konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 3 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet! :)

Hon tittar på mig "Fast jag är ju med dig" säger hon och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Om Sebastian får reda på detta så är jag körd" säger jag och tittar på henne. Hon tar min hand och ställer mig upp "Jag lovar att se till att inget händer dig" säger hon och ler. Jag tittar på henne "Lovar du?" frågar jag. Hon nickar "Jag lovar" säger hon och ler. Jag nickar sakta och hon går ut med mig. Jag tittar mig omkring och solen lyser och himlen är blå "Vad vackert det är" säger jag och ler och tittar mig omkring. Hon ler och nickar och går omkrig "Ska vi gå till parken?" säger hon och ler. Jag ler och nickar och vi går till parken. Vi sätter oss på en parkbänk och tittar upp på himlen "Det var så länge sen jag kände solens strålar mot min hud" säger jag och tittar på himlen. Hon tittar på mig "Minns du något från dit tidigare liv?" frågar hon. Jag tittar på henne och rycker på axlarna "Jag minns inte så mycket mer än att jag dog för 5 eller 10 år sen i någon sjukdom tror jag det var" säger jag och tittar på henne. "Okej men varför minns du inget?" frågar hon sen. "Jag vet inte riktigt, jag tror att när man dör så blir inte ens minnen lika viktiga" säger jag och tittar på henne. Hon nickar långsamt och tittar på mig och vi sitter där i flera timmar och pratar och vi beslutar oss sen för att gå tillbaka och många tittar på mig. Vi stannar sen utanför en affär "Kan du vänta utanför? Jag ska bara köpa en grej lite snabbt" säger hon och tittar på mig. Jag nickar "Jag kan vänta" säger jag. "Bra, jag är snabbt tillbaka" säger hon och springer in. Jag tittar mig omkring och känner sen att folk börjar titta på mig mer och mer. *Kan hon inte komma snart?* tänker jag och tittar mig oroligt mot affären. Tillslut samlas massa folk runt omkring mig "Mår du bra? Du ser så blek ut" säger en kvinna och tittar på mig. Jag hinner inte svara för en annan avbryter och tar tag i min hand "Du är ju iskall och du känns aldelles slö i kroppen" säger mannen och stirrar på mig. Jag rycker åt mig min hand och tittar på dem "Det är ju han som gick omkring i skogen" säger en annan kvinna. Jag tittar på henne "Mina barn såg dig. Vad är du för något?" säger hon och stirrar på mig. Jag tittar på dem och skakar "Jag...." börjar jag och darrar på rösten. "En man väkte mig från......de döda" säger jag och tittar på dem skakandes. De stirrar på mig "Vi vill inte ha några monster här i vår stad" utbrister en man. Jag tittar på dem skräckslaget och skakar i hela kroppen och sen kommer Jessicka ut och ser allt och ställer sig framför mig "Skada honom inte, han är jättesnäll när man väl lärt känna honom" säger hon. De stirrar på henne "Man han är ju ett monster, nu gå dän" säger en man. "Nej" säger hon argt och går närmare mig. 2 män tar bort henne från mig och håller fast henne. "Släpp mig, han har inte gjort något ont!" skriker hon argt och försöker slita sig loss. De andra stirrar på mig och 2 tar tag i mig "Släpp mig, jag tänker inte skada någon" säger jag skräckslaget och försöker slita mig loss. De svarar inte utan börjar slå mig och efter ett tag knuffar de ner mig i marken. Jag faller ner mot marken med ett stön och tittar upp på dem gråtandes "Nu ut härifrån" säger de och börjar jaga mig. Jag springer allt vad mina ben orkar och tillslut kommer jag ut från stan och mot skogen. Jag fortsätter springa tills jag inte hör de längre och jag tittar mig omkring. Jag skakar och gråter "Jag gjorde ingenting" snyftar jag och tittar ner och börjar gå. TIllslut ser jag en damm och tittar ner i den och ser mitt ansikte "De kanske har rätt, jag kanske är ett monster" säger jag och snyftar och börjar gråta. Jag sitter där länge och gråter och efter ett tag torkar jag bort mina tårar och ställer mig upp och fortsätter gå. Tillslut kommer jag ut på en väg och fortsätter gå men sen kommer en bil och jag ser den inte förns den är riktigt nära och den bromsar mitt framför mig. Jag stannar och stirrar på den och föraren kliver ut "Mår du bra?" säger han oroligt och stannar sen och stirrar på mig. "Yohio?" säger han och tittar på mig. Jag stelnar till "Sebastian?" säger jag. Han kramar mig hårt "Yohio vad gör du ända här ute?" säger han oroligt. "Jag...jag...." börjar jag men brister sen ut i gråt. "Vad är det Yohio?" säger han oroligt. Jag tittar på honom "Jessicka kom för att hämta sin väska och undrade sen varför jag ser ut som jag gör och jag berätade då och sen så......" säger jag och tittar ner. "Sen så vad?" säger han och tittar på mig. "Hon frågade om jag ville med ut och jag sa.....ja och följde med ut och sen såg folk mig och vart rädda och de säger att jag är ett monster. De slog mig och jagade ut mig från stan" säger jag och tittar ner. Han suckar "Du bröt mot min lag" säger han strängt och tittar på mig. "Förlåt mig sir" säger jag och skakar. "Du har varit väldigt olydig idag och du utsatte dig själv för fara. Du ser vad som hände" säger han strängt. "Förlåt mig sir" säger jag ledsamt. Han suckar och tar in mig i bilen och kör oss hem. När vi kommer in tittar han på mig "In på ditt rum nu" säger han. Jag tittar på honom ledsamt och går in på mitt rum och lägger mig på sängen och tittar på taket "Jag ville bara ha kul och se världen. Men den är inte lika vacker som jag trodde" säger jag ledsamt och vänder mig om och gråter mig själv till sömn. 

Så det var avsnitt 3 av Nikkó 

Hoppas ni gillar detta avsnitt :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa!

Här kommer avsnitt 2 av Nikkó

Hoppas ni gillar avsnittet^^

Jag ligger på sängen och suckar och tittar upp i taket. Det har gått flera veckor och jag får fortfarande inte gå ut, jag suckar och går ner "Sebastian?" ropar jag men han svarar inte. Jag går in i köket och det ligger en lapp på bordet, jag tar upp den och läser den "Hej Yohio. Jag är bortrest idag på ett möte och kan komma hem runt 22:00 ikväll. Det finns mat hema så du klarar dig och ring mig om det är något. Och kom ihåg, lämna INTE huset. Hälsningar Sebastian" Jag suckar och lägger undan lappen "Vad ska jag göra en hel dag då om jag inte får gå ut?" säger jag för mig själv och tittar mig omkring. Jag suckar och gör tea och sätter mig sen i burspråket i fönstret och tittar ut och dricker mitt tea. Det är svårt att vänja kroppen vid att äta och dricka igen efter att ha varit död så länge. Jag suckar och dricker sakta mitt tea och tittar ut, solen skiner och barn springer omkring och leker och en del är ute och går. *Varför måste jag vara här inne? Varför kan inte jag få vara en del av dem?* tänker jag ledsamt och dricker mitt tea. Men sen efter en stund hör jag hur det knackar på dörren *Vem kan det vara?* tänker jag och ställer ner tea koppen på bordet och går mot dörren och öppnar bara en liten springa. "Vem där?" frågar jag. "Det är jag, Jessicka. Kan jag få prata med Sebastian?" frågar hon. "Han är inte hemma nu. Han är bortrest" svarar jag. "Åh, men kan jag få komma in? Jag måste hämta en grej" säger hon. "Jag vet inte, jag får inte släppa in folk utan Sebastians tillstånd. Och jag kommer nog bara skrämma dig" säger jag ledsamt. "Jag ska bara hemta en grej jag glömde när jag var här. Jag brukar komma och städa åt honom" säger hon. Jag blir tyst och tänker en stund *Det är nog hon då som kommer så ofta utan att jag får se det* tänker jag. "Okej" svarar jag och öppnar dörren men drar snabbt luggen framför mitt ansikte och tittar ner. Hon går in och går omkring och hittar tillslut sin väska. "Men dig har jag inte sett förut, vad heter du?" frågar hon och tittar på mig. "Jag heter Yohio" svarar jag och tittar ner. Hon nickar och tittar sen på mig "Är något fel? Du ser så ledsen ut" säger hon och tittar på mig. "Det är inget, jag mår bra" svarar jag och tittar ner. "Kan inte jag få se dit ansikte?" säger hon och tittar på mig. Jag skakar på huvudet "Jag vill inte skrämma dig" svarar jag. Hon skrattar lite tyst och går mot mig och lyfter upp min haka och tar sakta bort min lugg. Jag tittar på henne och ser sen hur hon backar "Vad är du?" säger hon skräckslaget. Jag skakar och får tårar "Jag sa ju att jag skulle skrämma dig" säger jag och skakar med tårar. Hon tittar på mig länge "Vad. är. du?" frågar hon sen igen efter en stund. Jag tittar upp på henne "Det är en ganska så lång historia" svarar jag ledsamt. Hon tittar på mig "Gå in i vardagrsrummet. Jag gör tea åt oss" säger hon och försvinner in i köket. Jag går in i vardagrsummet och sätter mig på soffan och tittar ner. Efter en stund så kommer hon tillbaka och sätter sig bredvid mig och ger mig tea "Så berätta nu" säger hon lugnt. Jag tar tea koppen och suckar och tittar ner, sen tittar jag på henne. "Jo jag minns ingenting om mitt förflutna. Allt jag minns är att jag vaknade upp en kall stormig natt i Sebastians labb. Jag var kall, mitt hjärta slog sakta och jag kände sakta hur livet började komma in i mig igen" säger jag tyst och tittar på henne. Hon tittar på mig "Så han......" säger hon och jag nickar. "Han väkte upp mig från de döda, ja" svarar jag och dricker mitt tea. Hon tittar skräckslaget på mig "Så det var dig jag såg för några veckor sen i skogen?" frågar hon. Jag nickar sakta "Förlåt om jag skrämde dig" säger jag ledsamt. Hon nickar "Förlåt om jag lät så elak men jag vart bara....rädd" säger hon och tittar på mig. Jag nickar och suckar och vi sitter och pratar en stund. Sen tittar hon på min arm och hand sen på mig. "Får jag?...." säger hon lite tyst. Jag nickar och vi sträcker sakta fåra händer mot varandra och tillslut möts dem. Min hud är så kall och blek men Jessicka's hud är så varm och färgglad och är full av liv. "Du är så kall" säger hon och tittar på mig. Jag skrattar lite "Så är det när man är död" säger jag och skrattar lite. Hon nickar och skrattar lite "Du är inte alls så farlig som jag trodde när jag först såg dig. Du är så snäll och trevlig" säger hon och ler. Jag rodnar och tittar på henne sen ställer hon sig upp "Har du lust att hänga med ut?" frågar hon. Jag suckar "Jag får inte gå ut för Sebastian" säger jag och tittar på henne. "Varför då?" frågar hon förvånat. "Han säger att jag kan skadas" säger jag och tittar på henne. Hon tittar på mig "Vem vet vad de gör mot mig om de ser mig? Jag vet ingenting om världen och de vet inget om mig" säger jag och tittar på henne.

Så det var avsnitt 2 av Nikkó 

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer min nya novell :)

Den heter Nikkó och det är japanska för Solsken 

Hoppas ni gillar den :)

Det var en mörk och kall natt, jag öppnar långsamt ögonen och tittar mig omkring. Allt jag ser är stenväggar och några faklor på väggarna och sen ser jag massa konstiga apparater. *Vart är jag? Vad är det som händer?* tänker jag. Jag känner mig kall i kroppen och trött, jag tittar sen upp och ser en man i vit rock och han har svart hår och en liten skägg stubb på hakan. "Ja, jag har lyckats!" säger han och hoppar av glädje och skriver ner något på ett papper. Jag ligger på ett träbord och är fastsbänd. "Jag har väckt upp en person till liv!" säger han glatt. Jag tittar undrande på honom *Vad menar han med det?* tänker jag. Han spänner sen loss mig "Så sätt dig upp pojk" säger han. Jag sätter mig långsamt upp och tittar mig omkring "Vart är jag? Vad är det som händer?" säger jag trött och tittar mig omkring. "Du är i mitt labb" svarar mannen och tittar på mig. Jag tittar på honom "Men jag vill inte vara här, jag vill hem" säger jag och hoppar ner från bordet och försöker springa mot dörren men han stoppar mig. "Släpp mig" säger jag och försöker slita mig ur hans grepp. Han håller ett stadigt grepp "Jag kan inte låta dig gå, du har precis vaknat upp från de döda" säger han och tittar på mig. Jag tittar på honom och sliter mig ur hans grepp, han suckar "Låt mig titta på dig lite och se så att allt är som det ska. Okej?" säger han. Jag suckar surt "okej då" säger jag och lägger mig ner på bordet igen. Han gör massa tester och undersökningar "Allt är som det ska, men vi måste göra något åt din hud" säger han och tittar på mig. "Min hud?" säger jag och sätter mig upp och tittar på mina armar. Mina armar är aldelles bleka och fulla av sår. "Oroa dig inte, jag fixar det" svarar han och tar fram en bomullstuss och lägger någon vätska på den och börjar tvätta min hud. Sen efter ett långt tag blir han klar "Så vad heter du? Minns du det?" frågar han. Jag tittar på honom och tänker men skakar sen på huvudet "Nej, jag minns ingenting" säger jag. Han nickar "Får jag ge dig ett namn?" frågar han. Jag nickar och ler "Jag vill gärna ha ett namn" svarar jag. "Vad sägs som Yohio?" frågar han. Jag tänker en stund och nickar sen "Yohio, jag gillar det" svarar jag och ler. Han ler och tar sen upp mig till ett rum "Här kan du bo" säger han. Jag nickar och tittar mig omkring och lägger mig ner på den stora sängen och somnar ganska snabbt. Jag vaknar sen nästa morgon och ser att jag somnade med kläderna på, jag tittar sen ut igenom fönstret och bestämmer mig för att gå ut. Jag går ut ur det stora huset och går in i den stora skogen bakom huset. Jag tittar mig omkring, det var längesen jag såg en skog, jag minns knappt hur det känns när vinden rör vid huden och får håret att glida med i vinden, jag minns inte hur solens strålar får en att bli varm. Jag mins.....ingenting. Jag går långsamt och min hud är fortfarande kall, mitt hjärta slår sakta men sen stannar jag till. En bit ifrån sitter en tjej vid en damm, hon har långt brunt hår och blåa jeans och en vit t-shirt. Jag känner hur mitt svaga hjärta börjar slå snabbare och jag blir varm inombords. Ska jag må såhär? Eller vänta, vad var det den här känslan hetta nu igen? Just det, kärlek. Det var sålänge sen jag kände kärlek. Jag går mot henne men råkar trampa på en gren på marken och den knakar till. Hon vänder sig om och stirrar på mig och börjar backa "Stanna där" säger hon med skakande röst. Jag tittar på henne "Jag ska inte skada dig" säger jag och går långsamt mot henne. "Stanna" säger hon igen och fortsätter backa. "Jag vill bara va din vänn" säger jag ledsamt och går mot henne. Hon stannar och tittar på mig från topp till tå och tittar sen på någon bakom mig "Hjälp mig han..." börjar hon men blir avbruten och jag känner någon lägga en hand på min axel och det är han som väkte upp mig och han heter Sebastian. "Oroa dig inte, jag tar hand om honom Jessicka" säger han. Flickan nickar och går sen iväg. Jag tittar upp på honom och han suckar "Varför gav du dig ut såhär utan att säga till mig?" frågar han. "Förlåt men jag ville så gärna ut, jag minndes ingenting av det här" säger jag och tittar på honom. Han suckar och går tillbaka med mig och sätter mig sen ner på en av köks stolarna. "Vad gjorde jag för fel? Hon stirrade på mig och backade direkt när hon såg mig" säger jag ledsamt och tittar på Sebastian medans han kokar tea. Han suckar och ställer teat framför mig "Det är inte så lätt att säga det här på ett enkelt sett men, du har ju ett speciellt utseende" säger han och suckar och ger mig en spegel. Jag tar den och tittar på mig själv, mitt blonda hår är alldeles ruffsigt och jag är blek i huden och aldelles smutsig och min hud visar inga tecken på liv. Jag suckar ledsamt och tittar ner på teat sen på Sebastian. Sebastian suckar "Jag vill inte att du ger dig ut igen. Du kan skadas" säger han. Jag fnyser "Hur då? Jag är ju redan så gott som död" säger jag och dricker lite av teat. Han suckar "Du vet ju ingenting om världen där ute och de vet ingenting om dig. Om de får syn på dig blir de rädda och vem vet vad de kan göra mot dig. Du är ju som min son nu och jag vill beskydda dig" säger han och tittar på mig. "Men jag vil ut och utforska världen. Se den igen och jag måste träffa Jessicka igen" säger jag och tittar på honom. Han skakar på huvudet "Jag förbjuder dig att gå ut" säger han. "Men...." säger jag och tittar på honom. "Inga men" säger han. Jag suckar och tittar ner. Jag står sen i mitt rum och tittar ut igenom fönstret och tittar på när Sebastian låser grinden för att gå iväg för att handla och jag står ensam kvar och får inte gå ut. 

Så det var del 1 av Nikkó

Hoppas ni kommer gilla den ^^ 

//Kawaiitjejen