Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 4 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet :)

Det har gått flera veckor och jag är fortfarande ledsen över det som hände men.........

Jag kan inte sluta lockas av världen utanför mitt fönster, jag måste ut igen. Även om jag så reskerar livet för......jag är ju redan död, eller hur? 

(Ser ut som på bilden)

Jag tittar mig omkring och går sakta mot ytterdörren och lägger handen på dörrhandtaget när jag sen hör någon harkla sig. Jag rycker till och vänder mig om och ser Sebastian "Vart tror du att du är påväg?" säger han och tittar på mig. "Jag ville bara...." börjar jag men han avbryter mig "Hur många gånger ska jag säga det? Du får inte gå ut" säger han och suckar. "Men du fattar ju inte hur det känns att inte få vara en del av dem. Jag vill inte vara annorlunda!" säger jag ledsamt och tittar på honom. Han suckar "Du får ändå inte gå ut" säger han. Jag backar mot dörren "Ska jag behöva bli arg?" säger han och stirrar på mig. "Jag vill inte stanna här inne och vara dit jävla experiment!" säger jag och försöker öppna dörren. Han suckar och stänger dörren och håller hårt runt mina armar. "Släpp mig, jag vill inte!" skriker jag och slår på hans bröst. Han suckar och tittar på mig "Lugna dig" säger han. Jag skriker och fortsätter, jag tänker inte lugna mig. Det är han som ska låta mig komma ut. Han tar mig sen in på sitt labb och sätter mig på en stol och binder fast mig "Vad gör du? Släpp mig!" skriker jag och börjar bli rädd för han har aldrig varit såhär mot mig förut även om jag blivit arg, rädd eller jobbig på något sätt. Han svarar inte utan spänner åt mer och ställer sig upp "Sir? Vart ska du lämna mig inte!" skriker jag och känner tårarna komma. Han går mot dörren "Varför gör du såhär mot mig? Jag vill inte vara här, snälla förlåt mig!" skriker jag med tårar som rinner. Han trycker sen på någon knapp och lämnar rummet och stänger dörren. Jag skakar och gråter *Är det verkligen såhär alla människor är nu? Kan jag inte lita på någon?* tänker jag med tårar som rinner och jag skakar av rädsla. Men sen känner jag mig trött och jag blir tröttare och tröttare och tillslut somnar jag. Jag vaknar sen upp och ser Sebastian stå framför mig "Sebastian?" säger jag trött och tittar på honom. Han tittar på mig "Känns det bättre nu?" frågar han lugnt. Jag nickar "Snälla förlåt mig sir, jag menade inte att slå dig och skrika" säger jag och börjar skaka igen och känner tårarna komma. Han nickar "Jag förlåter dig, men lovar du att hålla dig lugn nu?" säger han och tittar på mig. Jag nickar snabbt "Jag lovar" säger jag. Han nickar och spänner loss mig och tittar sen på mig "Vad?" säger jag. Han tittar på mig och nickar sen mot bordet. Jag suckar och sätter mig på bordet och han gör massa tester och prover. "Får jag gå nu?" säger jag efter ett långt tag. "Snart" svarar han och håller på med en grej vid sitt bord. Jag suckar och väntar "Nu kan du gå" säger han efter ett tag. Jag sliter ur nålen ur min arm och sätter dit ett plåster och går sen upp ur labbet och in i köket och går tea och sätter mig i burspråket och tittar ut sen ser jag att Sebastian står bakom mig. Jag tittar på honom och dricker mitt tea sakta "Jag vill vara en normal tonåring, jag vill inte vara ett vandrande experiment" säger jag ledsamt och dricker mitt tea och tittar på honom.

Så det var del 4 av Nikkó

Hoppas ni gillar den^^ 

//Kawaiigirl