Konnichiwa!

Här kommer del 8 av Omoide

Hoppas ni gillar den^^

Yohio's Perspektiv

Efter ett de grep de som kidnappat mig så hamnar jag på sjukhus, doktorn undersöker mig men jag har inga alvarliga skador. "Så, får jag åka hem nu?" frågar jag och tittar på doktorn. "Snart, men poliserna vill först förhöra dig" säger han. Jag nickar sakta och tittar på honom, de skriver sen ut mig från sjukhuset och jag får följa med poliserna till polisstationen för att bli förhörd och Jessie följer med mig. Rummet är ganska mörkt och i mitten av rummet finns ett bord med 2 stolar på varje sida. "Varsågod och sitt" säger en av poliserna. Vi nickar och jag sätter mig ner, "Så berätta, minns du nått från när du var liten? Att du blev kidnappad?" frågar de. Jag skakar lite på huvudet "Jag minns inget av det, men under några år nu så har en dröm förföljt mig" säger jag. "Kan du berätta lite om den?" frågar en av poliserna. Jag nickar "Jo, jag är ungefär 3 år. Vi sitter och har det roligt jag och min familj sen kommer 2 människor och kidnappar mig men min riktiga familj kan jag inte se ansikterna på. De är suddiga" säger jag. Han nickar och antecknar, sen tittar han på Jessie "hur gick kidnappningen till?" frågar han. Hon skrattar lite "Ja du borde minnas det med tanke på att det här är ett gammalt fall" säger hon och ler. "Men jag berättar gärna det igen och den stämmer exakt in på Yohio's dröm" säger hon. Han ler och flinar "Ja jo, jag borde ju kunna det här fallet" säger han sen tittar han på mig. Jag tittar på de "Yohio, jag tror du är redo nu att träffa din riktiga familj" säger han. Jag nickar sakta, äntligen ska jag få träffa min riktiga familj. Jag är påväg hem, till mitt riktiga hem. Jag håller Jessie i handen och vi går sakta, efter ett tag kommer vi fram. Det är ett blått hus, det är en stor trädgård med massor av vackra blommor. Vi går upp på verandan och hon tittar på mig "Är du redo?" säger hon. Jag nickar sakta, "Kom här" säger hon och går tyst in. Jag följer med och går in i den stora långa hallen, jag ser sen en stor öppning och det måste vara vägen in till vardagsrummet "Vänta här" säger hon och går in dit. Jag hör hur hon pratar lite sen ropar hon på mig "du kan komma" säger hon. Jag tar ett djupt andetag och andas sen ut och går sakta in i vardagsrummet, på soffan sitter en mörkhårig kvinna och bredvid henne sitter en man med brunt hår och de tittar på mig och häpnar. Kvinnan ställer sig upp och i handen har hon en näsduk och jag ser hur tårarna kommer och de rinner längst hennes kinder. Hon går sakta fram till mig och tittar på mig från topp till tå, "är det verkligen?" säger hon med skakig röst. Jag nickar sakta och jag känner hur mina tårar kommer också. "Min son" viskar hon. Sen kramar hon om mig "Åh, jag har saknat dig så!" gråter hon och håller om mig. Jag börjar också gråta och tittar ner "Äntligen är du hemma, jag började förlora hoppet men Jessie höll det uppe" snyftar hon. Sen släpper hon mig och tittar på mig och jag tittar sen mot pappa och han kramar mig också "Välkommen hem" säger han. Jag tittar upp på dem "Även fast att jag inte har vetat om er så har jag också saknat er något enormt" snyftar jag. "Jag är glad att jag är hemma hos er nu" säger jag sen. Mamma ler och håller om mig. 

Vi sitter sen på kvällen i soffan och myser, jag ligger lutad mot mammas axel invirad i en rosa filt. Hon smeker mig på armen och nynnar på vaggvisan hon alltid har sjungit för mig. Jag somnar sen i hennes famn och jag är äntligen hemma hos min familj. Min underbara familj.

Så det var sista avsnittet av Omoide

Hoppas ni gillade min novell^^

//Kawaiigirl

Konnichiwa!

Här kommer del 7 av Omoide

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Jag håller Jessie i handen och tittar på henne oroligt "Jag kan inte lämna dig" säger jag med tårar. Hon tittar på mig ledsamt "Jag vill inte förlora dig igen" säger hon ledsamt. "Men om jag inte går så skadar hon dig" säger jag med tårar och smeker hennes kind. Mamma kommer sen "Nu går vi" säger hon. "Jag kan inte lämna henne" säger jag med tårar. "Du fick rädda henne så nu går vi" säger hon och tar tag i mig. "Jessie!" skriker jag och stretar imot. Hon sätter fast mina händer bakom ryggen med kedjor och pappa sätter en munkavel på mig, jag skriker och stretar imot. Jessie tittar på mig och tar fram en mobil och trycker på något, jag tittar på henne och stretar imot. "Nu ska vi gå hem" säger mamma argt och går ut med mig. Jag skriker och stretar imot, hon går iväg med mig men de hinner inte långt innan vi är omringade av poliser. "Släpp era vapen nu!" ropar de. Pappa släpper kniven och håller upp händerna, men mamma håller kvar mig hårt. "Släpp pojken nu" säger polisen. "Nej" säger hon argt. Jag skriker och stretar imot, sen kommer Jessie efter en stund "Släpp honom nu" säger hon. Mamma skakar på huvudet "Nej, det är min son" säger hon. "Verkligen? Du stal honom från oss när han var 3" säger Jessie. "Du har ingen rätt att göra så" säger hon sen. Mamma skakar men håller mig hårt sen släpper hon mig och jag faller mot marken med en duns, Jessie fångar mig och poliserna griper mina såkallade föräldrar "Ni är härmed gripna för kidnappning" säger de och går iväg med dem. Jag tittar på Jessie och skakar, hon tar av mig munkaveln och kedjorna "Vi ska hem nu" säger hon. Jag nickar sakta och skakar, äntligen ska jag hem. Jag ska äntligen få se min riktiga familj

Så det var del 7 av Omoide

Hoppas ni gillar den :)

//Kawaiigirl