Konnichiwa! 

Här kommer del 2 av Welcome To the City

Hoppas ni gillar den :)

Yohio's Perspektiv

Jag går omkring i det gråa höstvädret och in på kyrkogården, jag sätter mig lutad mot en stor ek och lägger väskan bredvid mig. Svarta korpar sitter här och där på gravstenar och det är grått på himlen. Jag andas ut och börjar skriva texter, ibland tecknar jag lite. Det är så lugnt här och fridfullt, men jag har en grej jag måste göra här också. Jag suckar och fortsätter skriva och har musik i öronen. Jag lägger sen ner blocket i väskan och tar fram ett ljus och rosor och går till en gravsten och lägger ner ljuset och rosorna. Jag suckar och tittar mot gravstenen "Jag saknar dig" viskar jag. Sen hör jag hur det prasslar i buskarna "Vem där?" säger jag och tittar upp. Jag ser ingen men jag hör prasslandet i buskarna, "kom fram" ropar jag. Jag går fram och ser sen Sofie, Sandra och Cassandra. "Vad gör ni här?" säger jag. "Vi bara...." börjar Sandra. "Ni spionerade på mig!" skriker jag och går mot min väska. Jag hör hur de fnittrar, jag suckar surt och tar min väska och går hem. *Hur kunde de göra så mot mig? Och jag som började få hopp om Cassandra, men det hoppet försvann precis med vinden*  tänker jag medans jag går hem.

Cassandra's Perspektiv

Jag tittar på Sofie och Sandra som ligger och fnissar "Jag sa ju att det här inte var någon bra ide" säger jag och tittar på dem. "Vad? Vi ville veta vad han gör här" säger Sofie och tittar på mig. Jag suckar "Men det här känns fel" säger jag och tittar på dem. Sen börjar jag gå "Vart ska du?" säger Sandra. "Hem" säger jag och går hemåt. När jag kommer hem går jag in i mitt rum och lägger mig på sängen och tänker. "Vad gjorde han där egentligen, förutom att skriva" säger jag tyst och stirrar upp i taket. Jag ligger där länge och tillslut somnar jag, jag vaknar nästa morgon och klär på mig snabbt och äter en hastig frukost och skyndar mig till skolan. Jag måste få prata med Yohio och be honom om förlåtelse, desutom så har ingen visat mig runt i stan. Jag kommer fram till skolan och går in och sätter mig, efter en stund kommer alla elever och sätter sig. Sist kommer Yohio och han sätter sig på sin plats bredvid mig men han tittar mest ut. På lunch rasten går jag och sätter mig hos honom, han tittar upp på mig. "Hej" säger jag. "Hej" svarar han tyst och äter. Jag suckar "Du, förlåt för det som hände igår. Det var fel det vi gjorde, det var inte alls meningen att spionera på dig" säger jag. Han äter och tittar på mig "Varför gjorde ni det då?" säger han. "Det var Sandra's och Sofie's idé. Jag fick bara lov att följa med" säger jag. Han nickar sakta "okej, men lämna mig helst ifred där" säger han sen. Jag nickar "Jag lovar" säger jag. "Men vad gör du efter skolan?" säger jag efter flera tysta minuter. Han tittar på mig "Kan du inte visa mig runt?" säger jag. Han tittar på mig "Visst, men det finns inte mycket att visa" säger han. Jag nickar "Men jag är så nyfiken" säger jag. Han nickar "Okej, möt mig utanför klassrummet efter skolan" säger han sen. Jag nickar och ler, flera timmar senare står jag utanför klassrumet och väntar på Yohio. Han kommer efter en stund "Ska vi gå?" säger han. Jag nickar och följer efter, han visar mig runt i staden och sen en liten å som rinner igenom. "Så det var Sundsvall" ler han. Jag tittar på honom "så litet" säger jag. Han ler och nickar "Där har du södra berget" säger han och pekar på ett berg. Jag tittar dit "Och där borta är norra" säger han. Jag nickar och tittar dit "Så jag antar att det var allt." säger han. Jag tittar på honom och han börjar gå "Welcome To the City" ler han och går iväg. "Vänta" säger jag och tar hans hand. Han tittar på mig "Jag vill veta mer om dig" säger jag. Han tittar på mig "Snälla låt mig följa dig hem" säger jag. Han tittar på mig och suckar "Okej då. Men det här får inte bli någon stor grej, vill inte att hela skolan ska veta" säger han. Jag nickar och följer honom hem, när vi kommer in i hans rum är det mycket lila med svarta detaljer. Han sätter sig på sängen och jag sätter mig bredvid "Varför är du så dyster? Eller är det bara en stil du har?" säger jag. Han tittar på mig och suckar "Det är en lång historia" säger han. "Snälla berätta" säger jag. 

Yohio's Perspektiv

Jag tittar på henne och andas in sen ut "När jag var liten så var jag så glad och hade en lycklig familj. Men för många år sen så vart mamma sjuk och dog när jag var 14. Hon lärde mig allt jag kan, det var hon som fick mig börja drömma om musiken, hon sa att allt var möjligt. Men allt försvan med henne, allt ljus. Nu är det bara mörker kvar" säger jag och suckar och känner en tår rinna ner längs min kind.

Så det var avsnitt 2 av Welcome To the City

Hoppas ni gillade den :)

//Kawaiitjejen

 

j lönnkvist

18 maj 2015 15:26

Usch va sorgligt de vart😢

Kawaiigirl Kawaiigirl

18 maj 2015 15:41

ja nu vart det lite sorligt men sen kom ju Cassandra och bad om ursäkt :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konnichiwa!   Här kommer min nya novell som heter Yohio & Angel Hoppas ni gillar den^-^   Yohio´s Perspektiv Jag ligger i studio soffan och sover, jag vaknar sen av att något slickar mig på handen. Jag öppnar ögonen och ser Angel. Angel ä...

Konnichiwa!   Här kommer del 8 av Omoide   Hoppas ni gillar den^^   Yohio's Perspektiv   Efter ett de grep de som kidnappat mig så hamnar jag på sjukhus, doktorn undersöker mig men jag har inga alvarliga skador. "Så, får jag åka hem n...

Konnichiwa!   Här kommer del 7 av Omoide   Hoppas ni gillar den :)   Yohio's Perspektiv   Jag håller Jessie i handen och tittar på henne oroligt "Jag kan inte lämna dig" säger jag med tårar. Hon tittar på mig ledsamt "Jag vill inte fö...

Konnichiwa!   Här kommer del 6 av Omoide   Hoppas ni gillar den :)   Jessie's Perspektiv   Jag springer hem det fortaste jag kan och springer in "Mamma!" ropar jag. Mamma kommer ut från köket och tittar på mig "Vad är det?" frågar hon...

Konnichiwa!    Här kommer del 5 av Omoide   Hoppas ni gillar den^^    Yohio's Perspektiv   Jag sitter i mitt rum och tittar ut igenom fönstret, kan det verkligen stämma det som hon visade mig? Är de verkligen inte mina föräldrar? Jag ...