. Jag stretar imot och försöker ta mig loss men de håller ett hårt grepp om mina armar. Jag tittar ner och sen på Elizabeth "Fly här ifrån. Spring iväg" viskar hon. Jag tittar på henne och nickar och sen suckar, jag måste använda de krafter jag har. Jag sliter hårt åt tillbaka mina armar från männen och knuffar hårt bort dem, jag tittar sen mot Elizabeth "Spring!" skriker hon. Jag nickar och börjar springa snabbt iväg, en vampyr kan springa mycket snabbare än vad en vanlig människa kan. Jag springer det snabbaste jag kan, efter ett tag stannar jag "Jag tror jag kom undan dem" säger jag tyst för mig själv och ska börja springa när jag känner något hårt spännas åt runt min handled och jag faller mot marken och ser ett rep runt min ena handled. Jag försöker snabbt ta bort det när ett annat rep kommer runt min andra handled och jag stretar imot och försöker få bort det. "Släpp mig" skriker jag och stretar imot. Mina ögon blir röda av ilska och jag stretar imot för att ta mig loss, jag tittar mig omkring och ser att jag är omringad av massa män och de kastar rep runt om mig och jag faller mot marken och har ingenstans att fly. Jag ser sen några män komma mot mig och jag väser och visar mina tänder och försöker fly. De lyfter upp mig och håller ett hårt grepp om mig, jag stretar imot och ser Carl komma efter en stund och han går mot mig och jag väser. "Släpp mig" väser jag och försöker komma loss. Han ställer sig framför mig och tittar på mig, jag stirrar på honom med mina röda ögon och väser och får mina tänder att synas lite. "Du har ingenstans att fly, och dit vi ska kommer vi visa vad såna som du förtjänar" säger han. Jag stirrar på honom sen vänder han sig om "Vi går" säger han och börjar gå. Männen nickar och följer efter och jag stretar imot. En bit ifrån mig går Elizabeth och hon tittar oroligt på mig "Förlåt" för jag henne viska. Jag tittar på henne sen ner, efter en stund kommer vi fram och jag tittar upp och ser något som liknar en kyrka. En bit ifrån är ett stort hus och en bit i från det är ett annat stort hus som liknar någon typ av en liten herrgård eller ett litet kloster liknande byggmad. Carl tittar på Elizabeth "Du måste gå hem nu" säger han. "Men pappa..." säger hon. "Gå nu" säger han. Hon stirrar på honom sen går hon sakta mot mig och tittar på mig "Jag kommer till dig sen" säger hon tyst. "Prata inte med honom" säger han bestämt. Hon tittar på honom och springer till huset och jag hör hur hon gråter tyst. Jag tittar efter henne sen på Carl, han tittar på mig och börjar gå. Jag stretar imot men männen håller fortfarande ett hårt grepp om mig. Vi går in i den kloster liknande byggnaden, jag tittar mig omkring och det är ett stort rum och ganska ljust. Carl tittar på de andra männen "ni kan gå" säger han. De nickar och går iväg men de andra männen håller fortfarande ett hårt grepp om mig, efter en stund kommer några kvinnor i lite slitna kläder. *De måste jobba här* tänker jag. "Ta loss repen" säger Carl, männen nickar och tar loss alla repen från mig. Sen tar de av mig kappan, jag väser och tittar på dem. Kvinnorna tittar på mig häpet "ännu en vampyr?" säger de. Carl nickar "ni vet som ska göras, vi lämnar jobbet till er nu" säger han och går. Männen knuffar mig till dem och följer sen efter Carl. Jag stirrar på dem *Göra vad med mig?* tänker jag. Jag väser och de går iväg med mig "Släpp mig" skriker jag. De lyssnar inte utan fortsätter gå, vi kommer sen in till ett stort rum. Det är ganska varmt och jag ser en stor balja med vatten och en bägare med vatten i. "Nu ska vi rena dig" säger en av de. Jag stirrar på mig "Nej det ska ni inte. Låt mig gå" väser jag och stretar imot. De försöker ta av mig kläderna men jag stretar imot och puttar bort dem "Låt mig va!" skriker jag argt. De stirrar på mig och en av de går mot mig och tar ett hårt grepp om håret i nacken och jag skriker till. Sen kommer en av kvinnorna mot mig med bägaren med vatten och tittar på mig "Vet du vad detta är?" säger hon. Jag skakar på huvudet "Nej" väser jag. Hon häller lite i sin hand och kastar det på mig och det bränner till i huden och jag skriker och faller mot golvet. "Det är helit vatten, om du fortsätter bråka kommer jag kasta mer" säger hon. Jag skriker och ligger på golvet "Det bränns" skriker jag. Hon flinar "Samarbetar du nu?" säger hon. Jag säger inget utan bara skakar, de lyckas få av mig kläderna och sätter mig i baljan och tvättar av mig. "Rör mig inte" skriker jag och stretar imot. Efter ett tag är de klara och torkar av mig och jag sätter på mig kläderna och de tar iväg mig till ett annat rum. När vi kommer fram stannar jag och bara stirrar, i andra änden av rummet är det en lång korridor. Där är det massa andra rum med galler och i flera av de är det andra människor. Helt sönderslagna och flera av de känner jag igen. Jag sliter mig loss från kvinnorna och springer dit och sätter händerna vid gallret. "Andreas!" skriker jag. Han är också vampyr, alla här inne är vampyrer. Han sätter sig upp och tittar på mig. Han blonda hår är helt förstört, och på kroppen är han full av ärr från slag och piskor. "Vad har de gjort mot dig?" säger jag och stirrar på honom. Han tittar på mig "De säger att vi förtjänar detta, de vill göra sig av med oss och de försöker få oss att berätta vi gör" säger han. Jag stirrar på honom, han ställer sig upp och går sakta mot mig och sätter händerna på gallret "Du måste gå nu, du är i fara" säger han. Jag tittar på honom "Jag kan inte lämna dig såhär" säger jag. Han tittar på mig "Akta dig!" skriker han. Jag vänder mig om och ser en maskerad man och får ett slag i ansiktet sen blir alting svart. 

Så det var del 4 av A Curse, one tale....one love

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiigirl