Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den :)

Det har gått flera dagar och jag sitter på sängen och tittar mig omkring, "Kan jag inte få komma ut?" säger jag och ställer mig up och tittar ut igenom fönstret. Jag suckar men sen börjar jag höra viskanden "Vem där?" säger jag och vänder mig om men jag ser ingen. *Men, jag hörde ju någon* tänker jag och tittar mig omkring. Jag hör mer viskanden och jag tittar mig oroligt omkring men ser ingen "Sluta! Ut ur mitt huvud!" skriker jag och håller händerna för huvudet. Susan springer in "Vad är det?" frågar hon. "Det är någon här, jag hör några som viskar" säger jag och tittar mig omkring. Hon suckar och tittar på mig "Det är ingen här" säger hon. Jag tittar på henne "Jo du måste tro mig, jag hör viskanden" säger jag. Hon suckar och skakar på huvudet "Jag kommer med mat snart, då kan du få medecin som lugnar dig" säger hon och går ut och låser dörren. Jag springer mot dörren och bankar på den "Lämna mig inte här!" skriker jag och bankar på dörren. Inget svar, jag vänder mig om och ser då en skugga gå igenom rumet och sen försvinner den. Jag tittar runt och gnuggar mig i ögonen *Jag är nog bara trött, jag hör inte röster och jag ser inte saker* tänker jag. Jag ser den sen igen *Jag är inte galen, jag ser inte saker. Jag hör inte saker* tänker jag. Skuggan tittar på mig och den viskar obegripliga saker. "Sluta, försvinn!" skriker jag och backar in i ett hörn och sätter mig ner och skakar. Efter en stund kommer Susan in och tittar på mig och ställer matbrickan på bordet "Vad är det?" frågar hon. Jag tittar skakandes på henne "Det är något här, jag såg en skugga gå här" säger jag skakandes. Hon går till mig "Det finns inget här" säger hon och försöker lugna ner mig. "Jo det gör det visst" säger jag sen ser jag skuggan igen, "Där är den! Titta!" skriker jag och pekar mot ett hörn. Hon tittar dit men ser den inte "Jag ser inget" säger hon. "Men den är där, jag lovar!" säger jag skakandes. Hon suckar och kommer med vatten och en tablett "Här, ta det här" säger hon. Jag tittar på det sen på henne "Vad är det där?" frågar jag och tittar på henne. "Det här lugnar ner dig bara, det är inget farligt" säger hon. Jag tar tabletten och sväljer ner det med vatten hon smeker mig på huvudet och går sen ut. Jag tittar mig omkring och går sen till bordet och äter maten jag fick. Jag tittar mig sen omkring och jag har inget att göra, jag suckar och lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Jag ligger där dag ut och dag in, dagarna blir sen till veckor och jag hör mer och mer röster och ser mer och mer saker. Jag sitter sen några veckor senare i ett hörn och skakar. Det är så många röster i mitt huvud, det tar aldrig slut. Jag skakar och håller mina händer för huvudet, efter en stund kommer Erik in. "Vad är det?" säger han och tittar på mig. Jag tittar upp "Jag hör röster i mitt huvud" säger jag och skakar. Han tittar på mig "Du är ju galen" säger han och skrattar lite. Jag ställer mig upp "Sluta, de kan höra dig!" säger jag och skakar. Han tittar på mig och går mot mig, han lägger sina händer på mina axlar "Lugna dig" säger han. Jag sliter mig loss från hans grepp "Jag måste härifrån!" skriker jag och springer ut ur rummet. Men han hinner ifatt mig och håller ett hårt grepp om mig, "Susan hjälp till här" ropar han. Susan kommer och försöker hjälpa till. Jag skriker och försöker slita mig loss "Släpp mig!" skriker jag. Jag sparkas och försöker komma loss men det hjälper inte vad jag än gör. De tar tag i mig och sätter på mig någon jacka och jag kan inte röra mig, sen stänger de in mig i ett mörkt rum. "Snälla släpp ut mig!" skriker jag och gråter. Inget svar, jag skakar och gråter och rösterna ekar fortfarande i mitt huvud. Jag somnar sen, efter ett tag så öppnas dörren och jag ser Erik komma in. Han sätter sig på huk framför mig och lyfter upp min haka "Har du lugnat ner dig nu? Tänker du lyssna?" frågar han. Jag nickar sakta "Snälla släpp ut mig" säger jag skakandes. Han nickar och tar av mig jackan och tar mig till mitt rum. 

Det går en väcka och jag sitter på sängen och tittar ut igenom fönstret. 

(ser ut som på bilden)

*Jag kan inte stanna här längre, jag måste ut* tänker jag. Jag går sakta mot fönstret och tittar på månen, jag hör hur den kallar på mig. Jag sätter handen på fönstret och sen slår jag sönder fönstret med handen. Dörren öppnas och Susan ser mig "Yohio, vad gör du?" säger hon och stirrar på mig. (här) Jag skrattar och tittar på henne och hoppar ut och springer iväg. Jag springer igenom den mörka skogen och jag vet inte vart jag är påväg men jag är påväg bort. Bort från det där stället. Jag stannar sen och tittar på månen och den viskar något, jag vet inte vad det betyder. Jag skrattar och tittar mig omkring och fortsätter gå. Jag kommer sen in i en stad och jag vet inte vart jag är eller vart jag ska. Jag har ingenstans att ta vägen, jag sätter mig ner och tittar ner i marken och det börjar blåsa kallt. "hur mår du?" hör jag sen en röst säga. Jag tittar upp och ser en kille i svart kort hår med en rosa slinga, han har svarta kläder och en hel del piercings runt munnen. Jag svarar inte och tittar ner, han sätter sig på huk bredvid mig. "Jag heter Seike, vad heter du?" frågar han. Jag tittar upp "Jag heter Yohio" svarar jag. Han nickar "Har du någonstans att gå?" frågar han. Jag skakar på huvudet "Nej, jag har rymt" säger jag. Han nickar och tittar sig omkring sen på mig "Kom, du kan bo hos mig" säger han och ler och ger mig sin hand. Jag ler och nickar och tar hans hand.

Så det var del 2 av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa! 

Här kommer första avsnittet av min nya novell :)

Och den heter Dáku no himitsu (mörka hemligheter)

Hoppas ni gillar den :)

"Men det var en olycka!" ropar jag och tittar på dem. De lyssnar inte utan fortsätter skrika på mig "Mördare.." skriker några. "Dig kan man inte lita på!" skriker några andra. "Sluta, det var en olycka!" skriker jag och håller händerna för huvudet och tittar ner. Jag var för någon månad sen ute och gick med min lilla syster i barnvagnen men jag halkade på en isfläck och vagnen ramlade ner i sjön. Jag dök i och försökte hjälpa henne, hjälp kom ganska snabbt men hon drunknade. Sofie, skolans populäraste tjej såg allt men spred ett rykte på skolan om att jag hade mördat min lilla syster. Alla gick på det, men min familj är de ända som vet att det var en sorglig olycks händelse......

Jag är påväg hem från skolan när jag hör några ropa efter mig och det är Anton och hans gäng. *Tänk inte på dem, utan fortsätt gå* tänker jag för mig själv.

(ser ut som på bilden)

"Ska du hem och mörda din andra syster?" ropar Anton och skrattar. Hans kompisar skrattar med honom och tillslut orkar jag inte mer utan vänder mig om och stirrar på dem "Jag dödade inte henne! Det var en olycka!" skriker jag och tittar på dem. "Säkert" skrattar Anton och tittar på mig. Jag tittar på dem och de fortsätter reta mig och skrattar tillslut tappar jag kontrollen och puttar ner Anton på marken. "Sluta" skriker jag. Han tittar på mig förvånat "Vad gör du?" säger han. Jag hoppar på honom och stryper honom, hans kompisar försöker stoppa mig men jag fortsätter. Men sen känner jag någon dra bort mig och det är pappa "Vad tusan håller du på med Yohio?" säger han argt. Jag försöker slita mig loss "Han håller på och kalla mig mördare, de säger att jag dödade min lilla syster" säger jag argt. Han suckar och tar hem mig, mamma och pappa skickar in mig på mitt rum och låser dörren. Jag skriker och sparkar på dörren och sätter mig sen på sängen "De fattar ingenting!" säger jag argt och lägger mig på sängen. "Jag är ingen mördare" säger jag tyst för mig själv. Jag sätter mig sen upp och tar fram en låda och hittar en liten fält kniv som jag stoppar i fickan. Varför vet jag inte, det är som om någon konstig sida i mig kommer fram och tar över. Jag öppnar fönstret och hoppar ut och springer ut i mörkret. Jag kommer in i en skog och kommer fram till en väg mitt i skogen, det ända som lyser är gatlamporna och månen. Jag ser sen Sofie stå en bit bort och prata i sin mobil, hade det inte varit för henne och det dumma ryktet så hade jag inte mått dåligt som jag gör nu. *Jag måste bli kvitt henne* tänker jag. Jag tar sakta upp en pinne och går mot henne, jag slår henne i bakhuvudet och hon svimmar. Jag tar sen henne in i skogen och sticker kniven i hennes hjärta. Jag tittar på hennes livlösa kropp och sen på min hand som är full av blod. "jag gjorde det, jag är kvitt henne. Inga fler rykten" säger jag sakta och börjar känna mig konstig. Jag hör sen hur någon är ute och går och jag gömmer mig. Det är hennes pojkvän och han hittar henne och ringer polisen. Polisen kommer snabbt och börjar sen leta efter mig. *Åh nej* tänker jag och springer tyst iväg och jag gömmer mig. Men de hittar mig och tar hem mig. Jag försöker slita mig loss och när mamma öppnar dörren stirrar hon på mig "Vad har hänt?" säger hon oroligt. "Vi hittade honom i skogen och han har dödat Sofie" säger han och tittar på henne. Hon stirrar på dem sen på mig. "Gjorde jag inte alls" fräser jag. "hur förklarar du då blodet på din hand och kniven?" säger polisen. Jag blir tyst och tittar ner men nickar sen, mamma tittar på mig shockat och brister ut i gråt. Pappa kommer sen och får reda på vad som hänt. Han blir arg och tittar på dem "Jag vet inte vad jag ska göra eller säga. Gör vad som är bäst för honom, han behöver hjälp" säger han argt och suckar. Jag tittar ilskett på honom "Du vet ju vad dem gör mot mig i skolan! Ni har aldrig tagit tag i problemet, jag mördade ju aldrig min lilla syster!" skriker jag argt och försöker slita mig loss från deras grepp. Han svarar inte utan suckar argt, polisen går iväg med mig och det är sent och jag somnar. 

Jag vaknar nästa dag och ser att jag är påväg någonstans "Vart är jag? Vad är det som händer?" säger jag förvånat. "Du ska bo här" svarar en kvinna och vi kör in på en gård. Jag ser ett stort vit hus omringat av en skog. Ur kliver 2 personer, en kvinna med långt blont hår uppsatt i hästsvans och en kille i brunt kort hår. Båda har vita kläder *Kul, verkar som jag har hamnat på något slags vårdhem eller nåt* tänker jag och suckar. Dem går fram mot mig och nickar mot polisen "Vi tar över nu" säger dem. Polisen nickar och går iväg och de andra tar in mig. "Jag heter Susan och det här är Erik" säger kvinnan och tittar på mig. Jag nickar "Jaha? Och varför är jag här? Vart är jag?" frågar jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Du är på ett mental sjukhus för att få hjälp, du dödade ju Sofie" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne "Jag kan inte vara här, hon och de andra höll ju på och säga att jag mördade min lilla syster när jag inte gjort det!" skriker jag och tänker gå ut men de stoppar mig och sätter in mig i ett rum och låser dörren. Jag sparkar på dörren och tittar mig sen omkring, allt jag ser är en säng och ett skrivbord med en stol. Jag suckar och lägger mig på sängen "Hur ska detta gå då?" säger jag för mig själv och suckar. 

Så det var första avsnittet av Dáku no himitsu

Hoppas ni gillar den^^

//Kawaiigirl