Konnichiwa!

Här kommer del 6 av Omoide

Hoppas ni gillar den :)

Jessie's Perspektiv

Jag springer hem det fortaste jag kan och springer in "Mamma!" ropar jag. Mamma kommer ut från köket och tittar på mig "Vad är det?" frågar hon. "Yohio, han har insett nu att han är min bror" säger jag glatt. Hon stirrar på mig och börjar le och kramar mig "Vi måste ta hem honom nu" säger hon. "Vänta mamma, du vet vilka det är som har kidnappat honom. Gör vi det minsta fel så kanske han råkar illa ut, de har kidnappat och mördat förut" säger jag. Hon tittar på mig och nickar sakta "Har du hans adress?" frågar hon. Jag nickar och tar upp min mobil och ringer polisen och berättar allt som hänt. 

Yohio's Perspektiv

Jag ligger på golvet och skakar och gråter, jag försöker ta mig loss men det är lönlöst. Jag skriker på hjälp men ingen hör mig eller uppfattar vad jag säger. *Jag måste ta mig härifrån* tänker jag, jag försöker sätta mig upp men jag faller mot marken igen. Jag hör hur de pratar på övervåningen och jag undrar vad de gör.

Jessie's Perpsektiv

Jag sitter i en av polisbilarna påväg mot Yohio's hus för att få hem honom, efter en stund kommer vi fram och en av poliserna tittar på mig. "Stanna här" säger han. Jag suckar "Du, jag följer med det är min bror. Plus jag pluggar till polis" säger jag och visar ett papper. Han tar det och tittar på det "Okej, men stanna hos mig" säger han och kliver ur. Jag nickar och kliver ur och följer med honom, de sparkar upp dörren och springer in "Polis! Stanna där ni är, ni är omringade!" ropar en. Inget svar, jag tittar mig omkring sen öppnas en dörr från källaren. Jag ser en blondhårig kvinna och hon håller i Yohio. Bakom henne står en man med svart kort hår, Yohio skakar och har tårar. Hans händer är fastbundna bakom ryggen och han har en munkavel och kvinnan håller en kniv mot hans hals. "Släpp kniven!" ropar en av poliserna. "Nej, ni släpper era vapen och lägger er mot marken. Annars" säger hon och håller kniven närmare hans hals. Yohio kvider till och gråter "Gör det!" ropar hon. Alla släpper sina vapen och lägger sig mot marken, jag tittar på dem sen på kvinnan "Det gäller dig med" väser hon. "Släpp min bror" säger jag argt. "Gör som hon säger" viskar en av poliserna. Jag tittar på Yohio som gråter men jag gör som hon säger och lägger mig ner. De backar sakta ut ur dörren och jag hör hur Yohio försöker säga något men jag hör inte vad han säger. Minuterna går och de är säkert ute, poliserna ställer sig sakta upp "Vi följer dem. Mot bilarna!" ropar de och springer mot sina polisbilar. Jag följer efter och sätter mig i en av bilarna och vi följer deras bil.

Yohio's Perspektiv

Vi sitter i bilen och jag stretar imot, mamma suckar "Är vi framme snart?" säger hon. "Vi är långt ifrån dit vi ska men det finns en liten stuga här någonstans" säger han. "Ta den" säger hon. Han nickar och kör in på en grusväg in mot skogen, vi kör ett tag sen kommer vi mot en liten röd stuga. De kliver ur och mamma tar in mig mot stugan och puttar in mig, jag faller mot golvet och tittar på henne. Jag ser sen hur hon tar en av mina grejer och viskar med pappa "Vad gör du?" skriker jag även fast jag vet att de inte hör vad jag säger. Hon går sen ut, efter en stund kommer hon tillbaka "Nu vet jag hur vi blir kvitt henne" flinar hon. Jag ligger ner och skakar med händerna fastkedjade, jag ser sen hur dörren öppnas och jag ser Jessie. Hon tittar på mig skräckslaget "Gå, du är i fara!" skriker jag. Hon tittar på mig "Jag ska rädda dig" säger hon. "Nej, akta dig!" ropar jag men hon uppfattar inte vad jag säger. Mamma kommer sen bakifrån och hugger henne med en kniv i magen "Nej!" skriker jag och försöker komma loss. Jessie håller händerna vid såret och faller mot golvet "Se nu vad du gjort Yohio, hade du slutat träffa henne hade det här inte behövt hända. Men oroa dig inte, vår hemlighet kommer försvinna med henne" säger hon och går mot mig. Jag stretar imot och försöker komma loss, hon tar loss kedjorna från pelaren hon knöt fast de vid och försöker gå ut med mig. "Jessie!" skriker jag och stretar imot och försöker gå mot henne. "Men vad som gäller för oss så ska vi iväg dit ingen kan hitta oss" säger hon. "Nej!" skriker jag och stretar imot mer. "Yohio sluta" säger hon argt. "Nej" säger jag och stretar imot mer. "Sluta kämpa imot" säger hon argt. "Nej" säger jag argt och faller mot marken och munkaveln åker av och jag andas snabbt och titar på henne. "Nej, jag kommer inte sluta. Jag kommer kämpa varje minut i resten av mitt liv" säger jag och tittar på henne. "Jag kommer aldrig sluta försöka att fly bort från er" säger jag och tittar på henne. "Men om du låter mig rädda henne, så följer jag med er" säger jag sen och tittar på henne. "Yohio, nej" säger Jessie svagt och ligger på golvet. "Jag kommer aldrig springa iväg, jag kommer aldrig försöka fly. Låt mig bara rädda henne så kommer vi bli tillsammans igen, som den familj vi var förut. Bara låt mig rädda henne" säger jag och tittar på mamma. Hon stirrar på mig men nickar "Okej, för den här gången" säger hon och binder loss mig. Hon sätter sen kedjor runt Jessie's händer och tittar på henne "ifall du försöker förfölja oss" säger hon. Jag springer till Jessie och tittar på henne "Jessie" säger jag och håller hennes händer. "Det kommer bli bra" säger jag. Hon hostar och tittar på mig "Yohio, varför gör du detta?" säger hon. Jag tittar på henne med tårar "Du är min syster, jag kan inte låta dig dö" säger jag. Jag tar bort hennes hand och ser det fula såret "åh nej" säger jag och tittar sen omkring. Jag tar ett förband och tvättar såret och lägger sen ett förband på det "Det kommer bli bra" säger jag och tittar på henne och smeker hennes kind. Hon håller min hand och tittar på mig "jag fick i alla fall se dig igen" säger hon. 

Så det var del 6 av Omoide

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiitjejen

Konnichiwa! 

Här kommer del 5 av Omoide

Hoppas ni gillar den^^ 

Yohio's Perspektiv

Jag sitter i mitt rum och tittar ut igenom fönstret, kan det verkligen stämma det som hon visade mig? Är de verkligen inte mina föräldrar? Jag tänker på allt som hänt sen går jag ner "Vart ska du?" säger mamma och tittar på mig. "På en promenad" svarar jag och går ut. Jag går till parken och går omkring när jag träffar på flickan igen "Hej" säger hon. "Hej" svarar jag. "Jag har inte presenterat mig, jag har ju bara gått till dig och pratat om...ja det här" säger hon och skrattar lite. "Jo det är sant" säger jag med ett litet tyst skratt. "Jag heter Jessie" säger hon och tittar på mig. Jag nickar "Fint namn" säger jag och tittar på henne. "Tack" säger hon och rodnar lite. VI går omkring och pratar om allt möjligt sen tittar hon på mig "Så tittade du på det där?" frågade hon. "Klippet?" frågar jag. Hon nickar, jag stannar och suckar "Jag tittade på det men...." säger jag med en suck. Hon tittar på mig "Jag vet inte vad jag ska tro" säger jag och sjunker ner på en parkbänk. Hon tittar på mig och sätter sig ner bredvid mig "Jag vet att det vart jobbigt för dig och att det är så mycket information på en gång" säger hon och smeker mig på ryggen. Jag tittar på henne "Hur visste du ens att det var jag? Hur hittade du mig?" frågar jag och tittar på henne. "Jo, allt började när du var med i dit band Seremedy." säger hon. Jag tittar på henne "Först såg jag inte att det var du bakom allt smink och jag började lyssna på er musik, sen när du var med i melodifestivalen så märkte jag att det var något bekant med dig. Sen efteråt när din dokumäntär serie gick på tv så såg jag direkt att det var du" säger hon sen och tittar på mig. Jag tittar på henne "Hur såg du att det var jag?" frågar jag. "Jag kände igen dig på mycket, håret, dit utseende tillexempel" säger hon och ler. Jag nickar sakta "Så jag beslöt mig då att gå på dina konserter för att försöka prata med dig, men jag fick aldrig tillfälle förens nu" säger hon. Jag nickar sakta sen ger hon mig en bild och jag tittar på den och ser att det är vi på bilden "Känner du igen den bilden?" säger hon. Jag tittar på bilden men skakar på huvudet "Titta närmare och tänk" säger hon. Jag nickar och tittar närmare på bilden, på bilden springer jag och Jessie omkring i badkläder på en strand som ser ut att vara i en skogsmiljö. Jag rycker sen till "Jag känner igen det här." säger jag. Hon nickar och tar bilden "Minns du det här?" säger hon sen. Jag tittar på henne "Blunda" säger hon. Jag nickar och blundar "Förrestäl dig familjen som sitter i en bil, du och jag sitter i varsin barnstol. Vi åker hem och solen går ner och himlen är full av vackra färger" säger hon. "Sen sjungar mamma vaggvisan för oss" säger hon och börjar sjunga en vaggvisa. Jag blundar och får då ett minne, mamma sitter i mitten och håller oss i handen och sjunger för oss medans solen går ner och vi håller på att somna. Jag öppnar ögonen med tårar och tittar på henne "Jag minns" säger jag med tårar. Hon ler lite "Du är verkligen min syster" säger jag och kramar henne. Hon kramar mig tillbaka "Jag har saknat dig så mycket min bror" säger hon och kramar mig. Jag kramar tillbaks och tittar på henne "jag ska bra fixa en sak" säger jag och ställer mig upp. Hon nickar "Jag går hem, men jag hämtar hem dig på något sett" ler hon och springer iväg. Jag tittar efter henne och går sen sakta hemåt, vad ska jag göra? De är ju inte min riktiga familj. Jag känner sen ilskan koka i mig, varför tog de mig? Jag går in "Åh Yohio du är hema" ropar mamma från köket. "mm" mumlar jag medans jag tar av mig skorna. "Det är mat nu" ropar hon. "okej" svarar jag och går mot mitt rum. Jag tittar på alla mina grejer och packar ner det mesta i en väska, jag sitter sen på sängen och stirrar in i väggen. "Yohio kommer du?" ropar pappa sen. "Ja" svarar jag men sitter kvar. 15 minuter har gått och jag sitter kvar "Kommer du?" ropar mamma sen och hon låter inte glad. Jag suckar och ställer mig upp och går nerför trappan, jag står sen vid köks dörren och tittar på dem, de sitter vid köksbordet och äter och tittar på mig. "Vad är det Yohio?" säger mamma och tittar på mig. "Jag är hennes bror" säger jag tyst och tittar ner. Hon suckar och tittar på mig "Prata så man hör, du vet att jag inte gillar när du mumlar" suckar hon. "Jag är hennes bror!" säger jag och stirrar på henne. "Eller hur?" säger jag sen och stirrar på dem. "Mumlade jag nu mamma? Eller ska jag ens kalla dig det?" säger jag sen och blänger på henne. Hon och pappa tittar på varandra sen skrattar hon och ställer sig upp och går till mig "Yohio hör du ens vad du säger? Varför frågar du ens en sån sak?" säger hon och ska krama mig men jag puttar bort henne. "Det var ni! Det var hela tiden ni, ni tog mig från min familj!" säger jag argt och stirrar på dem. "Vi tog dig för att beskydda dig" säger hon. Jag skrattar "beskydda mig? Från vad?" säger jag och blänger på henne. Hon suckar och går mot mig "ni beskyddade mig inte, ni ville bara ha mig för min sång röst så ni kan få pengar från allt jag gör" säger jag och blänger på henne och går ut från köket. "Yohio, vart ska du?" säger hon och följer efter mig med pappa i täten. "Jag ska hem" säger jag och går mot mitt rum. Hon skrattar "Hem? Du är ju redan hemma gubben" säger hon och klappar mig på huvudet. Jag tar tag i hennes hand och stirrar på henne "Nej det är jag inte, och jag tänker aldrig. Jag tänker aldrig låta er använda min röst igen" säger jag och knuffar bort henne. Hon backar och knuffar in i pappa, jag stirrar på dem och tar mina väskor och går ner "låt mig va" säger jag och går ner. Pappa går ner och låser dörren "Vad gör du? Öppna" säger jag och försöker ta bort honom från dörren "Yohio, lyssna nu. Vi gjorde allt för att skydda dig" säger hon. "Nej det gjorde ni inte" säger jag argt. "VI hade inget barn heller och vi såg din familj vara så lycklig och jag fastnade för dig" säger hon. "Så du tog mig för det?" säger jag argt och stirrar på henne. "Nu låt mig gå hem, jag vill inte vara här!" säger jag och försöker putta bort pappa. "Sluta, lugna ner dig" säger han och håller mig. "Släpp mig, jag hatar dig!" skriker jag och slår mot hans bröst men han håller mig. Jag sliter mig loss och försöker ringa efter hjälp men pappa tar telefonen "Hjälp mig!" skriker jag. "Tyst, grannarna kan höra" väser mamma. "Hjälp mig, de har kidnappat mig!" skriker jag. Mamma suckar och går mot mig, hon håller om mig bakifrån och sätter en hand för min mun. "Lyssna nu" säger hon argt. Jag gråter och skakar "Antingen så lugnar vi ner oss och glömmer allt det här och blir en glad familj igen, eller så fortsätter du och det blir värre." säger hon. "Vilket blir det?" säger pappa och tittar på mig. Mamma tar bort sin hand från min mun och vänder mig om och jag tittar på henne ilksett. "Jag tänker inte stanna kvar här och vara med i eran så kallade familj!" skriker jag argt och spottar henne i ansiktet. Hon backar och tar bort spottet från hennes ansikte och stirrar ilskett på mig "Vill du att jag ska vara elak? Okej, då är jag elak" säger hon och går mot mig. Jag backar för att springa ut men pappa tar tag i mig bakifrån "Vad gör du? Släpp mig!" skriker jag argt. De går ner för en trappa till källaren och pappa håller fast mig. Jag skriker och stretar imot, det är kallt och mörkt i källaren. Mamma drar i ett snöre i taket och en lampa tänds, pappa puttar ner mig mot golvet och jag faller med en duns. Jag försöker ställa mig upp men han håller fast mig mot marken "Släpp mig" skriker jag. Mamma kommer sen med 2 rep och kastar ett mot pappa "Vad gör ni?" säger jag och skakar, pappa binder fast mina händer bakom ryggen och mamma binder fast mina fötter. Han ställer sig sen upp och jag skakar och tittar på dem "Vad gör ni? Släpp mig!" säger jag och försöker komma loss. Mamma sätter sig framför mig och tittar på mig "Snälla släpp mig, varför gör ni såhär?" säger jag med gråten i halsen. "Vi ville bara vara en lycklig familj tills den flickan kom och förstörde allt" säger hon. "Men hon är min syster, varför tog ni mig från de?" säger jag och skakar hon. Hon suckar "Ta loss mig nu" säger jag med gråten i hasen. Hon skrattar och skakar på huvudet "Nu stannar du här och säger inte ett pip. Vi ska flytta till en plats där de inte kan hitta dig igen" säger hon. Jag skakar "Jag vill hem!" skriker jag med gråten i halsen. Hon suckar "sätt upp honom" säger hon. Pappa sätter mig upp och hon knyter en munkavel runt min mun och drar åt den hårt. Jag kvider till och gråter och tittar på henne och faller mot golvet. "Oroa dig inte hjärtat, allt är över snart" säger hon och smeker min kind och ställer sig sen upp. Jag gråter och försöker be henne ta bort den men det är ingen som uppfattar vad jag säger "Ses sen" säger hon med ett flin och drar i snöret och allt blir svart. Jag skriker och gråter och försöker komma loss men de går upp och jag ser ljuset när dörren öppnas och jag hör sen hur de stänger dörren och låser den. 

Så det var del 5 av Omoide 

Hoppas ni gillar den^^ 

//Kawaiitjejen