Konnichiwa! 

Här kommer avsnitt 1 av min nya novell :)

Hoppas ni gillar den^^

Yohio's Perspektiv

Jag bor i en stor stad som heter Hoshi, jag bor där i ett stort hus tillsammans med min mamma Sara och med min pappa Tommy. Tommy är inte bara min pappa utan också min maneger, jag har hållt på med musik enda sen jag var liten och när jag började mer och mer med musik så vart pappa min maneger och det har gått bra för mig. 

Jag vaknar av att mamma kommer in och väcker mig, "Godmorgon" säger hon och ler. "Godmorgon" gäspar jag och sätter mig trött upp i sängen. "Klä på dig och kom ner sen, frukosten är färdig" ler hon. "Okej" säger jag och nickar. Hon ler och går ut ur rummet och ner till köket, jag ställer mig upp och klär på mig och fixar mig i ordning. 

(ser ut som på bilden)

Jag går sen ner till köket och sätter mig vid bordet och äter frukost. "Vart är pappa?" frågar jag och tittar mig omkring. "Han är nere på torget för att fixa iordning allt till festen" säger hon. "Okej" säger jag och nickar. Varje år på sommaren så har vi en fest i stan och det är pappa som håller i den. Och mamma jobbar med att hålla ordning och reda i staden. När vi har ätit upp våran frukost och fixat oss i ordning så går vi till bilen och åker in mot staden. När vi kommit fram så är det fultl av folk och man kan köpa massa saker, vi går fram mot scenen och där står pappa. "Hej pappa" ler jag och går mot honom. "Hej Yohio" ler han och kramar mig. Jag ler och kramar tillbaka "Redo att gå upp scen?" säger han och ler. "Såklart" ler jag. Mamma går upp på scenen och ställer sig vid micken "Hej, kul att ni är här igen på Hoshi's årliga sommarfest." säger hon och ler. Publiken ler och jublar "Hoppas ni kommer ha det kul, och nu välkommnar jag min son Yohio upp på scen" säger hon sen. Publiken jublar mer, hon ler och går av scenen. Jag ler och tar mickrofånen och börjar sjunga Heartbreak Hotel, sen sjunger jag Our Story och Don't Let go. Jag avslutar sen med låten Sky Limit. "Tack så mycket!" ler jag efter konserten och sträcker upp handen. Publken jublar mer och en del skriker. Jag ler och hoppar av scenen, "Det där gjorde du bra" ler pappa och kramar mig. "Tack" ler jag och kramar tillbaka. "Jag går omkring lite" säger jag sen och tittar på honom. "Vänta lite så följer jag med" säger han. "Pappa, jag är 17. Jag klarar mig" säger han. Han suckar och tittar på mig "Ja, du har nog rätt. Men ring om det händer något" säger han. "Jadå" ler jag och går iväg. Jag går omkring och det finns massor man kan köpa och det är massa folk över allt. Jag går sen en bit ifrån och kommer till en liten å som rinner igenom staden. Jag ler och tittar mig omkring när jag sen hör någon som går bakom mig "Pappa?" säger jag och ska vända mig om när 2 män tar tag i mig "Släpp mig!" skriker jag men de håller tag i mig. Någon sätter sen något papper runt min mun, jag stretar imot när jag sen känner hur jag blir tröttare och tröttare och allt svartnar. 

Tommy's Perspektiv

Jag och Sara åker tillbaka hem och går in i vardagsrummet "Vart är Yohio?" frågar Sara och tittar på mig. "Han är nog i rum, jag lät honom gå själv en stund på festen" säger jag. "Okej" säger hon och nickar när det börjar ringa. Jag tittar på henne och tar upp telefonen "Du har ett mejl" säger rösten. Jag lägger på och går mot datorn "Vem var det?" frågar Sara. "Inget speciellt, jag fick bara ett medelande om att jag har fått mejl" säger jag och sätter på datorn och öppnar min mejl. Jag öpnnar mejlet och video laddas upp, när den öppnas sätter jag handen för munnen och Sara tappar sitt glas i golvet och skriker. Jag ser hur Yohio ligger i en säng med händerna och fötterna fastspända med handbojor i sängen och han har tejp för ögonen. "Hej Mr Rehn, jag vill ha 2 miljoner kr, du får inte kontakta polisen för då dödar jag honom. Du får inte köra med några trix eller lura mig för då dödar jag honom. Du har 48 timmar på dig att ge mig pengarna, jag hör av mig" säger en väldigt mörk röst och sen slutar videon. Jag stirrar på skärmen och sen på Sara och håller om henne. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger fastkedjad i ett rum och jag ser ingenting och det är hög musik på i rummet, jag hör sen hur någon kommer in i rummet och tar bort handbojorna från mina händer och sätter mig upp. "Öppna munnen" säger en kvinnlig röst och håller en hand runt min käke. Jag skakar och öppnar munnen och jag känner hur hon häller i mig någon dricka. "Svälj det" säger hon och fortsätter. Jag försöker svälja men jag spottar sen upp det på henne "Din idiot" säger hon surt och lägger ner mig i sängen och spänner fast mig och går ut och stänger dörren. Jag skakar "Pappa vart är du?" säger jag med en skakande röst och försöker slita mig loss. 

Tommy's Perspektiv

Jag ser hur Sara sitter med telefonen och ringer, jag springer fram och stoppar henne och lägger på samtalet "Sara, vem ringer du?" säger jag. "Vem tror du?" säger hon med tårar. "Han sa ring inte polisen" säger jag och tittar på henne. "Men vad ska vi göra då?" säger hon med tårar. Jag tittar på henne "Jag vill inte förlora honom" säger jag. "Ring FBi" säger hon. "Men.." säger jag. "Gör det" säger hon gråtandes. Jag suckar och nickar och ringer, efter en stund kommer dem "Hej, jag är Tommy" säger jag och skakar hand med en av dem. "Hej, jag är Andreas" säger mannen. Dem fixar och donar länge och sätter sig sen vid ett bord och alla har datorer " Så, när mannen ringer dig igen så kommer vi kunna se vart han befinner sig och höra samtalet" säger Andreas. Jag nickar "kommer vi få tillbaka Yohio" säger jag oroligt. De tittar på varandra sen på mig och Sara "Vi hoppas det, av 10 barn som försvinner så får vi tillbaka 7" säger han. Jag tittar på honom "Men vad händer med de andra 3?" frågar jag. Han tittar ner sen på mig "De brukar försvinna med personen som tog dem" säger han. Jag lägger handen för munnen och tittar på honom och Sara gråter och kramar mig. Andreas går mot mig och lägger sin hand på min axel "Oroa dig inte, vi får tillbaka honom" säger han.

Så det var avsnitt 1 av Ransom^^

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer sista avsnittet av Dáku no himitsu^^

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Rösterna ekar mer och mer i mitt huvud, "sluta!" skriker jag och håller händerna runt huvudet och skakar. "Sshh, lugna dig" säger Seike och håller om mig. Jag skakar "Rör mig inte, jag vill inte skada dig" gråter jag. "du kommer inte skada mig" säger han och håller om mig. Jag skakar och gråter och rösterna fortsätter och fortsätter, tillslut tar de över mig och jag börjar puttas och sparkar. Han håller om mig mer och försöker lugna ner mig, jag gråter och puttar tillslut bort honom, jag går sen mot honom och trycker in honom mot en vägg. *Sluta snälla, jag vill inte! Ut ur mitt huvud!* tänker jag och försöker slita imot. Rösterna lyssnar inte utan fortsätter styra mig, "Sluta, det här är inte du!" säger Seike och försöker ta bort mina händer från hans hals. Jag gråter och tittar på honom och försöker sluta. Anton ser sen vad som händer och springer ut ur rummet till närmsta telefon och ringer efter hjälp. "Snälla, det här är inte du" säger Seike med svag röst och tittar på mig. Jag gråter och släpper sen taget och backar bakåt. Han faller mot golvet och hostar. Jag gråter och tittar på honom "Förlåt Seike, jag menade inte att...." gråter jag och snyftar. Han tittar på mig och hostar "Jag vet" säger han och försöker hämta andan. Jag sjunker ner på golvet och gråter, rösterna eker fortfarande i mitt huvud och jag gråter "snälla sluta" gråter jag. De fortsätter och jag blir tillslut galen på dem och börjar skratta igen. Jag känner sen en arm omkring mig och tittar upp och det är Seike. "lugn, jag är här" säger han och kramar mig. Jag nickar och gråter, sen öppnas dörren och jag ser Anton. "Där är han" säger han och pekar på mig. 2 personer i vita kläder går in, och det är Susan och Erik. De går mot mig, jag skakar och trycker mig närmare mot Seike. "Vilka är ni?" säger Seike. "Vi är Susan och Erik, vi är här för att hämta Yohio" säger Susan. Seike skakar på huvudet och ställer mig bakom honom och står framför mig "Ni får inte ta honom" säger han. "Men han är farlig för sig själv och för andra." säger hon. "Jag bryr mig inte" svarar han. Anton stirrar på honom "Men han ströp ju mig och nu dig" säger han. "Han kan inte rå för det, rösterna tvingar honom" säger Seike. Susan suckar "Det är därför vi ska ta honom. Det är bara han som hör dem, inte vi" säger hon. Jag tittar på Seike skakandes "förlåt" gråter jag. "Det är lugnt" svarar han. Susan och Erik tar bort Seike och går mot mig "Kom här" säger dem. "Nej, sluta" gråter jag och backar. De tar mig tillslut och går ut med mig "Nej, sluta. Jag vill inte!" gråter jag och försöker slita mig loss. "Nej, ta honom inte snälla" ropar Seike och springer efter. Anton håller mig medans Susan tittar på Seike, hon suckar "Vi kan inte lämna honom här. Han måste få hjälp" säger hon. "Men jag tar hand om honom" säger han. Hon suckar "Du såg ju hur det gick när han var här." säger hon. "Men, han behöver mig. Snälla" säger han. Hon tittar på mig "Jag vill inte tillbaka" säger jag och gråter. Hon suckar och tittar på mig sen på honom "Okej, för den här gången. Men! du måste gå med på vissa saker och skriva under ett par saker" säger hon. "Ja, jag gör vad som helst" svarar han. Hon nickar "Bra, du måste kontakta mig varje dag och berätta vad som händer. Han får aldrig lämnas ensam hemma, lås undan vassa föremål och han får inte gå ut själv" säger hon. Seike nickar och tittar på henne, hon tar sen fram ett papper och penna och ger det till honom. Han skriver under och lämnar tillbaka det, "Och han måste ta sina medeciner varje dag" säger hon. Han nickar och hon ger honom medeciner. Anton släpper mig sen, jag springer till Seike och kramar honom hårt. "Förlåt Seike, jag lovar att inte göra om det" gråter jag. Han nickar och smeker mig på huvudet "Jag vet, det är lugnt nu" säger han och håller om mig. 

5 månader senare

Det har gått 5 månader och mycket har hänt, men jag har blivit bättre. Ända sen de lät mig stanna hos Seike och han har hjälpt mig nu mer och mer så hör jag inte röster längre och jag ser inga skuggor längre häller. 

Jag sitter ute på balkongen och tittar mig omkring och dricker tea, Seike går in och tittar på mig "Dags för din medecin" säger han och ger mig 2 tabletter. Jag nickar och tar dem och sväljer dem med mitt tea. Han ler och smeker mig på huvudet "hur mår du idag då?" frågar han. "Bra, jag har inte hört eller sätt något" svarar jag och dricker mitt tea. Han nickar och ler sen ringer hans mobil och han svarar, han går tillbaka in och pratar. Jag tittar efter honom och dricker sakta. Efter en stund kommer han tillbaka och tittar på mig "Vem var det?" frågar jag. "Det var Susan, hon vill att du kommer tillbaka på ett test" säger han. "Ett test?" frågar jag och lägger huvudet på sne och dricker mitt tea. "Hon sa inte vad för test men vi måste åka nu" säger han. "okej" svarar jag och dricker upp mitt tea och vi går sen ut till bilen. Efter en stund kommer vi fram och vi går in, "Hej, vad bra att ni kunde komma" säger Susan och går mot oss. Jag tittar på henne "Du kan sätta dig här, vi kommer snart" säger hon och tittar på Seike. Han tittar på henne sen på mig och nickar och sätter sig på en stol. Jag tittar på honom sen på henne "Det är lugnt, det går fort" säger hon. Jag nickar och följer efter, hon tar mig in i ett rum och stänger dörren. "Vill du ha något att dricka?" säger hon och tittar på mig. Jag rycker på axlarna och tittar ner, hon tittar på mig och ställer sen en kopp varm choklad framför mig. Jag tittar på koppen sen på henne, hon ler lite och sitter framför mig. "Så hur mår du?" frågar hon och dricker sitt kaffe. Jag dricker min choklad sakta och tittar på henne "Jag mår bra" svarar jag. Hon nickar och skriver ner lite på ett papper "hör du rösterna fortfarande?" frågar hon. Jag skakar på huvudet "Jag hör inte rösterna, och jag ser inga skuggor heller" svarar jag. "Vad bra" ler hon och skriver ner det. "Har du fler såna konstiga drömmar eller känslor som du har pratar om?" frågar hon sen. "Nej" svarar jag och dricker min choklad. Hon nickar och skriver ner det, efter en stund är allt klart och vi går tillbaka till Seike. Han ställer sig upp och kramar mig "hur gick det?" frågar han. Hon ler "Det gick bra, allt är som det ska nu så han kan sluta med medecinerna" säger hon. Han ler och kramar mig "Vad bra" säger han och ler. "Nu går vi hem och firar." säger han och ler. Vi åker sen hem och på kvälllen sitter vi och äter gott och ser på film. Jag står i köket och gör tea och går sen in i vardagsrummet till de andra och tittar på dem "hur mår du?" säger Seike och ler. Jag tittar på dem "Yohio gillar vänner, Yohio döda vänner" säger jag i en liten barnröst och ler. De sitrrar på mig sen börjar jag skratta "Lugn, jag skämta bara" skrattar jag. Seike tittar på mig och tar min kopp och ställer det på bordet "du in lilla" skrattar han och puttar ner mig på soffan och börjar kittla mig. "nej snälla sluta" skrattar jag. "Nej" skrattar han och fortsätter. "Kom och hjälp mig" skrattar han och tittar på Anton och Markus. De skrattar och kittlar mig me "Snälla, förlåt" skrattar jag och tittar på dem. De skrattar och fortsätter, sen ligger vi i en hög och skrattar och har det kul. 

Så det var sista avsnittet av Dáku no himitsu

Hoppas ni tyckte om den :)

//Kawaiigirl