Konnichiwa! 

Här kommer del 9 av the unkown prince

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Jag ligger lutad över Axel's bröst och gråter, "Varför?" gråter jag. Jag kom precis ut till friheten och han som skulle vara min far dog för inte så länge sen och nu när jag äntligen fick träffa min riktiga pappa så dör han rakt framför mina ögon. Jag gråter och tittar på honom sen tittar jag mot min bror, han ställer sig upp för att gå. "Du ska ingenstans" säger Eric och Fredrik, de går mot honom och håller fast honom. "Dags att byta plats, ers majestät" flinar Eric. Efter ett tag står jag i Kevins kläder och han har mina och även masken. Han stretar ilskett imot i Fredrik och Erics armar. Vi går och sen hör vi ett brak och fler musketörer springer in igenom trä porten "Vi har tillfångatagit fången" säger jag och Kevin stretat i Fredrik och Erics armar. "Nej, jag är..." skriker Kevin men Eric slår till honom i magen. Musketörerna tittar på honom och Kevin faller mot golvet, "Placera denna dåre  där ingen kan höra hans dårskaper" säger jag och tittar på dem. "Låt en dövstum ge honom mat, men ge honom ordentligt att äta." säger jag sen. "Låt honom finna försoning genom att uthärda samma smärtor som han har orsakat andra" säger jag och blänger mot min bror sen tillbaka mot de andra. "För bort honom" säger jag sen. Musketörerna nickar och tar honom och går iväg "Jag är Kevin! Vet ni inte vem jag är!" skriker Kevin och stretar imot "Hej då" viskar jag med ett flin och vinkar efter honom. "Och de andra?" säger några av musketörerna och tittar på Eric, Fredrik och Carl. Jag tittar på dem sen tillbaka på musketörerna "De är mina rådgivare och sannaste vänner" ler jag. De ler och nickar och går sen iväg, jag vänder mig om och tittar på Eric, Fredrik och Carl. De sätter sina svärd i sina bälten och knäböjer in för mig, jag ler och nickar lite. "Men det är jag som ska knäböja mig inför er. Utan er hade jag inte stått här" ler jag. De ler sen kommer jag på Elizabeth. Jag springer upp från fängelsehålan och upp till Elizabeth's rum, jag går in till henne och tittar på henne. Hon sitter på sin säng och tittar ner sen upp "Du sa att du skulle komma, men du kom aldrig" säger hon surt. "Elizabeth, jag..." säger jag men blir avbruten. Hon ställer sig upp "Du kunde inte nöja dig med att döda min pojkvän för att få mig utan du har låtit din stackars bror tyna bort i ett fängelse bara för att få ha tronen i fred!" säger hon argt och går mot mig. "Elizabeth" säger jag och går mot henne. "Rör mig inte, mördare!" skiker hon och slår mig på kinden. Jag kvider till sen tittar jag på henne och tar hennes hand "Släpp mig ditt monster!" skriker hon argt med tårar. "Lugn, låt mig förklara" säger jag och hon faller mot marken och jag håller henne. "Förklara vad?" snyftar hon. "Jag är inte som han" säger jag. "Som vem?" säger hon och tittar på mig. Jag tittar på henne, hon tittar på mig nogrant sen ser hon mitt födelsemärke "Yohio?" snyftar hon. Jag nickar "Det är jag" säger jag. "Men, din bror? Kevin?" snyftar hon. "Han får sona sina brott" säger jag med ett tyst skratt. Hon tittar på mig "Bara för att vi är tvilingar så måste vi inte vara likadana" säger jag. "Vad han än har gjort mot dig så ska jag gottgöra det" säger jag. "Om du kan ta tillbaka folk från de döda" säger hon tyst. Jag tittar på henne och smeker hennes kind "Men, jag har ju dig nu" ler hon. Jag tittar på henne och ler "Jag kommer inte skada dig som min bror har gjort, jag lovar" viskar jag och kysser henne ömt på kinden. Hon ler och rodnar.

Några dagar senare är det begravning för min pappa, Axel. Jag står bredvid mamma och Elizabeth och tittar på den vita gravstenen. Carl står och läser böner och mamma håller i en röd ros. Eric ställer sig sen i mitten av Eric och Fredrik "Han var den bäste av oss alla" säger han tyst. De nickar sen går de sakta iväg, jag tittar efter dem. "Vänta mamma" säger jag och tittar på henne. Hon nickar sakta och jag går till dem och tittar på dem, "Eric" säger jag. Han stannar och tittar på mig, "Efter allt du gjort, vill jag be dig om ännu än sak" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig "Låt mig älska dig som en far. Och jag hoppas innerligt att du ska älska mig som en son" säger jag och tittar på honom. Han tittar på mig en stund men börjar le och ger mig sen en kram "Såklart min kung" säger han och ler. Jag ler och han går sen iväg med Carl och Fredrik. En bit i från sitter musketörerna på sina hästar uppradade. Eric, Carl och Fredrik går igenom dem när en ropar "Musketörer, salutera!" De höjer sina flaggor och ropar "En för alla, alla för en!" Jag ler och tittar på dem och går sen tillbaka till mamma och Elizabeth. Jag tar deras händer och tittar på dem "Nu går vi hem" säger jag. De ler och nickar och Elizabeth kysser mig. 

Ett halvår senare

Jag sitter i mitt rum och skriver när Elizabeth smyger sig till mig bakom mig och kramar mig. Jag ler "Vad är det?" ler jag. "Jo jag gick omkring bara när jag hörde musketörerna prata om din bror" säger hon. Jag tittar på henne sen ställer jag mig upp "Jag har inte gått till honom på ett tag" säger jag. "Hämta Carl" ropar jag sen. Efter en stund är jg nere i fängelsehålan med Carl och går mot min bror. "Så många minnen" viskar jag när vi går igenom fängelset. Efter en stund kommer vi fram och en av vakterna öppnar dörren "Du har besök" säger dem. Min bror tittar upp på mig och jag tittar tillbaka på honom "Jaså, besöker min bror mig här i min enkla cell?" skrattar han. Jag fnyser "Jag besöker i alla fall dig, istället för att hoppas att min egen bror ska dö" säger jag. Han fnyser "Jo, jag har fått dina brev och hört att du skött dig så jag har beslutat mig för att släppa dig" säger jag. Han ställer sig upp "Ska du?" säger han. Jag nickar "men inte som du tänkt dig" säger jag. Efter en stund sitter vi i en häst och vagn påväg mot landet "Vart ska vi?" säger han. "Till mina hemtrakter där jag fick tillbringa min barndom" säger jag. Efter en stund har vagnen stannar och jag hoppar ur "Kom" säger jag. Carl knuffar ut honom och de följer efter mig, jag knackar på dörren och den öppnar och där står min förra mamma. "oj ers nåd" säger hon och bugar. Jag ler "Vad tog er hit?" säger hon. "Jo, jag undrar kan han bo här?" säger jag och pekar på Kevin. Hon tittar på honom och nickar "Han behöver vara där han kan få frid och tystnad" säger jag. Hon nickar "allt för vår kung sen du har gett oss så bra mat och allt är frid och fröjd nu igen" ler hon och tar Kevin till sig. "Så, njut av ditt nya liv" ler jag mot Kevin och beger mig sen tillbaka till slottet. Till Elizabeth som jag älskar så mycket, och jag hoppas på ett långt härligt liv med henne. 

Så det var slutet av the unkown prince

Hoppas ni gillade den :)

Nästa novell kommer redan imorgon :)

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer del 8 av The unkown prince

Hoppas ni gillar den^^ 

Carl's Perspektiv

Vi kliver ur båten när vi kommer i land och vi tittar på varandra "Vad ska vi göra nu?" säger Eric och tittar på mig. "Vi ska ta tillbaka Yohio" säger jag. "Men hur? Kevin har säkert sänt hela armen efter oss" säger Fredrik och tittar på mig. Jag kliar mig på huvudet och tänker sen tittar jag på dem "Vi är ju musketörer så vi får lådsas att vi är andra och kommer med en fånge" säger jag. De nickar och vi klär på Eric en filt och tar på oss våra musketör kläder och går mot slottet och håller i Eric. Jag knackar på porten och en liten lucka öppnas "Vi har en fånge" säger jag. Mannen nickar och stänger luckan och öppnar porten, vi går in och han följer oss "Ta honom till våning 3" säger han och går iväg. Vi nickar och går ner, när vi är framme släpper vi Eric och han tar av sig filten och under de har han sina musketör kläder. "Det gick bra" säger Fredrik. "Problemet är inte att ta sig in utan ut" säger jag och börjar gå. Vi går ett tag och efter ett tag ser vi en vakt, han tittar upp på oss och jag slår till honom så han svimmar. Jag tittar sen igenom hans kläder men hittar inte nyckeln. "Letar du efter den här?" hör jag en röst säga. Jag tittar upp och ser en vakt bakom en grind och han håller i en nyckel "Ge mig nyckeln" säger jag och ställer mig upp. "Nej" säger han. Vi går fram till honom och Eric tar fram en pistol och riktar den mot honom "Ge oss nyckeln" säger han argt. Mannen flinar "Minns du det här?" säger han och pekar på sitt ansikte och lyfter lite på sitt hår. Jag stirrar på honom "Var inte ledsna, det är ändå inget kvar av honom" säger han och flinar. "Bara en snyftande, dreglande...." hinner han säga sen får han ett slag bak i huvudet och svimmar och bakom honom står Yohio. "Jag visste att ni skulle komma!" säger han och böjer sig sen ner och tar upp nyckeln och ger den till mig. "Vi var rädda att masken skulle krossa dig" säger jag och öppnar grinden. "Det är jag som bär masken, den bär inte mig" säger Yohio och går ut. Vi tittar på honom och går och han följer efter. Vi går en bit och kommer tillbaka där vi började, vi hör sen någon komma och tittar på varandra. "Göm er" viskar jag. Alla nickar och vi gömmer oss och in kommer Axel. Vi går fram mot honom och riktar våra svärd mot honom "Borggården är avspärrad" säger han. "Han ljuger, det är en fälla" säger Eric. "Se efter själva" säger han. Jag springer upp och ser att det stämmer och jag går tillbaka ner "Det stämmer" säger jag. 

Yohio's Perspektiv

Jag håller mitt svärd riktat mot Axel och jag tittar på honom skakandes "Det som du har genomlidit hade jag gärna burit själv för att förskona dig" säger han. Jag tittar på honom skakandes och sänker mitt svärd och tittar på honom undrande. "Borggården fylls av soldater" säger Eric och tittar på oss, "Hitåt" säger Axel och börjar gå. Vi följer honom och kommer till en stor träport "Stanna inte förens ni når floden" säger han. Carl nickar och tittar på honom "Men de förstår att du har hjälpt oss" säger han. "Det gör inget. Gå!" säger han och öppnar dörren. Vi ska gå ut när vi ser Kevin komma ridandes med många musketörer mot oss. "Ge eld!" skriker han och de börjar skjuta mot oss. "In!" ropar Eric och vi springer tillbaka in och stänger porten. Vi springer mot den andra dörren vi kom in igenom och stänger den. Eric, Carl och Fredrik håller imot den "Låset!" säger Eric. Jag nickar och ger en står lång träplanka till honom och han lägger den för dörren så den inte går att öppna. "Vi är fångade, vi är omringade" säger Eric och tittar på oss. Carl nickar "Men vi ska strida mot dem" säger han. Vi nickar och går tillbaka och rummet är stort och öppet och vi tittar mot träporten och står redo med våra svärd. Men Eric puttar undan mig mot vägg som jag kan gömma mig bakom, jag tittar på honom "Stanna där" säger han. Jag nickar sakta och ser hur de står där med sina svärd, porten öppnas sen och in kliver Kevin med sina musketörer. "Anfall!" skriker han. "Undvik att döda dem" säger Carl. Musketörerna springer mot dem och Carl, Eric och Fredrik skjuter dem med ett skott och tar sen fram deras svärd och börjar fäktas. Att se dem fäktas är så häftigt, de är legender och min familj jag bodde hos brukade berätta om dem och deras äventyr. Jag ser från bakom väggen hur Kevin suckar argt och tittar på striden, "Ynkryggar! 20 män flyr från 4!" skriker han argt. "Ingen har mage att slåss mot kaptenen" säger en av dem och pekar på Axel. Jag vänder mig om och ser en av dem stå vid mig, jag stelnar till och drar fram mitt svärd och fäktas med honom. Jag kommer sen ut vid de andra och fäktas. Kevin drar fram sin pistol och skjuter mot mig men träffar väggen, jag duckar och springer tillbaka men tittar fram. *Varför vill han så gärna ha mig och se mig död?* tänker jag. Efter ett tag kommer Eric, Fredrik, Carl och Axel springandes och vi står vid träporten och andas tungt. Jag tittar på dem och det är tyst vid den andra träporten där Kevin står med sina män. "Axel, jag är inte arg på er" ropar Kevin. "Jag visste att ni skulle föra mig till dem. Lägg ner ert svärd, så ska jag inte straffa er" ropar han. "Ni kan dra er tillbaka i lugn och ro. Era vänner ska få en snabb avrättning." säger han och jag hör hur flera pistoler laddas. "Om ni kapitulerar nu!" skriker han sen. Carl suckar "Du borde kanske acceptera hans erbjudande." säger han och tittar på Axel. Han tittar på honom "Vi dör i alla fall" säger Carl och tittar på honom. "Han har rätt Axel" säger Fredrik. Jag tittar på dem "Vänta!" säger jag. De tittar på mig "Köp er fria, era liv mot mitt" säger jag. "Ni har gjort ert bästa, låt mig gå" säger jag och tittar på dem. "Nej" säger Axel och skakar på huvudet. Jag tittar på honom "Jag kan inte" säger han. "Även om jag kunde ge upp min kung, så kan jag inte ge upp..." säger han och suckar. Jag tittar på honom "Min son" säger han och tittar på mig. Jag stelnar till och tittar på honom och går några steg mot honom och tittar förvånat men endå undrande på honom. "Din son?" säger jag tyst och tittar på honom. "Jag älskade din mor och jag älskar henne fortfarande" säger han. "Du är min son" säger han. Jag tittar undrande på honom "Jag visste inte att du existerade, och jag har aldrig känt fadersstolthet" säger han och jag vet att han pratar om Kevin. "Förrän nu" säger han och ler mot mig. Han ska gå mot mig när det bankar mot träporten. Vi tittar dit och det måste vara Kevin's andra trupp med män som står där och försöker ta sig in. Carl tittar mot Kevin sen tillbaka mot oss "Axel, det är unga musketörer" säger han. "De är uppfödda med våra legender, de hyser vördand över oss" säger han. "Det är väl en fördel" säger Carl. "Ja, vi kan väll anfalla dem?" säger Fredrik. "Jag har tränat dessa män" säger Axel. "De kommer att kämpa tills de dör" säger han. "Men om vi måste dö...-om vi måste dö. Låt det bli såhär" säger han och sätter sitt svärd i marken. De andra tittar på honom och gör likadant, jag tittar på dem. "En för alla, alla för en" säger Eric och tittar på honom. Jag tittar på dem sen på Axel. han tittar på mig och ler och nickar. Jag tittar på honom och sätter mitt svärd också imitten bland deras. Sen drar vi undan dem och tittar på varandra. Vi skriker och springer mot Kevin och deras män, framför honom sitter musketörerna med pistoler. "Skjut" säger Kevin men ingen skjuter. "En enastående tapperhet" säger en av musketörerna. "Skjut dem!" säger Kevin. Vi springer mot dem med svärden i våra händer och jag springer bredvid Axel. "Ge eld!" skriker Kevin och stirrar på en av musketörerna, han tittar på honom och de börjar skjuta mot oss. Vi springer och ingen kula träffar oss. Av alla skott blir det ett vitt tjockt rök moln, det är tyst men den försvinner sen och där står vi oskada och Kevin bara gapar och stirrar på oss. Musketören bredvid Kevin går fram till oss och tittar på oss, han höjer sen sitt svärd framför sitt ansikte och tittar på oss och slår till mott sitt bröst. Alla andra musketörer ställer sig upp och gör likadant. Vi sänker våra svärd och släpper dem, Kevin suckar argt och går förbi dem och fram till oss och stirrar på oss. Han stirrar på mig sen på en av musketörerna sen mot mig. Han drar fram sin kniv och springer mot mig och ska hugga mig, jag stirra på honom men Axel hoppar framför mig och puttar in honom i väggen. Han stirrar ilskett på mig och ska hugga mig i bröstet när Axel hoppar framför honom och kniven träffar honom i ryggen. Jag tittar på Axel och han faller till marken, jag stirrar sen på Kevin och trycker in honom mot hörnet och försöker strypa honom. "Rör mig inte!" skriker han. Jag bryr mig inte om vad han säger utan fortsätter "Rör mig inte sa jag!" skriker han och jag fortsätter. Carl sätter sig vid Axel och håller i honom, Kevin försöker trycka bort mig och jag tittar på honom argt. "Yohio" hör jag Axel säga. "Yohio" säger han igen och jag tittar på honom. "Han är din bror" säger han. Jag tittar på honom sen på Kevin och tar bort mina händer från hans strupe. "Bror?" säger en av musketörerna och tittar på mig och Kevin. Kevin sätter sig upp och jag går till Axel och sätter mig framför honom. "Ta den av mig!" säger jag och försöker ta bort masken och känner låset på baksidan av den. "Ta av den!" säger jag. Carl ställer sig upp och ser låset och går sen mot Kevin och ser nyckeln runt hans hals. Han tar av honom nyckeln och går sen mot mig och låser upp masken och tar av den. Jag tittar på honom sen på Axel och håller hans hand. "I hela mitt liv..." säger Axel svagt. "är det såhär...sähär" säger han svagt. "Jag önskat att få dö" säger han sen och tittar på mig. "Alla för en..." säger han sen svagt. "Och en fö..." säger han sen men slutar sen andas. Jag tittar på honom ledsamt "Det var du som bar mask" säger jag och sluter hans ögon. Jag tittar på honom och tårarna kommer och jag börjar gråta, jag lägger mig på honom och gråter mot hans bröst. Kevin sätter sig sakta upp när en av musketörerna riktar sitt svärd mot honom "I hela mitt liv har jag velat som han" säger han och nickar mot mig. 

Så det var del 8 av The unknown prince 

Hoppas ni gillar den^^ 

//Kawaiigirl